Splittrad

Närhet (för mig) är jätte svårt. Jag får panik om
någon rör vid mig om jag inte är beredd. Jag vill ha
närhet samtidigt som jag är livrädd för kroppskontakt!!

Jag börjar ändå lära mig att det inte är farligt, att det är jag
som bestämmer över mig och min kropp. Ingen har rätt
att tvinga mig till något jag inte vill.

Det viktigaste är egentligen tillit och trygghet.

För att känna tillit måste man vara trygg, men ändå våga ta
steget att bjuda på sig själv, tillåta sig själv att tycka om andra, och tillåta sig själv att vara omtyckt.
Men för den skull måste man ju inte känna så jämt. Alla har ju både bra och dåliga dagar.

Man måste jobba med sig själv, och det kan ta lång tid
men man kommer framåt med små, små steg i taget.
Och givetvis finns det ju vissa personer som man inte kan
känna tillit för av olika orsaker, man bör lyssna på sig själv,
och om det känns fel så ska man inte fortsätta.
Man ska lita på sin intuition!

En riktig vän är ofta det bästa stödet. En vän som vet "allt"
och ändå tycker om, förstår och vill hjälpa.
Ibland räcker det att bara prata om vad som helst, för att
skingra tankarna, i bland vill man sitta nära, gråta ut mot
någons axel. Få vara ledsen och gråta tills tårarna är slut.

Det är viktigt att bli tagen på allvar, det stärker självförtroendet, men framförallt känner man att man har ett värde. Att mitt nej har samma värde som andras nej.
Att det jag säger är lika rätt som det andra säger osv.

Jag önskar att mina erfarenheter från psyk gick att sudda ut
för jag har egentligen inte fått någon hjälp alls ...
Jag anser att det är fel, jävligt fel, att droga ner människor som mår dåligt.
För det är ingen lösning!
Medicinerna dämpar bara symtomen men problemen finns kvar. Men det kan kanske vara till hjälp om man inte orkar ta itu med alla jobbiga känslor, tankar mm. Just då.

Det är jätte jobbigt att minnas, att återuppleva det hemska
men jag vet ju att det går över, tills nästa gång.

När jag mår som sämst känner jag mig väldigt kluven, jag vill ha närhet samtidigt som jag går i väg. Jag vill bli tröstad men ändå låter jag inte någon komma nära.
Jag tror att allting bottnar i att jag inte tror att någon vill
eller orkar.
Att jag inte vågar tro att någon kan tycka om mig, så jag testar om och om igen.
Det beror nog på att jag inte kan känna tillit, inte fullt ut,
jag är rädd att bli sviken ännu en gång...

Men det går framåt !!
Har mer och mer vågat öppna mig, både för mig själv
och andra. Jag försöker ta tjuren vid hornen när minnen och annat kommer och genomlider det, istället för att förtränga igen.
Jag skriver många dikter nu för tiden, smärtsamma och
ångestfyllda, det är ett sätt att få ur mig jobbiga känslor och
tankar som jag inte vågar prata om.