Den person, vars idéer utan tvekan har haft störst inflytande i Sverige, och även i en stor del av den övriga världen, från 1930-talet fram till 1970-talet är John Maynard Keynes. Att då inte ta med herr Keynes i ett sådant här arbete vore lika fel som att inte ta med Ingemar Stenmark i ett arbete om svensk utförsåkning... Keynes reformerade synen på bland annat arbetslösheten och hade för det ändamålet en del teorier som då verkade fungera perfekt, även i praktiken. I teorin kan även den mest knäppa och idiotiska idé fungera. Till exempel så fungerade ju planekonomin utmärkt på ett ställe, på papperet...

Det var i och med krisens 30-tal som Keynes idéer spred sig runt världen. Inte minst Sverige sög åt sig av de här teorierna, vilka idag ifrågasätts mer och mer. Men det var inte med dessa idéer som Keynes blev känd. Han satt nämligen med under fredsförhandlingarna i Versailles efter första världskriget. Där kritiserade han hårt bestraffningarna mot Tyskland och förutspådde även vad som skulle hända med Tyskland. När sedan alla hans spådomar besannades så var det nog ändå ingen lycklig Keynes man kunde möta. Om man hade lyssnat mer på Keynes då, så hade kanske inte andra världskriget blivit vad det blev. Men nu är det inte detta vi ska prata om här utan det är istället hans stora betydelse som nationalekonom och de teorier han hade.

Före den stora depressionen på 30-talet så hade man den s.k. klassiska synen på vad arbetslöshet berodde på. Arbetslösheten berodde på, sade man, att arbetarna krävde för höga löner och att företagen då alltså inte hade råd att anställa fler. Denna syn dog mer eller mindre ut under 30-talet när Keynes idéer vann stor framgång. Hans teorier grundade sig på att priser och löner är mera trögrörliga än vad man tidigare hade trott. Att arbetslösheten skulle bero på att arbetarnas löner var för höga var något som Keynes inte trodde så hårt på, även om han inte förkastade idén helt och hållet. Han menade att lönerna är lika med köpkraften i samhället. Skulle då lönerna sänkas så minskar den totala köpkraften i samhället och då får företagen mindre att göra. Och vad händer när företagen får mindre att göra? Inte börjar de nyanställa i alla fall...

Som tidigare sagts så menade Keynes att löner och priser var trögrörliga. Därför var det efterfrågan som bestämde produktionsvolymen och alltså även sysselsättningen. Även i Keynes teorier så strävade den fria ekonomin efter jämvikt men hans teorier grundade sig mer på att det var antalet sålda kvantiteter och inte priserna som var signalsystemen till företagen om vad de skulle tillverka. För enligt Keynes så kan det vara så att den produktionsnivå i ekonomin där alla produktionsresurser används för fullt, kan ligga både högre och lägre än där den ”riktiga” jämviktsnivån finns. Det är vid den nivån där utbud och efterfrågan är lika stora, alltså där de två kurvorna skär varandra. Lägger de sig högre än jämviktsnivån så blir det arbetslöshet och lägger de sig lägre så blir det inflation. Detta kan alltså inträffa när ekonomin sköter sig helt själv. Det är alltså därför staten enligt Keynes måste gripa in vid dessa situationer, men vad ska de då göra?

Det är här man genom politik ska påverka efterfrågan, antingen positivt eller negativt beroende på om man har arbetslöshet eller inflation. Om man i en ekonomi har arbetslöshet så ska man föra en expansiv politik. Det innebär att man ger ut fler bidrag, sänker skatten och så vidare för att öka köpkraften i samhället. På samma vis fast tvärtom gör man vid en kraftig inflation. Man för då en kontraktiv politik (även kallad en åtstramande politik). Det inne bär att man minskar på bidragen, höjer skatterna och så vidare för att minska den totala köpkraften. Problemet här kan vara att om man för en kontraktiv politik där köpkraften minskar, så ökar ju faktiskt arbetslösheten.

