Det framgår mycket snart att flera av evenemangen på ARC-program kostade pengar och rätt mycket pengar dessutom. Vi, och många med oss, blir förvånade då alla uppfattat dessa evenemang som ett led i ARC2001 och att de därmed täckts av deltagaravgiften. Många är vi som följaktligen väljer att avstå dessa evenemang. Seminarierna om rigg, proviantering, väder och vägval, självstyrning, användande av sextant samt navigering vid nödsituation förblir kostnadsfria och de visar sig vara mycket intressanta och tiden är väl investerad. Seminariet om "rigging" hålls av en man som tidigare seglat ARC'en och som driver en riggverkstad. Han visar slitna riggdelar och påvisar var förslitningsskadorna oftast förekommer. Vi erhåller tips om var vi regelbundet bör titta efter brister på vår egen rigg. Efter seminariet är vi alla laddade och redo att ta oss an uppgiften att inspektera hemmavid. Hos oss hittade vi en saxpinne som släppt vid foten av ena staget . . . vilket, med lite otur, kunde fått förödande konsekvenser om det inte upptäckts. Föreläsningarna av bl a Jimmy Cornell var även de mycket uppskattade. Det anordnas även en dag som går i nödsituationens tecken. Kustbevakningens helikopter har uppvisning, vi får bekanta oss med nödraketer av olika slag och vi får möjlighet att titta närmare på vad som ingår i det paket vi alla har ombord men som så få av oss tittat närmare på . . . livflotten. I en basäng sjösätts paketet och på mycket kort tid förvandlades det till flotte. Vi får möjlighet att göra flotten sällskap i basängen och får vägledning i vad som finns ombord på den, hur den fungerar, hur man enklast kommer ombord samt hur man vänder flotten om den hamnat upp och ner. Nu har vi prövat på och förhoppningsvis skall detta kunna hjälpa oss i händelse av att vi hamnar i ett skarpt läge.

De festligheter kvällstid som drar till sig ARC-deltagarna är inte de som arrangeras av ARC'en. No, no! Det är hos Pascual, en fransman som de senaste 4-åren hållit svartklubb ombord på sin skonare Michele-Daniele, festen är. Många är vi som hellre tillbringade småtimmarna hos Pascual än på ARC'ens kvällsaktiviteter. En kväll bjöd vi själva in lite vänner till Pre-Pascual-Sangria-Party. Sangria blandades i vår stora svarta tvättbalja. ARC'en samlar en stor mängd likasinnade människor vilka förmodligen aldrig skulle kommit i kontakt med varandra annars och vi har oerhört trevligt ihop. På partyt fick vi även ett välkommet fyrbent besök genom hunden "Lurvas" från svenska båten "Tuff".

För oss är prioritet ett att få generatorn lagad. Medan Malin tar sig an tvätten så slängde sig Peter upp på cykeln och for för att lämna in generatorn. Många timmar senare kommer en dämpad och irriterad skeppare tillbaka. Det är inte lätt att få korrekta svar i Spanien. Person 1 hänvisar till person 2 vilken endast talar spanska (och det gör inte Peter) men efter hjälp från person 2's kollega så framgår det att de hänvisar till person 3 som hänvisar till person 1 och när man säger att person 1 hänvisar till person 2 osv. så säger person 3 att det kanske är verkstaden på andra sidan stan som kan hjälpa till. Upp på cykeln och efter en cykeltur om 30 minuter så anländer Peter till verkstaden kl 13.05. 13.00 påbörjas siestan och verkstaden är följaktligen stängd till klockan 16.00 . . . Det är inget annat att göra än att vända cykeln och trampa hemåt igen. Glöm nu inte bort att solen står högt och det är varmt. Nåväl, slutligen lyckas generatorn in, den lagas och återfås. Tro nu för allt i världen inte att det bara är att koppla in generatorn och huxflux . . . den fungerar. Nix pix . . . glöm inte "lagen om allts djävlighet". Vid det här laget har vi lärt oss att ingenting är lätt, men den historien är ointressant att berätta. Många timmar senare kommer en lättad och glad skeppare stängde till om motorrummet. Vi har strömförsörjning under överfarten.

