Om man inom ett land har en kraftig upplåning, så leder det till att köpkraften ökar. När man talar om kraftig upplåning så kommer man osökt in på hur det var i Sverige i slutet av 1980-talet. Då lånade man som galningar till att framför allt köpa fastigheter som man sedan sålde för ett högre pris. Anledningen till att utlåningen kunde öka så kraftigt just då, berodde på att kapitalmarknaden då genomgick en kraftig avreglering så att det blev lättare att låna pengar.

Om man istället har en liten utlåning så minskar istället den totala köpkraften i samhället. Detta var vad som inträffade i början av 1990-talet i Sverige. Det förde bland annat med sig en kraftigt ökad arbetslöshet. En av bovarna bakom detta drama var räntan, eller egentligen realräntan, som då steg kraftigt. Man hade nu lyckats få ner inflationen, men mot alla ”regler” så följde inte räntan med ner vilket annars brukar vara fallet. Anledningen var att misstron mot den svenska politiken fortfarande var väldigt stor. Räntan kan man säga är ersättningen på en kreditmarknad. Det är den ersättning man får om man lånar ut pengar.

Kan man verkligen tala om en marknad för pengar, och därmed tala om utbud och efterfrågan här, precis som om det var vilken vara som helst? Jovisst kan man det, annars hade ju inte den beryktade marknaden funnits! Det man här använder som ”vara” är ett sk skuldbrev vilka man köper och säljer. Skuldbrev är, för att använda Klas Eklunds beskrivning en ”skriftlig förbindelse av en låntagare att erlägga ett visst penningbelopp till den som innehar skuldbrevet”. Handel med skuldbrev sker till exempel på obligationsmarknaden. Det är både staten och privata företag som ger ut, emiterar, obligationer när de behöver pengar. Från staten sker det med statsobligationer eller premieobligationer, vilka är speciella på så vis att man är lottar ut den tilltänkta räntan istället för att sprida den jämnt. Det kan sägas vara samma princip som tillämpas på vissa sorters bankkonton, till exempel Sparbankens miljonkonto. De obligationer som privata företag ger ut kallas för industriobligationer och fungerar som ”vanliga” obligationer. Mer kortvariga lån sker med sk statsskuldväxlar, vilka utges av staten, och certifikat, vilka utges av till exempel banker, kommuner och företag. Dessa löper oftast på ett par månader medan obligationer för det mesta löper på flera år. Ni kanske har hört talas om den femåriga statsobligationsräntan, där namnet avslöjar att den löper på fem år.

Handeln med obligationer sker, som vi tidigare sagt, på obligationsmarknaden, medan det på penningmarknaden handlas med de kortare skuldbreven. Skuldbrev som man har kan man sälja innan deras ”utgångsdatum”, genom att den man säljer brevet till helt enkelt övertar det och löser in det när det är dags, om inte han också säljer det vidare. Anledningen till att man säljer sitt/sina skuldbrev innan det är dags att lösa in dem kan bero på att man vill sprida sina risker, vilka man tar när man köper till exempel obligationer. Dessa risker kan sägas vara tre stycken. Dessa är kreditrisk, vilket innebär att den som givit ut obligationen ej kan betala tillbaka vad den är skyldig, valutarisk, vilket innebär att man är orolig för att valutan i vilken man har köpt sina obligationer ska tappa i värde och så finns det naturligtvis en ränterisk, man är rädd att räntan på ens papper ska sjunka. För att gardera sig mot vissa risker så finns det sk optioner, vilket ger en, en möjlighet att i framtiden köpa eller sälja värdepapper till ett på förhand bestämt pris. Om man redan nu bestämmer sig för en framtida leverans av värdepapper, och vilket pris de ska ha, säger man att man handlar på termin. Ett samlingsord för option och termin är derivat, dvs om man använder sig av någon av ovanstående metoder säger man att man handlar på derivat.

