Malin, som är inte är vän av ankring på svaj, var minst sagt skeptisk inför tiden på Kanarieöarna. Ögruppen som satsar på charterturism och inte ägnar båtturismen en tanke. Ryktet som nåtts oss av andra långseglare löd att på Kanarieöarna måste man boka plats i marinorna långt i förväg. De få marinor som finns blir snabbs fulla. Ankringsmöjligheter finns, men det är svårt att finna en skyddad vik dit inte vind och dyningar når. Sist men inte minst betydelsefullt . . . hur spännande kan Kanarieöarna vara? Stränder fyllda med solstolar och Britter, vilka smörjt sin lekamen i semesterdoftande oljor och likt räkor på nolltid skiftar i färg från vit/grå till rosa/röd. Menyer på Europas samtliga språk. Elektronikaffärer där den prydligt klädde indiske affärsinnehavaren uppmanar till prutning. Badbollar, vykort och gårdagens Aftonblad. Nej, för Malin stod det klart redan innan vi anlände till Teneriffa att detta inte skulle komma att räknas till en av höjdpunkterna på resan.

Strax efter det att solen gått upp skymtade vi Teneriffas norra udde i horisonten. Morgonsolen färgade jorden och de enorma klipporna i höstens alla färger. Bruna, röda och gröna. Synen var fantastisk och vi njöt av utsikt och den halvvind (vinden in från sidan) som bjöds oss. Siktet var inställt på Santa Cruz, huvudorten på Teneriffa, där vi under en vecka skulle få sällskap av Peters pappa Lennart. Malins familj har en god vän i Santa Cruz som varit vänlig och, via sin gode vän hamnkaptenen, bokat en plats i Marina del Atlantico, Darsena de los Llanos. Det kändes skönt att veta att en plats väntade oss och att det inte skulle bli några svårigheter att sammanstråla med Lennart ett par dagar senare.

Vi körde in i hamnbasängen och möttes av en representant för marinan som kom emot oss i en mindre motorbåt. "Yes, we have a reservation", sa vi. Killen tycktes inte känna igen vårt båtnamn, men bad oss lägga till vid en av fingerpontonbryggorna. Killen, som visade sig vara självaste hamnkapten och därmed chef över anläggningen, bad att få se bekräftelsen på bokningen. Vi tittade snopet på varandra, för någon sådan hade inte vi. "You see, this reservation has been made by mutual friend of ours. The restaurant owner Valentino", sa vi. Killen, som var en mycket förstående och hjälpsam person trots att han var hamnkapaten, log och informerade oss om att någon vän vid det namnet hade han tyvärr inte. Förvirringen var hos oss nu fullständig. Malin talade om att vi endast hade för avsikt att stanna ett par nätter i väntan på Peters pappa och av någon oförklarlig anledning fick vi ligga kvar vi bryggan, trots att det låg ett antal båtar och väntade på att få en plats tilldelad sig. Med orden "Tell this Valentino guy to visit me on Monday. Tell him to bring a lot of chocolate", drog hamnkaptenen utan leende igång sin motor och försvann iväg in bland marinans bryggor. Förvånade över att det inte fanns någon bokning och förvånade över hamnkaptenen vänliga bemötande, började vi att skölja bort salt från båten med sötvatten från bryggans slang.

Valentino hade mycket riktigt undersökt möjligheterna att få en plats i marinan. Han upplevde dock att priset i marinan var lite i högsta laget och hade därför, på eget initiativ, undersökt andra alternativ. En marina på en grannö, hade ett konkurrenskraftigt pris. Någon bokning i Santa Cruz hade därför inte gjorts och vi hade följaktligen ingen reserverad plats när vi anlände. Även om tanken var god så kunde vi självfallet inte angöra en grannö, eftersom vi bestämt möte med Peters pappa i Santa Cruz. Nåväl, möjligen för många "kockar" . . .

Solen stod som högst på himlen och värmen gjorde att aktiviteten i marinan för ett par timmar avtagit. På kajen kom en blek man, iförd jacka och släpandes på en stor väska, gående. Lyfte armen och vinkade. Peters pappa Lennart var på plats. Samma märkliga, och samtidigt trevliga, känsla som vid mötet med Malins svåger i Lissabon infann sig. Du bleke man från norr, välkommen in i vår värld. Sedan var det dags för "julafton"! Ur väskan drogs Kalles Kaviar, tidningar, senaste CD-skivan från Eldkvarn, brev och Marabou choklad upp. Kvar i väskan "skramlade" ett fåtal plagg som tillhörde väskinnehavaren själv.