Våra ambitioner är höga och vi vill gå igenom båten noggrant innan starten. Det har gått en tid sedan White Wings lämnade Stockholm och mycket har hänt sedan dess. Många är de punkter som står på att-göra-listan. För att få någon form av struktur på tillvaron dessa 14-dagar sätter vi oss ner och gör en detaljerad lista över vad som behövde åtgärdas och undersökas. Göromålen fördelas sedan ut på de kvarvarande dagarna och arbetet drar igång. Länspumpen rengörs. Segel gås igenom och lagas på ett par ställen. De sista säkerhetsdetaljerna åtgärdas. Ena gasol tuben fylls. Översiktskort för överfarten införskaffas. Matlista, det är en annorlunda och ovan uppgift att göra upp en lista för 21 dagar, sammanställs och maten inhandlas. Nya ventiler monteras, då de gamla sedan en tid tagit in vatten. Vinscharna rengörs. Riggen gås igenom. Periodvis känns arbetet både motigt och trögt, kanske mest p.g.a. att all extern hjälp tar längre tid här nere. Vi har båda blivit väl bekanta med motorn och när det är dags att byta olja, filter samt titta närmare på remmarna går övningen något snabbare än sist.

En taxi saktar in och stannar på kajen vid brygga 14. Ur kliver en blek kvinna från Svedala. White Wings har fått en välkommen förstärkning av Malin Josefson. Gissa om många, speciellt utländska personer vi träffar, tycker det är märkligt att båda kvinnorna ombord på White Wings heter Malin. Nu blir vi tre ombord på överfarten, och inte två som hittills.

En av huvudpersonerna i marinan är Don Pedro på sjömacken. Pedro har koll på allt. Problemet för vissa av oss är dock att han inte talar engelska och vi talar inte spanska. Nevertheless, en mycket trevlig och hjälpsam man i sina bästa år. Hos Pedro erbjuds varje morgon nybakta frallor till dem som orkade sig upp innan klockan 08.30. Lyx! Malin, om är lite av en morgonmänniska, tog på sig uppgiften att varje morgon cykla runt marinan och återvända med en hemtrevligt doftande påse. En uppgift som ett par dagar innan starten skulle visa sig vara förenad med livsfara. En morgon svängde en bil plötsligt in precis framför Malin och hon hamnade, efter en "motorhuvsrullning", på marken framför bilen. Vilken tur att vare sig Malin eller bilisten hade hög hastighet. Det var cykeln som fick sig en omgång och det får man anse som en småsak i sammanhanget. Med ett skrapsår på foten och en något tillknycklad cykel återvände Svantesson till båten med de fortfarande varma frallorna. I samband med ARC-starten anordnar han varje år "Don Pedro's Annual Dingy Race", en tävling där varje segelbåt ställer upp med en jolle. Race, tänker vi och tar för givet att det är frågan om en utstakad bana utefter vilken man paddlar eller ror. Hum . . . så var icke fallet. "Don Pedro's Annual Dingy Race" är ett enormt vattenkrig där besättningarna ombord på jollarna öser så mycket vatten som möjligt på varandra. Från White Wings ställer Malin² upp. Som enda jollen innehållande endast tjejer, får vi oönskad uppmärksamhet. Någon tycker inte att det räcker med att ösa vatten med hinkar på oss. Nej då, vår jolle skall minsann vältas. Någonstans där mitt ute i dessa flygande vattenmassor ser vi en ensam man i en röd jolle. Aha!, tänker vi och ger oss genast på den svagare. Efter att först ha öst vatten på varandra, bestämmer vi oss för att bilda en allians och göra gemensam sak gentemot de övriga. Det visar sig vara ett smart drag för både mannen och oss. Efter "vattenkriget" anordnas en vollyboll turnering utanför macken. Det är Pedros dag! Vid prisutdelningen senare på kvällen kallas vi rätt omgående upp på scenen och vi erhåller varsin fin pokal för vår insats i jollen. Alla som deltagit erhåller förvisso varsin pokal, men alla erhåller inte så stora som de vi får.

