Den samlade offentliga sektorn består egentligen av fyra delar, nämligen stat, kommun, landsting och den ofta ”bortglömda” socialförsäkringssektorn. Den offentliga sektorn i Sverige använder ungefär en tredjedel av sina resurser till olika former av tjänster, till exempel sjukvård, barnomsorg, utbildning, försvar mm. En lika stor del används till transfereringarna, dvs bidrag av olika sort som ska utjämna inkomstklyftorna i landet, är det tänkt.

Kärnan i en offentlig sektor är att den ska tillverka de varor och tjänster som den privata sektorn ej klarar av att tillverka, till exempel rättsväsen och försvar. Det kanske inte skulle vara så bra att privatisera försvaret så att det då bara försvarar dem som betalar bäst pris... Men den offentliga sektorn är långt större än det här, den tar ju hand om andra saker också. Anledningen till att den är så stor i Sverige kan man hitta i industrialiseringen. När industrialiseringen kom till Sverige växte med den upp en hel del krav som inte hade funnits innan. Man krävde då bättre kommunikationer så att man bland annat kunde skicka iväg sina varor på ett enklare sätt. Vägarna behövde alltså göras bättre och i och med att det är kostnadskrävande så tog staten hand om det. Fler krav som kom i industrialiseringens kölvatten var bland annat bättre utbildning och barn- och äldreomsorg. Att man nu krävde bättre utbildning var inte så konstigt, de allt mer avancerade maskinerna som kom krävde ju att man kunde använda dem på ett riktigt vis för att de skulle vara effektiva. Omsorg av olika slag behövdes nu eftersom många familjer nu splittrades. Innan hade man levt som en enda stor familj med alla generationer samlade under ett och samma tak. Nu när allt fler drogs in i industrin var inte detta längre möjligt.

Anledningen till att staten skulle ta hand om utbildning och sjukvård är alla de externa effekter som detta för med sig, plus att det skulle vara fördelningspolitiskt riktigt. Alla tjänar ju på att folket i en ekonomi är välutbildade och att de är friska. De kan då användas i arbetslivet och på så sätt så ökar ju också, som vi tidigare sett, möjligheterna till en ekonomisk tillväxt. Vad detta för med sig vet vi vid det här laget. Att sen alla ska få någorlunda likvärdiga rättigheter till både utbildning och sjukvård är väl också en god tanke.

Samma argument som ovan använder man sig också av när man ska förklara transfereringarna. Men dessa sträcker sig även över en längre period, dvs de fördelar resurser över tiden, mellan de olika generationerna. Tanken med dessa är att man som barn och ungdom plockar ut resurser från staten genom till exempel barnbidrag, barnomsorg och studiebidrag. När man senare arbetar så betalar man in skatt och andra avgifter som en slags avbetalning på det man fick som liten. Dessa skatter verkar också som en slags förskottsbetalning till den pension som man, förmodligen får man numera säga, kommer att kvittera ut som pensionär. Givetvis betalar man genom skatten även till den sjukvårdsbehandling som man kan komma att behöva.

Ett problem som lätt kan uppstå vad beträffar besluten om vad den offentliga sektorn ska göra, är det mellan särintressen och det som är ekonomiskt riktigt. Till exempel så är det inte så ovanligt med en massa vallöften som senare visar sig svårare att genomföra när den ekonomiska verkligheten har sprungit ifatt politikerna. Det är också mycket svårt att förklara för den drabbade, oftast okunniga, massan varför det krävs olika sorters nedskärningar. Här ser jag en anledning till Sveriges dåliga ekonomi, våra politiker har varit för veka vad beträffar besparingar av olika slag, samtidigt som stora delar av folket inte riktigt vet vad det handlar om. Det är inte ovanligt med repliken ”klart vi behöver spara bara jag slipper”, eller ”klart vi ska spara men det drabbar alltid fel grupper” dvs den som kommer med uttalandet! Att det sen är enklare, inte minst för kvällstidningarna, att dra upp exempel som att familjen Jansson förlorar på den här nedskärningen 500kr/månad än att förklara vad en låg inflation i längden ger för fördelar är också svåra saker som man måste komma runt. Vid sådana här tillfällen är det inte omöjligt att politikerna drar tillbaka sin besparingskrav bara för att rädda sina opinionssiffror istället för att tänka på den svenska ekonomin. Man kan säga att de vid sådana här tillfällen, mer eller mindre medvetet, handlar som en privat företagare, den egna vinsten går först. Denna vinst är vid det här fallet vinsten vid nästa val. Därför är det bara bra att vi nu har fått fyraåriga mandatperioder så att man vågar ta mindre populära, men mer ekonomiskt riktiga beslut. För det är oftast så att politikerna tror sig veta vad som är det bästa att göra, men de får oftast svårt att få igenom dessa beslut, eller som Kjell-Olof Feldt sade: ”Det som är ekonomiskt nödvändigt är politiskt omöjligt, och när det har blivit politiskt möjligt är det ekonomiskt för sent.” Vad han mer menar här är att det ofta finns en tröghet i besluten, vilket vi snart återkommer till.

En självklar sak med den offentliga sektorn är att ju större den är, desto större intäkter behöver den, och detta kan ställa till problem. Inkomsterna består till allra största delen av skatter, skatter och skatter. I och med att Sverige har en stor sektor så har vi därför också ett högt skattetryck. Det finns olika sorters skatter, till exempel inkomstskatt som man betalar på sina inkomster, kapitalbeskattning som man bestraffas med om man råkar ha en del pengar, konsumtionsskatter där momsen utgör den största delen och arbetsgivaravgifter vilket är den avgift arbetsgivaren får betala för att ha dig anställd. Denna sista skatt kan sägas vara en extraskatt på din lön som går till bland annat din framtida pension.

