Förut skadade jag mig själv på alla möjliga och omöjliga sätt. Det började med små "ofarliga" sår men det stegrades ganska snabbt och blev bara värre och värre. Jag gjorde det dels för att döva ångest men åxå för att jag inte ansåg mig vara värd bättre! Ibland kan jag fortfarande känna så och det händer fortfarande ibland att jag skadar mig själv... Men det är inte lika allvarligt som för några år sen! Nu har jag mer kontroll än vad jag hade då.
Skadorna blir inte lika stora och nuförtiden kan jag ibland avbryta innan det går för långt. Jag kan också oftast avstyra tankarna på att skada mig själv, så att det stannar vid just tankar!

Alla dom ärr som jag tillfogat mig själv under årens lopp kommer aldrig att försvinna. Dom kan till viss del blekna men dom kommer alltid att synas! Jag skäms inte över dom, men jag är heller inte stolt!
När jag tänker tillbaka på den tiden när jag skadade mig själv som mest, så har jag blandade känslor. Jag kan delvis förstå varför jag gjorde som jag gjorde...Jag visste ju inget annat sätt!
Mest känner jag ändå ledsamhet för alla sår jag gett mig själv! Jag är ledsen för att jag inte såg nån annan lösning eller vågade söka efter andra lösningar!

Nu idag har jag ganska många knep för att avstyra såna tankar! Bland annat så hjälper det oftast att skriva! Eller att prata med någon! Ibland tar jag en promenad eller läser en bra bok...
"Alla sätt är bra, utom dom dåliga."

Alla människor har olika sätt att hantera olika situationer, och det är bara personen i fråga som vet vad som är bäst för just honom/henne. Andra personer kan ge råd och tips, dela med sig av sina erfarenheter, men dom kan aldrig veta vad som är bäst för just dig!
Du känner dig själv bäst! Du vet vad som är bäst för dig!
Men det utesluter inte att man kan behöva andras hjälp! Ensam är inte stark!
Jag hade nog inte klarat mig så här långt om det inte vore för allt stöd jag fått av mina anhöriga och vänner!

Nu anser jag inte längre mig själv som en "självdestruktiv" person. Jag kan vara destruktiv i perioder, så jag är nog snarare en "periodare"...
Det sägs ju att det finns någonting bra (nån mening) i allt som händer, och delvis är det nog så.
Jag är samtidigt glad över att jag har varit i den här "fällan"! Men jag vill absolut inte tillbaka till den tiden som jag lämnat bakom mig!!
Jag vet nu att det stjälper mycket mer än vad det hjälper! Nu vet jag åxå att det finns betydligt bättre sätt att ta till när ångesten kommer krypande...