De första dagarna i Stockholm var en orgie i god mat och kramar. Med varma kramar hälsades vi välkomna hem av vänner och familj, av avlägsna bekanta och grannar till familjen, av föräldrars arbetskamrater och våra kollegor från förr. Det var överväldigande. Vad har vi gjort för att förtjäna denna massiva uppmärksamhet och beundran? Tillsammans med kramarna kommer frågorna. Stora frågor som ställs i situationer där vi endast har ett par minuter att disponera för att besvara dem. I hissen. På garageuppfarten. Inför ett möte. "Hur känns det att vara hemma igen? Hur har ni haft det? Ni måste ha haft det härligt. Har ni råkat ut för storm? Var ni inte rädda någon gång? Vilken plats var bäst? Ska ni segla igen?" Vi försöker svara, kort och uppriktigt. Det är svårt då vi upplevt så mycket. Det vi upplevt kan inte beskrivas i ett kort svar när vi passerar någon på gatan. Förvånansvärt många har följt oss, mer eller mindre regelbundet, via vår webbsida vilket både är lite överraskande och glädjande. Många är de som i en självklar ton säger ”Malin, du skall väl ge ut dina resebrev i bokform”. Denna plötsliga uppmärksamhet känns ovan och en smula jobbig. För oss som genomfört resan känns den inte extraordinär, men vi behöver kanske få lite distans. Landa, för att förstå och känna.

Det känns som om vi givit oss själva den finaste gåva av de alla, möjligheten till ett ”betraktar år”. Lite av syftet med resan var att utmana livet självt och uppleva hur fullt av möjligheter det är. Livet är för stort och kort för att spillas bort. Vi önskade glänta på de skygglappar som vardagens stress lagts över våra ögon. Komma till insikt om livets prioriteringar. Se vad livet har att erbjuda oss och människor i andra kulturer. Få distans till oss själva och det liv vi lever. Väl hemma, upplever vi oss berikats med en insikt som vi upplever att få människor får möjlighet till. Livet är här och nu!

Vi gjorde ett aktivt val när vi beslöt att satsa allt på vårt livs segling. Detta val har resulterat i, inte bara ett äventyr utan även i en inre resa som påverkat våra liv i positiv riktning. Låter djupt, hör det . . . men så är det. Kanske var det på det där långa nattpasset, när stjärnhimlen likt en ostkupa slöt sig om vår båt som tankarna lätt gled in på existentiella frågor och då svaren på dessa kom naturligt. Kanske var det när stormen och vågorna röt och slet i oss på vägen mot Azorerna. Det spelar inte så stor roll när ”klokheten” slog till, det viktiga är att den gjorde det. Väl hemma i Stockholm vandrar vi gatan fram och bär på en vetskap som ingen annan tycks känna till. Man behöver inte springa till T-banan, det kommer strax en till . . .

I våra resebrev har beskrivningen av vår personliga relation ombord varit nästan obefintlig. Vi har medvetet valt att göra så, då det tillhör den del av vår resa och vårt privatliv som vi inte önskar dela med oss av. Mycket kortfattat kan vi dock säga att vår relation idag är mycket starkare och djupare än innan vi reste. De tuffa timmar, dygn, dagar, veckor vi besegrat tillsammans har svetsat oss samman precis som roliga stunder ökat på vår ryggsäck av underbara minnen och möten vilka givit oss en känsla av samhörighet. Vi har sett sidor av varandra, och oss själva, som vi tidigare aldrig sett eller känt till positiva och negativa. Vi har klarat av båten på två personer och vi lever fortfarande tillsammans. Vad framtiden har tänkt för oss som par och som enskilda individer står idag skrivet i stjärnorna. Många är de par som splittrats under en seglats som denna. Vår personliga uppfattning är att en stor bidragande orsak till detta är att båda parter inte till 110 procent innerst inne önskat genomföra resan. Oftast är det mannen som länge levt med drömmen och kvinnan ser paraplydrinkar i Karibien framför sig. Vägen till Karibien är både lång, jobbig och ibland fullständigt underbar. Självfallet kan även en resa som denna, oavsett om resan varit bådas önskan, bidra till att man vill olika saker för sina fortsatta liv. Utvecklas åt olika håll och därmed får olika prioriteringar och intressen. En resa som denna är såväl en geografisk resa, såsom en som lägger grunden för nya prioriteringar och värderingar. Det är inte helt självklart att man utvecklas åt samma håll och kommer till samma slutsatser.

