Varför långsegla, kanske någon frågar sig. Vad fick oss att vilja långsegla. Det är från början Peters dröm och önskan, vilken även kommit att bli min. För många år sedan läste Peter en artikel i en seglingstidning om ett par killar som seglade från Sverige till Skottland. Detta utlöste tanken på att spara semester, ta en extra lång semester året därpå och segla mot Skottland och Shetlandsöarna. Ingen nappade på hans förslag. Allt eftersom åren gick började jag att "leka med tanken". En morgon under Pingsthelgen 1999 hade jag kommit till ett beslut. Vi var ute med båten och jag vaknade tidigt. Peter sov och tycktes inte ha några planer på att vakna. Jag väntade, vände otåligt på mig i hopp om att det skulle få honom att "vakna". När inget tycktes få honom att vakna, fick jag helt enkelt ta och väcka honom. Jag hade ju fantastiska nyheter att komma med! Jag hade bestämt mig för att långsegla. Att jag var mogen att dela hans dröm om en lång och länge segling. Han blev måttligt nöjd över att ha blivit väckt. Att jag kläckte den nyhet som sprätte inom mig gjorde honom måttligt glad. "Vá? Kom du på det nu", sa han med ett tveksamt leende. En puss och tillbaka på det söta örat. Vad skall man säga, typiskt män . . . Hade han varit vaken? Förstod han innebörden av vad jag sagt? Jag var förvånad och besviken över det måttliga välkomnande den för mig stora nyheten bemötts med. För mig var detta ett enormt beslut att fatta. I min värld hade, fram tills nu, tanken på hus och barn funnits. Efter diverse överväganden om vad som är viktigt i livet för mig, vad är viktigt nu och vad kan jag göra senare, hade tanken på att långsegla fått fäste i min tankevärld. Det tog Peter en sommar att förstå att jag menade allvar. Att jag stod fast vid mitt beslut. Antar att det vara en kombination av att rida ut min spontanitet. Att se om detta var ännu ett av mina spontana infall, eller om jag verkligen stod fast vid beslutet. Förstår så här i efterhand att han blev lite chockad över mitt tvära kast. Jag hade ju tidigare så bestämt sagt nej till hans försök att övertyga mig om tjusningen med att långsegla just nu. Jag hade ju inte givit minsta antydan om att jag faktiskt övervägde hans förslag. Antar också att han behövde sommaren på sig att själv vänja sig vid tanken. Det är så lätt att utåt säga att man önskar genomföra något. Något som få skulle nappa på. Men den dag någon väl nappar, är man då själv mogen och redo? Jag tror inte att Peter mentalt var det. Detta, mina vänner, var början på det som nu pågår . . . Malin