Med iver och energi började, motorbåtsägare, Lennart bläddra i Pilot-boken (hamnbeskrivningar/sjökort). "La Gomera, La Palma , och har kan man ankra upp och här också". Tillsammans lyckades vi dock sätta upp en rimlig resrutt som resulterade i att vi besökte La Gomera och Teneriffa. Vid överresan mellan öarna fick vi förmånen att se "short-finned-pilot-whales" precis invid båten och det kändes kul att även Lennart fick möjlighet att ta del av ett möte med dessa fantastiska djur.

Mobiltelefonen pep till och indikerade att ett SMS hade anlänt. Stefan, Peters kollega och gode vän, frågade om vi var kvar på Teneriffa veckan därpå och om vi ville ha besök. Självklart! Två svenska seglare och en kanna Sanagria mötte välkomnande upp på en restaurang invid strandpromenaden. Tillsammans med den bleke mannen från norr, vek vi av från promenadstråket och ner på stranden. Solstolarna låg så här dags på dygnet prydligt hopbuntade i tillsynes lika stora staplar, och där bredvid låg vår jolle uppdragen i sanden. Lastade, drog ut den i vattenbrynet, parerade för de inkommande vågbrytningarna, drog igång motorn och mot båten vi for. "Att träffa er på restaurangen kändes märkligt, men ändå rimligt. Att se båten här . . . DET känns konstigt!", sa Stefan när vi närmade oss White Wings. Knappt har vi hunnit ombord förrän det är "Julafton" igen. Lösgodis, tidningar, nya svenska CD-skivor, mer Kalles Kaviar . . .

När vi var redo att hissa segel och gå över till La Gomera upptäckte vi till vår stora förvåning att vi inte hade någon ström i förbrukningsbatterierna. Felsökning. Oro över HUR dyrt detta skulle komma att bli. Peter och Stefan låg i två dagar med sina huvuden i riktning mot motorn. Det stod rätt snart klart att vår andra generator, den som monterats på motorn som ett komplement, gått samma väg som vår värmare . . . dvs. på semester. Den ordinarie orkade inte driva de tre stora förbrukningsbatterierna samt startbatterier. Nu var det dags att dra om elsladdar för att minska batteriparken och få den nu ensamme generatorn att orka med att ladda en mindre mängd batterier. Då ingen av ombord var speciellt elektriskt bevandrad var uppgiften ingen lätt match. Tur att detta inträffade nu och inte när vi är en vecka ut i Atlanten. Ingen ström . . . inga instrument . . . inget vatten från Watermakern . . . dvs. stort problem. I Las Palmas skall vi se till att hitta någon som kan laga generatorn så att elektroniken återgår till sitt "vanliga jag" igen. Det kändes skönt att ha Stefan ombord när detta inträffade, då han är duktig på motorer och därmed var den av oss som hade mest erfarenhet att tillföra, samtidigt mycket trist eftersom tanken inte var att hans semester skulle innebära jobb. Tillsammans gjordes en provisorisk koppling och vi kunde gå över mot La Gomera. Till vår stora glädje fick även Stefan träffa Pilot valar, Mareld och Delfiner. Förhoppningsvis väger detta upp för trista meckartimmar?

