I Sverige har vi sedan 1930-talet haft full sysselsättning som ett av de viktigaste målen. Anledningen till detta är många. Arbetslöshet innebär en hel del försämringar, inte bara för den drabbade, utan för hela ekonomin i stort. Produktionen blir sämre om det är färre som arbetar, och sämre produktion leder till sämre ekonomi för samhället i stort, vilket i sin tur leder till sämre välstånd. För den enskilde innebär arbetslöshet att han/hon får minskad inkomst under tiden han/hon är utan jobb. Man riskerar också sämre folkhälsa vid en hög arbetslöshet, vilket i sin tur driver upp kostnaderna för sjukvård etc. Men det är inte bara under arbetslöshetstiden som inkomsten blir sämre. Det har visat sig att löneutvecklingen för en som har varit arbetslös, när han kommer tillbaka till arbetslivet får en sämre löneutveckling än de som inte har varit arbetslösa. Anledningen är att när man är arbetslös så går man miste om en hel del fortbildning och man kan även få svårt att komma in i de nyheter som har kommit sedan man lämnade arbetslivet. Störst fara är det för de långtidsarbetslösa som kanske inte har någon chans att komma in på arbetsmarknaden igen eftersom man tycker från företagens sida att de har missat alltför mycket under sin bortvaro. Sedan har det också visat sig att om arbetslösheten en gång har blivit hög, så är det mycket svårt att få ner den till lägre nivåer igen. Det är precis som om man vänjer sig vid en hög arbetslöshet. Det är alltså mycket lättare att ordna en hög arbetslöshet än att få ner densamma till lägre nivåer. Att en hög arbetslöshet har en förmåga att stanna kvar på sin höga nivå, kallar man för hysteris-effekten.

Precis som alla andra marknader i en marknadsekonomi, så fungerar även arbetsmarknaden med hjälp av utbud och efterfrågan. På arbetsmarknaden är det arbetskraften som är varan, och priset är lönerna som de begär. De bjuder alltså ut sitt arbete mot en viss ersättning, en lön. Den totala efterfrågan på arbetskraft bestäms dels utav den totala efterfrågan och dels utav hur det rent produktionstekniskt ser ut. Utbudet av arbetskraft beror också det på en hel del olika saker, men framför allt kan man säga att det är den enskilde individens vilja att arbeta mot en viss betalning som är avgörande. Arbetslöshet definierar man således som skillnaden mellan de personer i arbetskraften, de som vill jobba och söker jobb, och antalet sysselsatta. Hur man sen räknar de arbetslösa är en helt annan sak. Beroende på hur man räknar så var arbetslösheten i Sverige i februari 1996 mellan 7,6 - 21,2% . De öppet arbetslösa var 7,6% eller 325000. Det är de som inte har jobb och inte heller är sysselsatta i några arbetsmarknadspolitiska åtgärder. Den höga siffran, 21,2% eller 907000 personer, är de som i februari månad 1996 var utan reguljärt jobb, dvs 907000 personer var helt eller delvis arbetslösa, i åtgärder eller kunde inte ta jobb på grund av utredning eller utbildning. Dessa fördelade sig så här (%/antal): öppet arbetslösa: 7,6/325000, arbetslösa som ej kan ta jobb på grund av utredning eller utbildning: 3,2/134000, deltidsarbetslösa: 3,3/142000, i åtgärder: 5,2/224000, i handikappåtgärder: 1,9/82000. Detta är alltså den verklighet vi idag lever i Sverige. Fast då man i vanliga fall redovisar arbetslösheten så är det oftast bara den öppna arbetslösheten eller den öppna arbetslösheten + de som befinner sig i arbetsmarknadspolitiska åtgärder. Frågan är om det bara är denna förskönade siffra som vi vill höra när vi pratar om arbetslösheten? Jag tror inte det.

