Om livsåskådning

 

 

För den som intresserar sig för livsåskådningsfrågor faller det sig naturligt att ha en utgångspunkt för sitt rationella resonemang vilket skulle kunna vara detsamma som att ha en åskådning, eller ett begrepp eller en definition för sitt rationella resonemang. För att då ta ett exempel så väljer jag definition. Vad är en definition? Låt oss se vad en stor filosof sade som ger följande förklaring till ordet definition. ”Med definition förstår jag uppräknandet av de kännemärken, varigenom någon sak, som betecknas med det eller det ordet, alltid kan skiljas ifrån andra ting.” Den store filosofen, i det här fallet Euklides vill tydliggöra just innebörden att vara tydlig.

Själva grundprincipen för en livsåskådning kan sålunda definieras enligt följande: Principen om tankens frihet. Därmed förstår jag nämligen just den maximen, att ingen auktoritet har rätt till mitt bifall innan jag själv har underkastat dess utsagor prövning och funnit dess anspråk berättigade. Det betyder avsikten att välja själv, utifrån mitt eget förstånd och samvete och utifrån den insikt jag kan ha, om vad som är möjligt att välja.

Någon kanske invänder att ovanstående maxim verkar väl omständlig för att tala om självklara saker. Alla människor har ju en livsåskådning?

Låt mig därför citera Baruch Spinoza för att förklara min livsåskådning. Teorem 7, ”Det tillhör en substans’ natur att existera.” Bevis: En substans kan inte frambringas av något annat. Den är därför sin egen orsak, det vill säga dess essens innesluter nödvändigtvis existens, eller det tillhör dess natur att existera.” V.S.B. Vidare ”Jag betvivlar inte att det kan vara svårt för alla som har förvirrade begrepp om tingen och inte är vana att lära känna dem genom deras första orsaker, att inse beviset av teorem 7, nämligen därför att de inte skiljer mellan substansernas affektioner och substanserna själva och saknar kunskap om hur tingen frambringas. Därav kommer det sig att de felaktigt tillägger substanserna det ursprung som de ser att naturliga ting har. De som är okunniga om tingens verkliga orsaker blandar nämligen ihop allt och tänker sig, utan att deras förnuft på något vis sätter sig till motvärn, talande träd lika väl som människor, och föreställer sig att människor frambringas ur stenar lika väl ur säd och att varje tänkbar form förvandlas till vilken som helst annan. Likaså är det lätt för dem som sammanblandar den gudomliga naturen med den mänskliga att tillskriva Gud mänskliga affekter, i synnerhet så länge de också är okunniga om på vilket sätt affekterna uppstår i själen. Men om människorna gav akt på substansens natur, skulle de inte alls betvivla sanningen av teorem 7; tvärtom skulle detta teorem för alla framstå som ett axiom och hänföras till de gemensamma begreppen. Med substans skulle de nämligen förstå det som är i sig självt och uppfattas genom sig självt, det vill säga det som inte fordrar kunskap om något annat för att självt vara känt. Med modifikationer å andra sidan skulle de förstå det som är i något annat, i det att modifikationernas begrepp bildades ur begreppet om det ting i vilket de är. Därför kan vi ha sanna idéer om icke existerande modifikationer, eftersom dessa modifikationers essens, trots att de inte i verkligheten existerar utanför förståndet, likväl inbegrips i något allmänt på sådant sätt att modifikationerna kan förstås genom detta. Men substansernas sanning finns utanför förståndet endast i dem själva, eftersom de förstås genom sig själva. Om någon därför sade sig ha en klar och tydlig, det vill säga sann, ide om en substans och icke desto mindre hysa tvivel om huruvida en sådan substans existerade, vore detta faktiskt detsamma som om han sade sig ha en sann ide och ändå inte vara säker på om den inte vore falsk (vilket står klart för den tillräckligt uppmärksamme); eller om någon påstår att en substans skapas, påstår han på samma gång att en falsk idé har förvandlats till en sann, och något mer orimligt än detta kan verkligen inte tänkas. Därför måste man nödvändigtvis medge att substansens existens, liksom dess essens, är en evig sanning.”

Således tror jag på Gud. Är det något problem? Naturens universella lagar, som bestämmer allt som sker, är inget annat än Guds eviga påbud, som medför evig sanning och nödvändighet. Eftersom naturens lagar är desamma som Guds lagar, alltings upphov, följer, att det som människan – som ju är en del av naturen – förvärvar för sin existens eller det som, naturen förser henne med, är Guds verk. Med Guds val menas, att allt som sker, sker med nödvändighet.

Det som är önskvärt kan systematiseras enligt nedanstående tre huvudprinciper:

1.         Kunskap uppnår man genom att studera den första orsaken

2.         Lidelser bör man undertrycka, man bör vara dygdig

3.         Säkerhet och hälsa bör eftersträvas

 

Säkerheten och den fysiska hälsan beror av yttre omständigheter, som vi är okunniga om. Såväl den fåkunnige som den vise kan ha tur eller otur. Förnuftet och erfarenheten har lärt oss, att det bästa sättet, att leva i säkerhet är att skapa ett samhälle med bestämda lagar ... att skapa en samhällskropp. Det erfordras både förmåga och vaksamhet för att organisera och bevara ett samhälle. Ett samhälle blir säkrare och mer stabilt, mindre utsatt för slumpen om det grundas och styrs av kloka och vaksamma män.

Magnus Elenborg