På La Gomera ankrade vi upp i en underbar vik på sydkusten. Klart vatten och vi siktade botten vid ankring på 12 meters djup. Viken ramades in av en enslig strand samt höga branta klippor, vilka skiftade från brunt till rött beroende av tidpunkt på dygnet. Enslig, trodde vi já! Det visade sig till vår stora fascination att klipporna var bebodda . . . av något som såg ut att vara nordeuropéer. I grottor utefter klippväggarna bodde alltså människor. Inte vilka människor som helst. Nix pix . . . spritt språngande NAKNA människor av uteslutande manligt kön. Vi trodde inte våra ögon! En morgon kom en man promenerades över stranden i förd endast vandrarkängor och stor ryggsäck. Fritt hängde "hela härligheten". Undrar hur dessa människor hittat hit? Hur länge de bott här, eller avser bo här? Är det ett semesteräventyr eller på riktigt? Frågorna var många . . . och då vi inte tog oss in till stranden och morsade på dem så förblev frågorna obesvarade. Viken var inte underbar för att det klev omkring nakna män på stranden. De av besättningen som uppskattar att få sina kroppar omslutna av vatten . . . rapporterade att snorklingen var häftig! "Badrabatten" agera, i stället för att snorkla, doktor. Under snorklingsäventyret hade nämligen blötdjuren gjort ett oavsiktligt och icke besvarade närmanden på ett antal sjöborrar. Mot "badrabatten" sträcktes två par, efter lång tid i vatten uppluckrade och av sjöborrestickor spetsade, händer ut. Efter att haft besök ombord i mer eller mindre 14 dagar på raken, kändes det tomt ombord när Stefan återvände till Stockholm

Till slut har vi hunnit i kapp s/y Trisheena, familjen Janlert från Stockholm. Även Janlerts är medlemmar i OSK (Oceanseglingsklubben), och vi har haft e-mail och SMS kontakt sedan vi båda lämnade Stockholm. Trisheena valde vägen söder ut genom den engelska kanalen och det är först nu vi alltså hunnit i kapp dem. De har precis varit i Puerto de Mogan på Gran Canaria och fått sin watermaker installerat av Sunshine Maritime. Låter namnet bekant? Visst, det är "skojarfirman" där vi beställde vår "första" watermaker. Till vår stora besvikelse tycks det inte bättre än att installationen i Janlerts båt inte fullt ut är till belåtenhet och när detta påtalas, så möts man av samma "märkliga" bemötande som vi gjorde. Vi håller tummarna för att affären inte går samma väg som vår, dvs. tillbaka.

Det är varmt i både vatten och luft, men inget av detta tycks få fröken Svantesson att förstå skönheten i att ta ett kliv ut i böljan blå. Peter har uppgraderat Svantesson från att vara "badkruka" till att numera inneha den sällan brukade titeln "badrabatt" . . . Tillsammans med besättningen på Trisheena har Peter "magsurfat". Man paddlar iförd simfenor ut och surfar på vågorna, liggandes med överkroppen på plastbrädan, in igen mot stranden. Det var en på magen "hårig" kille som gav sig iväg för att surfa, och en välansad en som kom tillbaka. Det är nämligen så att man vaxar brädans översida för att surfaren inte skall glida av. Om det inte vore för att surfaren själv hade jätteskoj på brädan så hade förmodligen smärtan vid "ansningen" varit kännbar. Vi som någon gång prövat på att vaxa benen vet . . . och ger ifrån oss en rysning vid tanken på att placera smärtan på någon så känslig plats som magen.

Trisheena erbjöd oss en oerhörd lyx, vilken vi omedelbart och med tacksamhet nappade på. De var nämligen så oerhört generösa att låna oss sin LapTop innehållande DVD-spelare. Det kändes mysigt att krypa upp i salongen och se ett par filmer. Så här i efterhand önskar vi att vi haft DVD-spelaren i åtanke när vi införskaffade vår LapTop.

Har hört att det i Stockholm är ca 1 dm snö och ett par minusgrader. Först Margareta Krook och nu Viveka Seldahl. Tragiskt, en stor förlust. Hela Sveriges Ludmila har lättat sitt hjärta och berättat det som alla svenskar stilla undrade, men som ingen i glädjeyran timme velat uttala, tyvärr tycks vara sant. Vi erhåller e-mail från vänner som fått lämna sina anställningar för att företagen börjat skära ner. Det är omöjligt att ens i tanken förflytta sig till Stockholm och dra sig till minnes våta och kalla fötter, folk som snörvlar en i nacken på T-banan och stressen över saker som borde bli gjorda men som ännu inte hunnits med. Livet hemma känns avlägset, vi har funnit oss till rätta i "långseglarlunken" och vi seglar på . . . I morgon lättar vi ankare och beger oss mot Las Palmas och evenemangen kring ARC2001.

Med solen i ansiktet och vinden i ryggen,