Den klassiska synen sade att arbetslösheten berodde på att lönerna var för höga. Om lönen ligger över nivån där alla får jobb, så uppstår det ett utbudsöverskott av arbetskraft. De kallade även denna arbetslöshet för frivillig, eftersom det var arbetarnas eget fel att det fanns arbetslöshet eftersom de krävde för höga löner för sitt arbete. De kritiserade också alla löneavtal som höll lönen uppe på en för hög nivå under en längre tid. Deras recept mot arbetslösheten blev att denna marknad, liksom alla andra, skulle sköta sig själv. På så vis skulle lönerna pressas tillbaka till ”jämviktslönen” där alla som ville fick arbete. Denna teori förutsätter dock att lönerna sjunker snabbt, men det har visat sig att så inte är fallet. Istället är det så att lönerna är mycket mer trögrörliga nedåt än vad de är uppåt, vilket kanske inte är så konstigt. Det beror på att arbetarna helt naturligt skyddar sina inkomster, men också att arbetsgivarna vill ha stabila löner. Planeringen blir då lättare för dessa, precis som att de vill ha en stabil, helst låg, inflation vilket också förbättrar planeringsmöjligheterna. Detta gjorde ju enligt det klassiska synsättet att arbetslösheten bestod, men de såg ändå inte arbetslösheten som något stort problem. Bara vi fick en helt fri marknad här så skulle allt lösa sig, det var bara det att alla inte hade förstått det.

Den keynesianska synen fick sitt genombrott i och med massarbetslösheten under 1930-talet. Den klassiska synen syntes då vara ohållbar, den fria marknaden hade ju inte lett till någon arbetslöshetsminskning, utan istället hade det blivit den värsta arbetslösheten någonsin. Detta gjorde att Keynes och Stockholmsskolans idéer växte sig allt starkare. Deras teorier utgick från att det var den totala efterfrågan som styrde produktionen och därmed också indirekt arbetsmarknaden. Det ska här påpekas att Keynes inte totalt motsatte sig de klassiska teorierna. Faktum är att även han trodde att en lönesänkning skulle kunna leda till fler jobb, men han såg det inte som den stora orsaken till arbetslösheten att lönerna var för höga. Han såg det istället som en liten åtgärd bland många andra. Han sade att lönerna för det första var svåra att pressa tillbaka och för det andra så gav lägre lön även sämre efterfrågan. Efterfrågan skulle givetvis öka då fler fick arbete men samtidigt så minskar den ju när lönerna sänks, varje individ får ju mindre pengar att spendera. Keynes medicin mot arbetslösheten blev istället en expansiv politik, vilket i sin tur har andra nackdelar, vilket kom att visa sig senare.

Den syn som numera dominerar är den att arbetslösheten till stor del beror på matchningsproblem på arbetsmarknaden. Arbetslösheten uppkommer alltså på grund av flaskhalsar, snedvridningar och olika sorters trögheter på arbetsmarknaden. Att titta på statistiken hur många som är arbetslösa ger bara en överblick över situationen just för tillfället. Det viktiga är att se vilka förändringarna är, att de arbetslösa i statistiken inte hela tiden är de samma, utan att det hela tiden pågår en ström ut och in från arbetsmarknaden. Många försvinner därifrån kanske på grund av pension, de får barn och så vidare, medan av de som kommer in på arbetsmarknaden så kanske vissa kommer in direkt medan andra får gå arbetslösa en längre tid innan de kommer in i arbetslivet. Det finns på arbetsmarknaden hela tiden en förändrad efterfrågan, ena tiden behövs kanske ekonomer medan det en annan tid behövs ingenjörer. Det viktiga är alltså att matcha ihop de arbetssökande med de behov som för tillfället finns. Därför kan man säga att arbetsmarknaden består av en mängd delarbetsmarknader, en för snickare, en för tandläkare och så vidare.