Ingen av de längeseglare vi talat med innan avresa hade nämnt hur tuff den första tiden i denna miljö är. De två första månaderna av segling var kämpiga. Plötsligt skulle vi leva ihop 24 timmar om dygnet, 7 dagar i veckan. Vara pojk- och flickvän. Sambo och kollega. Arbetsledare och underordnad. Ingen av oss hade erfarenhet av segling utanför Sveriges gränser. Upp till bevis, våga och vilja ge sig iväg ut på haven. Nya rutiner för hur vi skulle hantera livsmedel, kläder och båtrelaterade attiraljer ombord. Uppdateringen av webbsidan fungerade inte som tänkt och vi erhöll elaka e-mail från angelägna och tillika obekanta läsare. Beställd utrustning försenades i sin leverans och annan utrustning ombord gick sönder. Vi fick en försmak av vad jakten på reservdelar hade att erbjuda. Känslan av att ”vara iväg”, vilken vi tagit för givet skulle infinna sig, infann sig aldrig. Vi var uppe i varv efter vår intensiva vårsäsong av förberedelser. Tror faktiskt inte att vi på allvar kände oss avkopplande och till freds ombord förrän vi var nere i Spanien.

Alla längeseglare har sin egen tanke bakom resan och sin egen lösning till att få ekonomin att gå ihop. Inför vår avresa hörde vi oss för bland tidigare längeseglare för att blida oss en uppfattning om en rimlig prislapp på vår budget. Vi fann att en rimlig prislappen för en månads segling, två vuxna samt en 38 fots båt, borde ligga på omkring 10.000 kronor. Nu vet vi bättre . . . Det är dyrt att segla länge! Det är svindyrt i Karibien och skulle vi göra resan idag, med den kunskap vi innehar, skulle vi aldrig lämna Europasidan. Nu har vi inte gått så långt som att kontinuerligt sammanställa räkenskaperna, utan valde att åka hem då pengarna tog slut. Det kostar förmodligen lika mycket att leva ombord på båten, såsom vi nu gjort, som att leva hemma i Stockholm. De fasta kostnader som vi slapp ombord på båten gick med största sannolikhet oavkortat till reparationer av utrustning ombord. Saker går sönder hela tiden. Vi var dock mer lyckligt lottade än andra som drabbades mer kännbart. Till vår stora glädje hade vi med oss en mängd reservdelar ombord, mest p.g.a. att dimensionerna framför allt i Karibien och USA är andra än i Sverige. Alltför mycket tid har under detta år gått åt till att finna leverantörer och reservdelar, att reparera utrustning som kärvat eller lagt av.

Nå, var det värt det? Ja tveklöst! Vi har levt under andra villkor än vi normalt sett är vana vid. När stormen ryter och vågorna fräser har vi varit fria från stress och krav, och känt allt utom rädsla. Ordet rädd, har fått en annan innebörd. Rädsla för oss kommer sig av okunskap och något vi inte kan påverka. När stormen slungade White Wings hem mot Europa hade vi vetskapen att ”allt djävligt har ett slut” och vi stärktes av en stark önskan att leva. Även om inte majoriteten av dagarna tillbringats med en god bok eller i sällskap av förliga vindar, så har vi ändå någonstans lyckats finna en inre harmoni. Många nyss hemkomna långseglare vi lärt känna talar om en stor tomhet, svårigheten att anpassa sig till vardagslivet igen och önskan att åter ge sig iväg. Ännu har inte känslan nått oss.

Vi får ofta just frågan ”när skall ni ut igen?”. Just nu vill vi inte ut igen. Vi känner oss nöjda och tillfreds med att vara hemma. Det har varit ett händelserikt år och upplevelserna är många. Det tar sin tid för alla intryck falla på plats. Visst skall vi segla igen, men kanske inte så långt. Vi uppskattade båda två den vackra och trevligaste biten i början av vår resa. Den tid vi tillbringade på Shetland och runt Skottland. Vilken tur att det ligger så nära att en tur dit kan klaras av på en semester!

Snipp, snapp, så blev Peter åter . . . ”snut”. Men vad skulle det bli av Malin, som inte hade något fast arbete att återvända till? Efter två månader som arbetssökande har hon blivit erbjuden en tjänst som informatör/assistent. Bättre villkor än från tidigare anställning och arbetsuppgifter som går i linje med önskemål på vidareutveckling. I vårt fall gick det att kliva av vardagen . . . och sedan kliva på där vi slutade.

Småbåtshamnen där White Wings idag ligger töms sakta på båtar. Fram till för ett par veckor sedan har vi bott i båten. Bryggorna börjar täckas av iskristaller och det är rått i luften. Till vår stora lättnad har vi erbjudits att under ett år i andra hand hyra en närliggande lägenhet. Kunde inte lösa sig bättre, tycker vi, eftersom vi då i lugn och ro hinner finna en köpare till båten. Till helgen tas White Wings upp för vinterförvaring och vi har precis plockat upp innehållet i våra flyttkartonger.

Nu är klumpen i magen är borta och vi stänger belåtet ryggsäcken med minnen för dig. Nu åker ryggsäcken med betäckningen large upp på vinden tillsammans med kartongerna märkta ”båtigt”. Livet är här och nu, inte där och då!

Over and out,