Ett evenemang ordnat av ARC'en, vilket förblev gratis och till vilket vi sedan länge laddat för, var maskeraden vilken gick i Pirattema. Iförda svarta T-shirts med texten "Jävlas inte med Stockholmarna", svärtade tänder och ärr på kinderna gjorde vi entré. Tror inte att någon, ickesvensk, någonsin tidigare mött på svärtade tänder och vi gjorde succé . . . om man nu kan göra succé när man ständigt mötte på folk som säger åt en att vi är "så fula". v En eftermiddag slår vädergudarna från en minut till en annan på fläktarnas fulla effekt. Här långt in i innersta marinan noterar vi 20,6 m/s på vår vindmätare som mest. Ingen av de vi talar med kände till att vindarna var på intågande och de kom följaktligen som en fullkomlig överraskning för oss alla. Det finns många pirer i denna stora marina som skyddar från havet utanför och vi ligger innanför ett antal olika och har det därför lugnt och skönt. De som däremot har det mindre lyckosamt är de många båtar som fyller viken utanför marinan i väntan på att göra ARC-båtarna sällskap på överfarten. De ligger utanför själva småbåtsmarinan, men innanför ett antal skyddande pirer. Vissa av dem börjar dragga. Vissa saknar besättning ombord. Ankare fastnar i varandra och båtar börjar driva, själva eller fast i varandra, mot piren gjord av stora stenblock. Situationen är obehaglig men samtidigt fantastisk då människor på bryggorna, utan minsta tvekan, ställer upp för att hjälpa dessa båtar och deras besättningar. Det blåser som mest i ca 45 minuter och sedan avtog det. Vad vi känner till så slutar hela händelsen under omständigheterna lyckligt. Nästkommande dag får vi oroliga SMS från familj och vänner hemma. Svensk press har uppmärksammat blåsvädret och någon nämnde orden "undantagstillstånd på Kanarieöarna". Så pass, tänker vi. Så här "till sjöss" är man lyckligt ovetande om mycket av det som omtalas i media.

Kvällen innan avresan äter vi i all hast en bit mat i ett av de restaurangtält som ställts upp på marinans område. Det dröjer inte länge innan Malin försiktigt plockar ut en halv tand ur munnen. Hon hade bitit av en av de kraftiga tänderna längst in i käken. Vad gör man när det är lördag i Las Palmas och klockan är 18.oo dagen innan ARC-starten? Medan Peter och Josefsson fortsätter jobbet med att byta spinnfallet, så försöker en sorgsam och nedstämd Malin få hjälp av ARC-personalen att finna en jourtandläkare. ARC-kontoret håller som bäst på att stänga för kvällen och personalen var därför inte speciellt sugna på att lägga ner någon större ansträngning på att hjälpa henne tillrätta. Peter drar sig till minnes att Sue haft tandbesvär och att hon varit hos tandläkaren i Las Palmas. Av dem får vi reda på att den lokale tandläkaren har stängt för helgen, men att det finns en ombord på en av brittiska ARC-båten "Idle Spirit". Värt ett försök, och den mycket tandläkarrädda Malin knackar på hos "Idle Spirit", medan Peter och Josefson fortsätter jobbet med att vända spinnfallet. Får ett varmt välkomnande och visad in i badrummet. I hennes ena hand placeras ett förstoringsglas och i den andra en ficklampa. Tandläkar-Rob riktar in Malins armar så att han kan arbeta och påbörjar sedan undersökningen. En av Tandläkar-Rob's vänner tittar in genom toalettdörren. "He's not really a dentist. He's a plumber really." Det var ett dåligt skämt, tycker Malin och börjar svettas ymnigt, men vad gör man när detta är enda möjligheten att få tanden justerad inför morgondagens avresa. Med orden "allt som inte dödar, härdar" i bakhuvudet förblir hon sittande på toalettlocket. En provisorisk lagning av tanden görs och med en uppmaning om att ta det försiktigt med tuggytan på tanden så skall den förhoppningsvis sitta kvar större delen av överfarten, lämnade Malin båten. Något som från början hade känts som en så ofattbart dålig timing, har trots allt fått en mycket smidig lösning. (Tro det eller ej, när detta resebrev skrivs sitter den provisoriska lagningen fortfarande kvar).