Arbetslösheten skulle alltså bero på att utbudet och efterfrågan inte skulle ”komma överens”. Men det finns vid en sådan här sorts arbetslöshet två sorters arbetslöshet. Den ena är friktionsarbetslöshet som uppkommer när personer byter jobb. Denna sort kommer alltid att finnas. Det allvarliga är om man lider av strukturarbetslöshet, vilket är när utbudet skiljer sig markant från efterfrågan. Detta kan inträffa när vissa näringar faller tillbaka medan andra går starkt framåt. En sådan arbetslöshet är ofta långvarig och svår att komma till tals med. För vad hjälper det de arbetslösa byggarna i Boden att man söker datatekniker i Vetlanda. Inte nog med att det är långt till Vetlanda, vilket här är det minsta bekymret, utan de saknar också den utbildning som krävs. För att en sådan här arbetslöshet inte ska bli bestående är det viktigt med en bra arbetsmarknadspolitik. Byggarbetarna behöver således ombilda sig till datatekniker, vilket kanske skulle glädja båda parter. Sådana åtgärder måste sättas in i rätt tid, för om de kommer vid helt fel tidpunkt så kanske det finns ett överflöd av datatekniker när våra byggarbetare är klara med sin utbildning, och då är vi tillbaka på ruta ett.

En annan sak som gör att arbetslösheten är så svår att bekämpa, är att det ibland kan vara svårt att se vilken sorts arbetslöshet det rör sig om. Är det lönerna, efterfrågan eller är arbetsmarknaden inte tillräckligt flexibel? Det viktigaste är dock att bekämpa friktions och strukturarbetslösheten då det är det som ligger i botten på all arbetslöshet. De olika typerna av arbetslöshet finns ju givetvis också samtidigt i all sorts arbetslöshet. Därför är det viktigt att först sätta klorna i den strukturella arbetslösheten för att sedan försöka komma åt de andra problemen. Fast detta måste göras fort, för som vi tidigare har sagt så har en hög arbetslöshet en förmåga att stanna när den väl har kommit. Ungefär som ovälkomna gäster...

Ett av de värsta förslagen man hör när det gäller att minska arbetslösheten är det som säger att vi ska skrota datorerna eller att maskinerna tar våra jobb. Denna uppfattning är helt fel! Visserligen är det så att maskinerna tar jobben från just den grupp som drabbas, men å andra sidan så skapar maskinerna och datorerna indirekt fler jobb, vilket de flesta inte tänker på. För det första så ska ju de här maskinerna byggas någonstans, och till det så krävs det arbetskraft. Dessutom så gör ju maskinerna att produktiviteten ökar hos företaget och ökad produktivitet leder som vi nu vet till ökade vinster och/eller högre löner. Om vinsterna i ett företag ökar, så använder det ju pengarna till att investera och bygga ut sin verksamhet vilket leder till fler jobb. När de investerar så ”köper” de ju varor från andra företag som på så vis får in mer pengar som de kan använda till investeringar och så vidare. Om lönerna ökar så leder ju det till att de anställda får mer pengar att konsumera för, vilket gynnar andra branscher som sen använder dessa pengar till investeringar o.d. Vid en ökad produktivitet kan också priset på varorna som företaget tillverkar sänkas, vilket gör att de som handlar dessa varor får mer pengar över till att konsumera andra varor för och så vidare. Ett annat sätt att se på saken är att det med nya uppfinningar också tillkommer en hel del jobb i andra branscher som man kanske från början inte hade räknat med. Om vi som exempel tar bilen, så gav den upphov till investeringar i till exempel bilfabriker, vägar, oljeraffinaderier, servicestationer mm. Det var t.o.m. så att i slutet av 1960-talet så var 1/7 av jobben i USA beroende av bilen . Så på det hela taget är det en väldigt stor missuppfattning att säga att maskinerna tar våra jobb.