Den politik som hör ihop med marknaden är penningpolitiken, vilket det är viktigt att man håller isär från finanspolitiken, det är nämligen inte samma sak vilket man kanske kan tro med tanke på de snarlika namnen. Penningpolitiken är nämligen den politik vars främsta syfte är att styra räntor samt tillgången på pengar och krediter i en ekonomi. Denna politik styrs faktiskt inte av riksdagen, utan av centralbanken, vilket i Sverige innebär att det är Riksbanken som har ansvaret. Huvuduppgifterna för dem är bland annat att ge ut sedlar och förvalta valutareserven, vilken de tillsammans med Bildt och Wibble lyckades tömma två gånger under några veckor hösten 1992, vilket kostade skattebetalarna 30 mdr kr (30 000 000 000kr) . Det var verkligen inte illa att spela bort så mycket pengar på så kort tid... Dessutom ska de vara statens och bankernas bank samt ha hand om penningpolitiken. Vad beträffar penningpolitiken så är det nuförtiden främst inflationen man bekämpar.

Riksbanken arbetar självständigt från riksdagen, om man bortser från att det är riksdagen som utser dess styrelse, där det när detta skrivs är en inte allt för okänd Kjell-Olof Feldt som är ordförande.

Hur kan man då påverka räntorna genom penningpolitik? Jo, det finns ett flertal sätt. Det första man måste känna till är sambandet mellan räntan och utbudet av pengar, vilket fungerar precis som på en vanlig utbuds - efterfrågekurva som vi tidigare tittat på. Om vi tittar på diagrammet nedan, så märker vi att det vid en hög ränta finns en liten efterfrågan på pengar, de blir för dyra att låna. Ju högre räntan är, desto attraktivare blir det ju att ha sina pengar i till exempel obligationer, vilket ju minskar efterfrågan på pengar. Med pengar menar jag här kontanter. Utbudet av pengar beror dels på Riksbankens politik, som vi snart ska komma till, samt av ränteläget. Om räntan är hög så lockas utländskt kapital hit, vilket gör att utbudet ökar. Jämvikten, som här kallas jämviktsräntan, är den räntenivå vid vilken efterfrågan och utbudet av pengar är lika stora.

De andra sätten att styra utbudet av pengar är följande: Riksbanken kan helt enkelt trycka mer pengar, vilket naturligtvis gör så att utbudet ökar. Affärsbankerna kan också på ett, kanske kan tyckas, underligt vis öka utbudet av pengar. Om de lånar ut pengar till någon, så kommer troligen låntagaren konsumera för sitt lån, det är ju därför vi lånar. De han konsumerar hos kommer troligen att spara pengarna de får in, åtminstone ett tag. Sätter de då in pengarna på banken så får banken mer pengar att låna ut och karusellen fortsätter. Ett tredje sätt att påverka penningmängden på är att köpa respektive sälja statspapper. Om riksbanken säljer till exempel statsobligationer så drar den ju in pengar från marknaden och minskar på så sätt penningmängden. Denna åtstramande handling höjer förmodligen också räntan, vilket vi kan se om vi tittar i diagrammet. Om mängden pengar minskar, vi rör oss åt vänster på x-axeln i diagrammet så att vi till exempel hamnar vid den första lilla markeringen, så kommer utbudskurvan att röra sig uppåt. Detta sker eftersom man på en fri marknad alltid strävar efter jämnvikt. Detta sker eftersom att efterfrågan till att börja med kommer att vara större än utbudet, vilket ger en räntehöjning. På samma vis, fast tvärtom, blir det om man istället för en expansiv politik ger ut mer pengar. Räntan kommer i ett sådant fall alltså att sjunka.

Den sista källan bakom penningmängden hör på sätt och vis ihop med räntan. Det handlar nämligen om valutaflödet. Har vi en hög ränta så kommer det att, om inte spekulationer mot en devalvering är alldeles för stora, strömma in valuta i landet. Fast det är klart, har vi bara en tillräckligt hög ränta så lockar vi hit utländskt kapital. Fråga bara Bengt Dennis som inte tvekade att höja räntan till 500%... Sådana här devalveringsrykte kan bland annat komma fram om inflationen är hög. Då har inte minst Sverige börjat devalvera för att hjälpa industrin. Hög inflation är det lätt att få om man börja trycka mer pengar för att finansiera sina budgetunderskott. Börjar man finansiera underskott med hjälp av sedelpressarna så skjuter alltså inflationen i höjden. Ett bra exempel på detta är tyskarna under mellankrigstiden.

