Marknadsekonomi är det när marknaden bestämmer över priserna. Marknaden är den plats där man handlar sina varor och gör upp om priset. Priset blir då signaler till producenterna om vad som ska tillverkas och vilket pris konsumenterna är beredda att betala. Blir priset för lågt så får företagen överväga att lägga ner tillverkningen, är det högt så leder det till vinster som i sin tur lockar in nya företag i branschen. Man brukar säga att konsumenten är kung vid en ren konkurrensekonomi. Det som är underligt med den rena marknadsekonomin är, som tidigare nämnts, att det som gör det bra för konsumenterna är att producenterna tänker egoistiskt. Har ni glömt varför det är så, så hänvisar jag till tidigare kapitel.

Den som ibland kallas för nationalekonomins fader är Adam Smith (1723-1790). Anledningen är hans verk från 1776 ” The Wealth of Nations”. I denna bok försöker Smith komma fram till vad det är som skapar välstånd. Det han kom fram till var att produktiviteten kunde höjas om varje människa specialiserade sig på ett område. För att det skulle fungera så måste de olika arbetsmomenten knytas samman, och det är här marknaden kommer in i bilden. Det är nämligen marknaden som ska fungera som samordnaren.

Det som gör att det fungerar som det gör är konkurrensen. Det är konkurrensen som gör att bagaren bakar bättre bröd, syltfabriken gör bättre sylt, att bryggeriet gör godare läsk och så vidare. De tillverkar bättre varor av ren egoism, de vill ju ha så stor vinst så möjligt. Detta gynnar ju samtidigt konsumenterna som får bättre varor. Smith slutsats blir att man ska låta marknadsekonomin sköta sig själv, men dock inte vid alla tillfällen. Det får inte bli någon slags anarki. Istället förespråkade Smith att staten hade till uppgift att skydda konkurrensen så att kapitalisterna inte bildade några slags karteller eller dylikt.

Men som tidigare nämnts så bygger sådana här teorier på en rad mer eller mindre osannolika antaganden. För att en ren marknadsekonomi ska kunna existera så krävs bland annat många säljare och köpare, ingen samverkan, enkla och homogena varor, fullständig information till både konsumenter och producenter, fritt marknadsinträde och snabb anpassning.

En annan svaghet i denna prismekanism är att den ibland inte tar med alla utgifter, som exempelvis miljökostnaderna. Vi kan som exempel ta ett företag som i sin produktion även släpper ut miljöfarliga ämnen i vattnet. Detta vatten måste renas, vilket kostar en del pengar. Denna kostnad kanske inte tas upp i företagets kalkyler, vilket gör att de underskattar marginalkostnaden. De tillverkar helt enkelt för många varor. Man säger att produktionen har externa effekter. Staten lägger kanske vid ett sådant tillfälle extra avgifter på företaget som ska finansiera reningen av utsläppen. Denna utgiftsökning leder naturligtvis till höjd marginalkostnad och minskad produktion. Eftersom företaget strävar efter att sätta marginalkostnaden = marginalintäkteten så ökar också priset på varan. Detta högre pris visar att den samhällsekonomiska kostnaden för varan är större än den rena konkurrensens jämviktspris. Denna extra avgift gör kanske inte bara att man har råd att rena de utsläpp som företaget nu har, den får också företaget att försöka hitta miljövänligare produktionsalternativ. Detta gör de i rent egoistiskt intresse, för de vill ju ha så stora vinster som möjligt. Detta för då också med sig att utsläppen av miljöfarliga ämnen minskar.

Vid exemplet med företaget ovan så var de samhällsekonomiska kostnaderna större än jämviktspriset. Man säger då att de externa effekterna är negativa. Om de externa effekterna tvärtom är positiva så är de samhällsekonomiska kostnaderna mindre än jämviktspriset. Som exempel kan där nämnas utbildningen av en person som hela samhället kan ha nytta av. Ju mer utbildade personerna i ett samhälle är, desto bättre blir ju utvecklingen av samhället i fråga.

Som ni ovan har märkt, så är en ren marknadsekonomi omöjlig, därför blir en diskussion om man ska ha marknadsekonomi eller ej ointressant. Vad man istället ska diskutera är i vilken grad man ska ha marknadsekonomi, eller blandekonomi som det då blir. Hur mycket ska staten få lägga sig i? Vilken fördelning av inkomster ska vi ha? Det är frågor av denna typ som man då får ställa sig.