En annan teori säger att om vi delar på jobben så sänker vi arbetslösheten. Även detta är en missuppfattning av stora mått. Denna teori bygger på att antalet arbetstimmar för alltid är given och att arbete således är en bristvara, vilket inte stämmer. Även idag finns det en hel del arbeten som väntar på att bli utförda om bara arbetsgivare och arbetstagare kommer överens om lönen. Den dåliga konkurrenskraften eller den dåligt fungerande arbetsmarknaden försvinner inte bara för att arbetstiden förkortas. Det blir snarare tvärtom! Vid en arbetstidsförkortning finns det två vägar att gå, antingen behåller man månadslönen eller så behåller man timlönen. Om man behåller sin månadslön så stiger produktionskostnaderna vilket ger sämre konkurrenskraft i utlandet. Dessutom så stiger inflationen vilket bland annat leder till högre ränta. I slutändan så slutar det med att arbetslösheten istället för att sjunka kanske stiger, förutom de andra nackdelarna som finns kvar. Om man då istället behåller timlönen, ja då delar man ju inte på jobben utan på arbetslösheten och den samlade produktionen. Dessutom så används byggnader och maskiner en mindre del av dygnet vilket leder till stigande produktionskostnader, som i sin tur alltså leder till högre priser. Dessutom blir flaskhalsarna fler och värre. Om man har brist på en yrkesgrupp och samtidigt minskar arbetsdagen till 6 timmar, så innebär det att bristen blir ännu större. Man kan ju inte slänga in vem som helst för att ta ett jobb. En slaktare kan till exempel inte hoppa in och bli ingenjör på en gång. Detta innebär att mindre blir gjort och att priserna stiger, vilket mynnar ut i, ja just det, INFLATION! Vem sade att 6-timmars arbetsdag skulle kunna råda bot på arbetslösheten? Dessutom är det väl så att man under dåliga tider inta ska arbeta mindre för att komma ut ur krisen? Man behöver inte heta Johan Lybeck för att förstå att det är mera arbete som behövs för att få igång tillväxten, inte mindre.

Under 1950-60 talen så uppkom det en debatt om inflationens förhållande till arbetslösheten. Det var då den kända phillipskurvan presenterades, en kurva som på ett enkelt sätt visade att man vid en låg arbetslöshet hade en hög inflation och vice versa. Man kom fram till att det vid en låg arbetslöshet var lättare att få fram löneökningar som låg över produktivitetsökningen och som alltså ledde till inflation. Kostnaden för att ha full sysselsättning var således en hög inflation. Om man tittar efter hur förhållandena var under denna tid så ser man att det faktiskt stämde då. Så det var kanske inte så konstigt att de drog de slutsatser som de gjorde.

Några som inte accepterade detta samband som givet var de båda ekonomerna Gösta Rehn och Rudolf Meidner. De arbetade efter att ha en lägre arbetslöshet vid en given inflationsnivå, dvs de ville att arbetslösheten skulle vara låg samtidigt som inflationen var det. Deras teorier har kallats den ”Rehn - Meidnerska modellen”. Verktygen för att nå detta mål, var enligt de båda ekonomerna fyra till antalet. Man skulle föra en stram finanspolitik för att hålla tillbaka inflationen, men på de områden där tendenser till arbetslöshet uppstod skulle man snabbt sätta in selektiva åtgärder för att dessa tendenser skulle försvinna. Man skulle även ha lika lön för lika arbete, vilket skulle göra så att lågproduktiva företag skulle få det svårt att klara sig då de inte kunde konkurrera med låga löner längre. Tillsist så skulle man också ha en väldigt aktiv arbetsmarknadspolitik som snabbt skulle kunna sätta in åtgärder där de behövdes.

Andra såg däremot, till skillnad mot Rehn och Meidner, phillipskurva som given, dvs att låg inflation inte kunde uppträda samtidigt som låg arbetslöshet och vice versa. Detta synsätt stämmer dock inte alls. På 1970-talet motbevisades det med den stagflation, arbetslöshet tillsammans med inflation, som då bröt ut i stora delar av industriländerna.