ARC-personalen på plats gör ett oerhört blekt och tafatt intryck på de flesta av oss deltagare. Många är vi som känner oss besvikna över den omständliga administrationen på plats, den bristfälliga kunskapskännedomen hos personalen, de prislappar som plötsligt dykt upp på ett antal evenemang. Detta är det 16:de Atlantic Rally for Cruisers och det har under många år drivits i WCC's regi. Bakom WCC står Challenge Business, ett företag som säger sig vara företaget med "mångårig kunskap av att organisera världens tuffaste evenemang, är marknadsledare på att anordna unika och utmanande seglingsevenemang". Evenemang som Challenge Business Transsat 2002, EDS Atlantic Challenge Global Challenge (tidigare känt som BT Challenge) och Ward Evans Atlantic Rowing Challenge anordnas av denna organisation. Med mångårig erfarenhet från evenemang likt ARC'en är önskvärt med en mer proffsig organisation. Som det affärsdrivande företag organisationen på så många vis klart visat utger sig för att vara, kan man tycka att det är en smula märkligt att de uppvisar representanter för företaget som så fullständigt saknar servicekänsla, pondus och förmåga att handskas med folk. Så här långt känner vi oss besvikna och önskar att vi gjort som många andra, dvs. sparat in på deltagaravgiften i ARC och i stället legat och njutit av festligheterna i ARC'ens kölvatten. Träffat människorna och tittat på båtarna. För i Puerto de la Luz marina i Las Palms är oerhört trevligt i samband med ARC'en och dessa trevligheter kan vi varmt rekommendera.

Det är hektiska dagar i Las Palmas. På många vis känns det som veckorna innan avresan från Stockholm. Vännerna på båtarna Irona och Sayonara anländer oväntat dagen innan starten för att vinka av oss. Vi vill, men hinner inte, sitta ner och umgås med dem. Vi börjar känna oss trötta på allt vad Kanarieöarna heter och ser fram emot att lämna ögruppen bakom oss. Ju närmare avresedagen vi kommer desto mer tydliga blir dock mina minnen från den jobbiga överresan mellan Teneriffa till Gran Canaria. Malin är nog den av oss som haft svårast att se tjusningen i ögruppen och dess farvatten.

När vi som en del i ett pärlband av båtar den 25 november, i strålande sol och NE vind om 6-7 m/s, lämnar marinan har vi ännu inte riktigt förstått att det är nu det gäller. Nu är alltså tiden inne att korsa Atlanten. På pirerna står fullt med folk. Från några håll hör vi "Heja Sverige!" och längst ut på piren står en man och spelar "Du gamla du fria" på trumpet. Det känns pampigt och speciellt. I området kring starten är fullt med segelbåtar. Långt ifrån alla seglar, utan många tar det lite lugnt och puttrade runt för motor i avvaktan på att sätta segel minuterna innan start. Samtliga skeppare är sansade och håller ut avstånden. Situationen är trevlig och festlig. Där ute möter Irona upp. De tutar som traditionen säger, när någon ger sig iväg över Atlanten, i sin mistlur för att önska oss lycka på vägen och förmånliga vindar. Inte bara är ARC-starten ännu en milstolpe på vår resa, utan det känns även i mångt och mycket som en "andra avresa".