Vad ger då höga skatter för problem? Jo, bland annat så blir prissystemet sämre som informationsbärare, vilket vi tidigare talat om. Anledningen är att höga skatter lätt kan slå in kilar mellan marknadens värdering av vissa varor och den ersättning som producenterna får. Ersättningen står inte i realitet med varans marknadsmässiga värde. Ett annat problem är om marginalskatten, den skatt vi betalar när vi arbetar extra, är för hög. Då bestraffas plötsligt en persons flit att arbeta med det som den är bäst på och uppvisar bäst produktivitet inom. Detta kan också leda till en svart sektor, vilket i så fall skulle ge precis motsatt effekt till vad en skattehöjning egentligen var tänkt för. Om man höjer skatten så räknar man med att man ska få in mer pengar till den offentliga sektorn, men om folk i allmänhet då tycker att det har blivit för dyrt med alla skatter så kan man göra tjänster åt varandra och ta betalt ”utan kvitto.” Det innebär att skatteintäkterna istället för att öka sjunker...

Annan kritik som hörs från en del håll är att den offentliga sektorn är mindre effektiv än den privata. Detta kan nog stämma till en viss del men är ändå att dra alla över en kam. Det som i första hand gör en bransch effektiv är om det finns konkurrens eller ej inom branschen i fråga. Inom de branscher i det privata näringslivet där konkurrensen inte är så stor, behöver inte företagen vara särskilt effektiva för att det ska ge vinst. Samma sak gäller således inom den offentliga sektorn, men det finns ändå en skillnad. Inom den privata sektorn så vill nog ändå företagsägaren göra sitt företag så effektivt som möjligt för det ska ge mer i vinst. Vinsten är ju då så att säga hans belöning på att han sköter ett företag på ett bra sätt. Inom den offentliga sektorn kan det vara svårare att få ledarna motiverade att sträva efter så hög effektivitet som möjligt eftersom de inte tjänar lika mycket på det som den private företagsledaren. Fast inför man då en slags konkurrens mellan olika sjukhus så kan det ändå hjälpa till att göra de mer effektiva. Inom den offentliga sektorn så är en hög produktivitet viktig för att spara pengar och då de som leder till exempel ett sjukhus inte behöver ta så stor hänsyn till att deras pengar tar slut så kanske de inte känner sig motiverade. ”Vi kan väl inte sluta operera människor bara för att våra pengar är slut. Då måste vi få nya.” Det är också svårare att mäta effektiviteten inom ett sjukhus än inom ett företag som tillverkar fiskespö. Ett sätt skulle vara att patienterna på ett effektivt sjukhus blir friskare fortare men då sjukdomar är så olika och olika människor är olika känsliga mot samma sorts sjukdomar, så är också detta ett svårt sätt att mäta på.

Den politik som ska styra detta kallas inte alldeles förvånande för finanspolitiken. När Keynes teorier användes för fullt trodde man t.o.m. att man kunde räkna ut hur stor multiplikatoreffekten på en insats skulle bli, och därmed sätta in de rätta resurserna i rätt mängd. Men då hade man glömt bort den sk fördröjningseffekten, dvs den tid det tar för en insatt resurs att börja verka eller den tid det tar att få igenom beslutet som krävdes, jämför med Kjell-Olof Feldts uttalande!

När man talar om statsfinanserna så är det omöjligt att förbise den på senare tid så omtalade statsskulden. Det är här viktigt att skilja på utlandsskulden, som beror på underskott i bytesbalansen, och på statsskulden, som beror på underskott i statsbudgeten. Statsskulden finansieras oftast med lån inom landet, medborgarna lånar pengar av sig själva, även om lån utomlands till viss del kan förekomma. Detta är man inte så förtjust i, eftersom man inte vill ”sälja ut” en del av landet till utländska fordringsägare. Lånen inom landet kommer främst från företag, men även vissa privatpersoner har ett finger med i spelet. Utlåning sker då till exempel med obligationer som man får köpa. Hur obligationer fungerar kommer vi att prata mer om i nästa kapitel men vi kan redan här säga något om räntekostnaderna. De fungerar på ungefär samma sätt som när det gäller underskott i bytesbalansen, dvs de behöver inte vara farliga så länge de går till investeringar, även om höga räntekostnader inte är bra i någon som helst form.

Det farliga är alltså om man lånar pengar till konsumtion, det är då man talar om att våra barnbarn får betala våra skulder. Detta är det som är fallet i Sverige. Vi har lånat pengar för att få råd med att betala ut bidrag till de idag levande, medan nästföljande generationer bara får betala av dessa lån genom skatten utan att få ta del av några bidrag. Statsskulden skjuts alltså framåt hela tiden om man gör så här, men hur mycket man än skjuter på så kommer den inte att försvinna. Istället blir den bara tyngre och tyngre att skjuta på och förr eller senare orkar man inte putta längre och då är det verkligen dags att börja betala av på sin skuld. När man har en stor skuld så kommer man lätt in i en ond cirkel. En stor skuld ger höjda räntor -> man lånar pengar för att betala räntorna -> skulden ökar -> räntorna stiger -> nya lån för att betala räntorna och så vidare. Det är absolut inte bra! Därför måste man börja spara så tidigt som möjligt så att man inte måste införa katastrofbesparingar när man väl märker att det börja brinna i knutarna.