I en planekonomi så har man ett centralt planeringsorgan som fattar beslut om resursanvändningen i ekonomin. Detta organ samlar in information och bearbetar den för att se vad som behövs och inte behövs. Därefter delar de ut order till företagen om vad och hur mycket de ska tillverka. I teorin så kan de då helt eliminera arbetslösheten och ge en jämn fördelning av inkomsterna. I verkligheten uppstår dock, som vid alla teoretiska lösningar, en mängd problem av långt allvarligare karaktär en de vid marknadsekonomi.

De första problemen handlar om informationen. Att samla in och bearbeta all den information som behövs tar mycket tid i anspråk. När de väl är klara med informationen och skickar ut sina ordrar till företagen så har i nio fall av tio behovet förändrats radikalt. Alltså tillverkar företagen just de varor som för tillfället inte efterfrågas. Ett annat problem som rör informationen är att den ofta förvrängs innan den når fram till planeringsorganets öron. Alla som skickar informationen vidare vill gärna förvanska den lite så att de tjänar mer på den.

Att annat problem rör den tekniska utvecklingen. Vem ska satsa pengar på att experimentera fram nya produktionsmetoder när ”ingen”tjänar på det? Titta bara på maskinparken i de forna öststaterna!

Demokrati är väl heller inget man direkt förknippar med planekonomi. Maktkoncentrationen blir gärna så stark hos det styrande organet att det inte blir många andra som får något att säga till om.

När Sovjetunionen 1929 sjösatte sin första femårsplan så var det många andra länder som försökte följa efter. Systemet de valde var då att konsumenterna oftast själva fick välja vad de skulle köpa, att tilldela alla två par byxor, tre tröjor och en jacka, var det lyckligtvis ingen som gjorde. Resultatet hade då blivit mer likt Kolmårdens Djurpark än ett land. De gjorde också förbindelser mellan olika företag där de bestämde vad och hur mycket de skulle köpa av varandra.

Naturligtvis så ville inte konsumenterna alltid ha det som företagen spottade ut. Följden blev då långa köer till de varor som de verkligen ville ha, som det naturligtvis blev brist på. Även den svarta marknaden upplevde här en högkonjunktur av sällan skådat slag. Dessa svarta marknader blev då en signal till planerarna om vad som verkligen behövde tillverkas.

Belöningen för ett företag i en marknadsekonomi är vinsten. Denna vinst får de när de gör bättre varor i förhållande till priset än konkurrenterna. I en planekonomi fungerar det helt annorlunda. Där uppskattar företagsledningen hur mycket de ska klara av att tillverka. Når de upp till målen så får de sin belöning. Framförallt är det företagsledningen som får ta del av belöningen medan det i en marknadsekonomi oftast kommer alla till del genom höjda löner eller tryggare anställning. Målen företagen ska uppnå är oftast satta i antal eller vikt och detta fick också oanade konsekvenser. Inte nog med att de ”underskattade” sin produktivitetsförmåga, de började också tillverka de mest underliga saker. Vad sägs om sängfabriken som hade sitt mål att tillverka si och så många ton. De tillverkade totalt oanvändbara sängar av gjutjärn bara för att nå sitt mål. Eller vad tycks om skofabriken som skulle tillverka ett visst antal skor per år. De tillverkade bara vänsterskor alternativt endast barnskor. De satiriska tidningarna utnyttjade givetvis detta när det kom till deras kännedom, vilket även Nikita Chrustjev gjorde när han försökte göra planerna mindre stelbenta under 50-talet. Tidningen Krokodilen hade till exempel en bild från en spikfabrik som hade sitt mål uppsatt i ton. Där kom alla arbetare gående med ett enda jättespik med en bildtext som ungefär löd så här: ”Vi klarade vårt mål!”.

Dessa mål var kanske godtagbara så länge det handlade om enkla varor som cement och trä. Men när den tekniska utvecklingen kom så blev det värre. Tänk hur det kunde se ut på elektronikföretaget som tillverkade microchips när produktionsmålet var uppsatt i ton... Som tur var så övergav de östeuropeiska staterna detta system någon gång mellan 1989 och 1991 och började sin trevande gång mot marknadsekonomi.

Härmed lämnar vi inledningskapitlena och beger oss in i de ämnen som detta arbete huvudsakligen ska handla om. Vad sägs till exempel om inflation, penningmarknad, tillväxt, räntor och budgetunderskott?