Det ekonomiska synsätt som på senare tid blivit det alltmer dominerande, är det som har sitt ursprung i monetarismen. Detta är något som de flesta ekonomer idag är överens om, även om de vill kalla sig monetarister eller inte. Det säger att en expansiv politik inte enbart höjer inflationen, utan på lite längre sikt så misslyckas en sådan politik även med att minska arbetslösheten, medan inflationen finns kvar. Anledningen är att inflationen på grund av av förväntningar, som vi tidigare har talat om, späder på sig själv och att arbetslösheten då återgår till sin tidigare nivå när företagen har insett att efterfrågeökningen endast bestod av inflation. De kommer då åter att minska produktionen, vilket leder till att arbetslösheten återgår till sin tidigare nivå. Det finns nämligen en nivå på arbetslösheten där inflationen är stabil. Vilken denna nivå är, är svårt att säga och den är också olika mellan olika ekonomier. Försöker man att komma under denna nivå med hjälp av expansiv politik så ökar inflationen och arbetslösheten sjunker till en början. Detta bygger på felaktiga förväntningar om inflationen, man tror att den är lägre än vad den är. När man då senare tar hänsyn till den ökande inflationen, så visar det sig i lönekraven som då växer. Detta sätter igång en inflationsspiral, som när alla har anpassat sig till den högre inflationen så återgår arbetslösheten till den nivå den hade innan den expansiva politiken satte igång. En expansiv politik minskar alltså inte arbetslösheten på längre sikt, utan bara på kortare sikt. Under hur lång tid den minskade arbetslösheten kan bestå beror således på hur snabbt anpassningen sker.

Hur ska man då enligt samma teori minska inflationen när den väl har uppkommit? Jo det ska ske med hjälp av åtstramningar. Detta leder först till ökad arbetslöshet, men när anpassningen till den lägre inflationen har skett så kommer arbetslösheten att sjunka tillbaka till sin ursprungliga nivå. Det tar däremot lång tid, mycket längre tid än vad man från början trodde. Det är denna situation som Sverige befinner sig i idag och som de flesta andra industriländer i Europa befinner sig i sedan flera år. Det bevisar bara, som tidigare sagts, att när väl arbetslösheten har blivit hög, så är den väldigt svår att få ner igen. Det har också blivit svårare att knäcka inflationen nu än vad det har varit innan. I och med att det sociala skyddsnätet idag är så väl utbyggt, så krävs det också många arbetslösa för att efterfrågan ska sjunka tillräckligt så att inflationen ger med sig. Tror man väldigt hårt på marknadsekonomin så är det ändå denna varianten man använder, fast att man får en dyr massarbetslöshet under en väldigt lång tid framöver. Fast tror man hårt på marknadsekonomin så tror man också på snabba förändringar, vilket i detta fallet inte har skett. Antingen är det då ”fel” på marknadsekonomin eller så finns det något annat som gör att marknadsekonomin inte fungerar som den ska. I detta fallet borde det vara det senare. För det är ju klart, tar man bort alla bidrag till arbetslösa så sker ju anpassningen mycket snabbare, fast till kostnader som är mycket värre än de vi har idag.

Ett sätt att mildra en åtstramande politik kan vara att sätta vissa normer som man offentliggör innan man sätter igång med politiken. Om man till exempel har som en norm att inflationen ska vara 2%, med ett svängrum på 1%, och går ut med det innan man sätter igång med den politiken, så kan anpassningen ske snabbare. Problemet är då att normen måste vara trovärdig. Är den inte det så gör den ingen nytta. Det är bland annat därför som Riksbanken ska vara fristående, för att det då blir lättare att göra normerna trovärdiga och att hålla dem. Exemplet med inflationen hjälpte tyvärr inte så mycket för Sveriges del, utan mynnade ut i en massarbetslöshet. Anledningen är att man tidigare har använt sig av devalveringar i tid och otid och därför har levt med en hög inflation. Ingen trodde således på denna norm och resultatet ser vi nu, tyvärr.