Chacachacare upptäcktes av Columbus den 12 augusti 1498. Han lär ha misstagit sig på ludet från alla Vrålapor vilka han tog för Vildkattor, därav gav han ön namnet Puerto de Gatos, "Katthamnen". När spanjorerna kom till ön på 1700-talet fick ön sitt nuvarande namn, vilket betyder "Bomullsplatsen". Under stora delar av 1700-talet odlades det bomull på ön och spanjorerna byggde även upp en valfångsstation. Det är det dock den dystra historien om Spetälskekolonin som får de flesta av oss att tänka på Chacachacare.

Det hela lär ha börjat i det engelska parlamentet vilka 1915 lagstiftade och fastslog att spetälska var en synnerligen smittsam sjukdom och att alla smittade skulle isoleras. I början av 1920-talet byggde så myndigheterna på Trinidad & Tobago, vilket på den tiden var en engelsk koloni, i största hemlighet lokaler på Chacachacare. Då dessa stod klara åkte polisen utan förvarning runt på de sjukhus som hyste spetälskesjuka patienter och förde dessa människor till Chacachacare och utan deras familjer kännedom.

På ön utvecklades med tiden ett samhälle med friliggande bostäder för de patienter som klarade sig själva. Kraftverk, tvätteri, bageri, kök, apotek, kontor, verkstäder, biograf, kyrkor mm. De svårare sjuka placerades på sjukhuset. Vid denna tidpunkt fanns redan ett Dominicanerklostret på ön, vilket etablerades omkring 1890. Det lär ha varit dessa nunnor som skött om de sjuka på ön.

1970 hävdes plötsligen bannlysningen av de sjuka, nya mediciner och behandlingsmetorder gjorde isoleringen onödig och man lämnade ön till synes, då allt lämnats kvar, i all hast. Det är med en skräckblandad förtjusning vi vandrar runt bland husen. Arkitekturen är helt fantastisk och i gammal kolonial stil. Stora New Orleans verandor. Höga dörrar och det faktum att de närmare 50 byggnaderna står sig så väl än idag skvallrar om hur välbyggda de måste vara. Naturen har under de 30 år som gått sedan ön övergavs successivt återtagit ömrådet. Det är svårt att på håll se byggnaderna då snåren står täta och endast smala, näst intill obefintliga, stigar leder mellan byggnaderna. Högt över öns träd bevuxna slänter cirklar stora svarta gamar och det känns onekligen lite makabert med tanke på öns historia.

Vi vandrar genom sjukhuset där rostig sängar står uppställda. På väggarna mellan fönstren finns enkla hyllor och ett dit målat nummer som skvallrar om att här låg patient nummer 12, 13 och 14 nerbäddade. Hyllorna i laboratoriet är fyllda med mediciner i form av ampuller och piller. Röntgenplåtar ligger på golvet och patientjournaler likaså. Vem som helst har möjlighet att ta del av patienternas sjukdomsbild. Samtidigt som alla övergav ön, övergavs även tanken på patientens integritet och sekretessen.

Vidare kommer vi till något som har varit den lokala biografen. Mitt på golvet står projektorn och tillsammans med några enstaka löv på trägolvet, ligger resterna av en filmremsa vilken genom åren bleknat till att nu vara transparent. Dörren står öppen till rummet där maskinisten suttit. Numrerade plåtlådor där filmrullarna förvarats finns fortfarande på plats. Det känns kusligt . . .

Ovanför oss, uppför en slänt, skymtas ytterligare en byggnad. Vi anstränger oss för att komma uppför jordslänten och lyckas ta oss upp med ett handtag från en närliggande gren. Det visar sig att vi kommit upp till den Katolska Kyrkan. Mitt i rummet står altaret med dess marmorskiva. Träbänkarna står uppställda i rader. Det märks att ingen använt rummet på länge, men det är ändå förvånansvärt lite förstört av väder vind och besökare.

Idag bor endast fyrvaktaren på ön. På 818 meters höjd vakar den vackra fyren, med sin ursprungliga AGA prisma och linssystemet med dess mekanism från 1896 fungerande, över ön och dess närliggande farvatten.

Dominicanerklostret på ön övergavs på 1950-talet och själva sjukhusverksamheten först på 1970-talet.