Vid båda dessa tillfällen så "aktiveras" automatiskt den s.k. multiplikatorn. Den fungerar som så att om man ökar bidragen för att öka köpkraften, så sprider sig denna handling som ringar på vatten, ju längre bort de kommer desto svagare blir de. Om till exempel familjen Palm får extra pengar i form av bidrag så kanske de använder dem för att köpa en ny soffa. Deras pengar hamnar då hos en möbelhandlare som för dessa pengar kanske nyanställer någon eller bygger ut sin verksamhet vilket då i sin tur gynnar andra företag. Genom att den nyanställde får en större köpkraft i form av den lön han får, så kanske han köper en ny cykel och så vidare. Vid en kontraktiv politik blir det tvärtom. Familjen Karlsson får höjd skatt och låter därmed kanske bli att köpa en ny TV. Det kommer då att fungera som innan, fast istället för att nyanställa kanske det blir tal om att säga upp folk. Den uppsagde får då mindre köpkraft och på så vis fortplantar sig dessa effekter.

Med dessa verktyg (kontraktiv resp. Expansiv politik) skulle man alltså kunna räta ut konjunktursvängningarna. Varför det finns svängningar i konjunkturen är det många som har försökt att förklara. En förklaring kan vara att företagen gör sina investeringar klumpvis och sedan avvaktar med att investera under ett par år för att då växa in i sina nya kläder. Man kan här fråga sig om det verkligen är så att de flesta företag investerar ungefär samtidigt. Detta kan faktiskt vara sant om vi tittar på hur multiplikatoreffekten fungerar. Fast multiplikatorn verkar ju inte på en gång, utan det tar ju tid innan en investering har dött ut. På så vis så borde vi ju inte ha dessa svängningar. Denna sista del där konjunkturen beror på multiplikatorn fördes fram av den amerikanske ekonomen Paul Samuelson under slutet av 1930-talet. När investeringarna då satte igång så slog de efter ett tag i kapacitetstaket och investeringarna kom av sig för att sedan efter ett tag komma igång igen.

Ett annat skäl till konjunktursvängningarna, som till en början kan verka helt osant, är den om att det är förväntningarna som ”styr” konjunkturerna. Det skulle alltså vara mycket psykologi bakom svängningarna. Tror man att arbetslösheten ska öka, så gör den också det beroende på att man då sparar mer av sina pengar. Detta leder till att köpkraften minskar och arbetslösheten är ett faktum.

Vid dessa konjunktursvängningar så skulle man kunna använda Keynes teorier. Vid en högkonjunktur så blir det oftast inflation i ekonomin och då skulle man driva en kontraktiv politik. Samma sak gäller då vid en lågkonjunktur då arbetslösheten ofta är hög. Om man då driver en expansiv politik så kan arbetslösheten minska. En svår balansgång här är ju att en kontraktiv politik lätt leder till arbetslöshet och att en expansiv politik lätt leder till inflation.

Så här i slutet av det här kapitlet kommer vi till de problem som finns med den ”keynesianska politiken”. Det första som slår en är svårigheten att beräkna hur stora de expansiva/kontraktiva åtgärderna ska vara. Det är väldigt svårt att på ett exakt sätt beräkna detta. Blir det fel så blir svängningarna i konjunkturen än kraftigare. När man då räknar ut detta så behöver man få in en mängd information, precis som i den sovjetiska planekonomin. Detta kan då leda till en stor tröghet. Det blir lätt så att åtgärderna sätts in vid fel tillfällen beroende på att det tar för lång tid att räkna ut de riktiga åtgärderna.

Andra problem är att dessa teorier bygger på att man antingen har arbetslöshet eller inflation. På 70-talet när stagflationen visade sig så började Keynes teorier att ifrågasättas. För vilken politik ska man använda när man både har inflation och arbetslöshet?