Nu när väderförhållandena var så fina bestämde vi oss för att göra ett försök att fiska. Riggde upp fiskspöt i pushpit (bakstaketet) och ut med reven. Vid solnedgången fick vi napp! Samma lycka och tumult uppstod ombord som när vi första gången fick besök av delfiner. Malin började veva in reven och Peter hämtade en stor balja som vi kunde lägga fisken i för att inte bloda ner däcket och sittbrunnen. Förväntansfull stämning och nyfikna blickar mot slutet av reven som närmade sig båten sakta, sakta. Det visade sig att vi fått någon sorts tonfisk på uppskattningsvis 7-800 gram. Glädje och glada utrop! Glada över att denna för oss första fisk var av för oss lagom och hanterbar storlek. Nu stod vi inför faktum . . . det var dags att göra slut på den vackra fisken i baljan som med stora ögon tycktes titta upp på oss och som "kippade" med mun och gälar. Det stod, enligt en tyst överenskommelse, klart att det var Peter som skulle ha ihjäl den och Malin som skulle rensa och om möjligt filéa. Riktade in ett par slag med länspumpsskaftet mot fiskens nacke, och saken var klar. Nu hade Peter klarat sin del och det alltså dags för Malin. Sist hon var i närheten av fiskesporten var 1989 och Malin kom definitivt inte så nära att det var hon som förvandlade fisken till mat. Fattade med ett bestämt tag vänster näve över fiskens rygg och den andra om Moraknivens skaft. Måttade in fiskens "nacke" och tryckte till. Knak. Lite blod. En ryckning och lugn. Uppenbart hade hon både tittat och lärt de där fiskedagarna på 80-talet. Lyckades till vår stora lättnad både rensa och, till Peters stora beundran, även filéa. Ut med reven igen. Det här var ju kul! Det dröjde inte länge innan vi hade ännu en fisk på. Samma typ av fisk, samma fattning om länspumpsskaftet och samman om Morakniven. Nu fick fiskspöt nöja sig att återgå till sin plats i duschrummet. Fler fiskar kunde vi inte ta reda på denna dag.

Vi nådde Selvagens efter knappt 29 timmar, 179 distans (ca 32 mil) och hade färdats i en snitthastighet om 6,2 knop. Ankrade upp i något som vi gissar är en halv vulkankrater. Vattnet var av samma färg som Vicks Blå-tabletterna och vi kunde se botten 16 meter under oss. På middagsbordet ombord på White Wings denna varma och stjärnklara kväll serverades färsk tonfisk med ris och till detta ett väl kylt vitt vin. "De ska va gott å leva, annars kan de kvetta!"

Nåväl efter att ha solat, badat och tagit det lugnt dagen därpå lättade vi ankare och begav oss de sista 109 distansen (ca 20 mil) till Santa Cruz på Teneriffa. Även denna segling i ca 7 s/m's halvvind och en genomsnittlig fart om 6,5 knop. Vårt Monitor vindrodrer fungerar förträffligt och allt vi behöver göra är att, nu och då, se till att det håller sig på kursen. Vi läser en bok, tittar på stjärnfall och mareld (plankton som lyser likt silverdankar i vattnet kring båten).

När vi lämnade Porto Santo så skildes vi från många goda vänner. Hittills har våra vägar varit, mer eller mindre, samma. Härifrån kommer vissa att gå till Medelhavet, vissa stannar på Kanarieöarna, vissa går mot Cape Verde och andra går mot Västindinen. Irona tillhör den grupp som skall till Medelhavet. Det kändes sorgligt att säga "hej". Nu skall vi alltså vara fullfjädrade och klara att reda oss på egen hand? Hittills har vi haft god hjälp av varandra. Ewas sista ord över bryggan var "Skicka foton på era barn!". Det känns långt borta . . . Saharah tillhör dem som skall via Cape Verde till Västindinen. Vi har bestämt möte med Rolle och Agneta i Port of Spain, Trinidad. När vi ses nästa gång är det den årliga Karnevalen som står på programmet!

Med solen i ansiktet och vinden i ryggen,