Den ränta som vi har pratat om ovan, är den korta räntan, vilken bland annat styr statsskuldväxlarna. Det är den ränta som man genom penningpolitik har haft lättast att styra. Nuförtiden är också denna ränta svår att själv styra på grund av den allt mer sammanflätade världsekonomin och den snabbt utvecklade datortekniken. Nu är det lätt att flytta oerhörda summor pengar mellan olika länder bara genom att trycka på en knapp. Det är lättare att flytta dit pengarna där man tycker de ger bäst avkastning i förhållande till riskerna. I sådana här avreglerade och öppna ekonomier, kan man säga att räntan består av formeln: Inhemsk ränta = utländsk ränta + förväntad växelkursförändring + inflation (vilket nästa kapitel handlar om). Då kanske ni förstår att det är svårt att själv kontrollera räntan.

Vad beträffar den långa obligationsräntan, så har den alltid varit svår att genom penningpolitik hålla på den nivå man vill. Anledningen är att den grundar sig på den förväntade framtida inflationen, vilket naturligtvis består av mycket spekulationer.

Aktiebolagen uppkom, som mycket annat, i samband med industrialiseringen. Innan var ägarna ekonomiskt ansvariga för allt inom sitt företag, dvs gick företaget i konkurs fick de skjuta till privata egendomar för att täcka skulderna. När aktiebolagen kom, så innebar det ett mindre risktagande när man ägde företag. Nu kunde man bara förlora det satsade aktiekapitalet. Detta var också en följd av att man i de nya industrierna var tvungna att satsa mer och mer pengar på maskiner, vilket man inte hade råd med om man skulle bekosta det från egen ficka. Nu kunde man istället låna pengarna på företaget vilket innebar att fler vågade starta företag.

En aktie är en del i ett företag. Äger man en aktie i till exempel Astra, så är man i praktiken också en delägare i Astra, om än en väldigt liten sådan. Handel med aktier sker i Sverige på Stockholms fondbörs. En aktie har istället för ett pris en kurs, vilket i praktiken är samma sak. Denna kurs bestäms även den genom utbud och efterfrågan, är efterfrågan större än utbudet så stiger kursen och vice versa. Räntan och börsen har ofta ett samband i att när räntan sjunker så stiger börsen och tvärtom.

När man placerar sina pengar i obligationer eller sätter in dem på banken så får man ersättning i form av ränta. Köper man aktier så får man ingen ränta. Istället får man utdelning på sina aktier, vars storlek beror på hur bra det går för företaget.

När man talar om aktier så kommer man ibland att tänka på spekulationer. Det kan innebära att många tror att ett företag kommer att gå mycket bra och vill därför köpa aktier där. Efterfrågan blir då stor och följdaktligen så stiger då aktiekursen kraftigt. Tillslut kanske någon börjar sälja sina aktier och då kommer kurserna att falla. När detta sprids så kommer fler och fler att sälja sin aktier innan det är försent. De som inte hinner sälja står där sedan med aktier som knappt är värda någonting. Det var detta som hände i USA i oktober 1929. Det var då många som hade lånat pengar för att sedan köpa aktier och sedan belånat dessa aktier för att köpa fler aktier och så vidare. Facit blev att även bankerna drogs in i denna kris, vilket lätt kan jämställas med bankerna i Sverige i början av 1990-talet. Skillnaden var att man i Sverige spekulerat i fastigheter men resultatet blev detsamma, om än inte lika förödande i Sverige.

En del anser att marknaden har för mycket makt över räntor och dylikt. Men det är egentligen bara så att när marknaden inte gillar vissa beslut, så kan man säga att den "protesterar" med till exempel höjda räntor och försvagad kronkurs. Man får när man här talar om marknaden som en maktapparat inte glömma bort, vilket ofta händer, att bakom ordet "marknaden" så befinner sig faktiskt bara vanliga personer, om än med lite större kapital att förvalta än gemene man...