På vuxenpsyk hade jag en väldigt otrevlig och skrämmande upplevelse!!
Jag var inlagd på den låsta psykavdelningen sedan en tid tillbaka och hade (som alla gånger förr) fått två stycken kontaktpersoner (kp) tilldelade. Jag längtade hem otroligt mycket och mådde väldigt dåligt just på grund av att jag inte fick komma hem.

En av skötarna, en man som jag i denna text kommer att kalla för "X", lovade att hjälpa mig hem inom tre månader om jag såg till att få honom som kp. Orsaken till att han var tvungen att bli min kontakperson först var att det är dom personerna som har mest att säga till om i behandlingen.

Jag såg det erbjudandet som en livlina, en chans att komma hem och jag fick en liten gnista hopp att alla människor kanske inte har baktankar med allt dom gör… Tidigare har jag alltid trott att om någon är snäll, hjälpsam så är det bara för att det tjänar ett syfte för dom själv.

Så jag gjorde allt för att få "X" som ny kp, jag pratade med några andra ur personalen, bönade och bad och efter lite krångel så godkändes det att jag skulle få byta kontaktperson.

Redan första gången jag träffade "X" tyckte jag att han var lite obehaglig och konstig, men jag tryckte undan dom känslorna eftersom jag längtade hem så mycket och nu äntligen såg en chans att få komma hem.

Han frågade väldigt mycket om min bakgrund, ville veta så många detaljer som möjligt, och till saker hör att jag egentligen inte tyckte att han hade någonting med det att göra! Visst kan jag förstå att han ville/behövde veta min historia i stora drag för att kunna förstå mina problem och kunna hjälpa mig på bästa sätt. Men just detaljerna förstår jag inte riktigt varför det var så viktigt för honom att få höra…
Han var även väldigt närgången och påflugen, hade onödigt och obehagligt mycket kroppskontakt med mig och jag började tycka mer och mer illa om honom…
Han tafsade rent ut sagt!!

Han strödde komplimanger om mitt utseende över mig
Även idag blir jag väldigt illa berörd om någon ger mig en komplimang. Det känns som ett slag i magen! Jag har i och för sig alltid haft svårt att ta komplimanger, det har alltid känts fel att höra på nåt sätt. Ofta dyker negativa tankar och känslor upp i såna situationer. Jag kan bli väldigt arg för det känns som att personer ljuger!

Men, men… Min hemlängtan var så stark att jag bestämde mig för att härda ut, tiden gick och han höll sitt ord. Jag blev mycket riktigt utskriven inom tre månader…

Jag hade väl varit hemma några veckor när telefonen plötsligt ringer sent en natt. Yrvaken svarar jag och hör en främmande, onykter karl som ställer väldigt underliga och obehagliga frågor. Han frågade bland annat om jag var den där söta tjejen "Magdalena" som legat inne på avdelning xxx i ….. ( ortsnamnet)

Jag blev givetvis rädd och en massa tankar började mala på inne i mitt huvud! Hur kunde denna människa veta så mycket om mig? Vem var han? Hur hade han fått tag på mitt namn och telefonnummer? Och framför allt, varför ringer han mig mitt i natten?

Efter ett tag fick jag reda på att denna man var kompis med "X", hos vilken dom nu satt och festade. "X" hade visst fått ett infall och tänkt ringa, men vågade inte utan gav luren till sin kompis som ringde i stället… Först sa mig namnet "X" inte ett dugg, men när jag sen fick veta att han jobbade inom psyk så förstod jag vem det var.

Än idag vet jag inte vad han egentligen ville, men jag försöker att inte tänka på det längre.
Däremot finns det en fråga som dyker upp då och då.
Varför hade "X" lagt mitt telefonnummer på minnet? Han måste ha sökt igenom mina journaler för att hitta det och jag kan bara inte fatta vad han skulle med det till!

Jag bör kanske tillägga att jag inte hade någon mer kontakt med "X" i fortsättningen, jag behövde inte ens vistas på samma avdelning som honom efter detta. Och om jag inte minns helt fel så fick han även en "anmärkning" för sitt beteende.