När man fyllt 18 år (ibland strax före eller efter) blir man överflyttad till 
vuxen-psyk.
Jag blev överflyttad strax före 18 års ålder, och jag minns än idag panikkänslorna som formligen vällde fram!
Det kom som en ren chock! Allt var kaos! Dels så fick jag veta om överflyttningen precis innan jag skulle åka... Jag hade inte nån chans att hinna "smälta" det eller ens hinna vänja mig vid tanken!
Sen kändes det ännu värre eftersom jag även skulle vara tvungen att byta sjukhus. Personalen som jag hade lärt känna och lite smått börjat få förtroende för, skulle hamna närmare 20 mil bort... Och jag skulle fortfarande vara många, långa mil hemifrån.

Mina kontaktpersoner från barn-psyk skjutsade mig till det nya sjukhuset, jag antar att det var meningen att dom skulle fungera som nåt sorts stöd... Men väl inne på avdelningen så skiljdes vi åt. Dom gick in i personalrummet för att fika, jag och en, för mig, helt okänd personal gick på rundvandring.
Jag hade nu hamnat på en låst akutavdelning och skulle inte få gå ut på över fyra månader.
Det fanns ett litet rökrum med en verandadörr som ledde ut till en "rastgård", en så kallad innegård.  Därute fanns det en stor grön gräsmatta, en vanlig parkbänk, bord, några stolar och en liten lummig buskdunge.
Jag kände mig verkligen som ett djur i bur eftersom jag inte ens fick komma ut dit och andas frisk luft dom första fyra veckorna. Dom övriga patienterna var mycket sjukare än dom jag hade träffat på barn-psyk. En del gick bara runt och skrek medan andra bara satt och vaggade fram och tillbaka på en stol. Jag var verkligen rädd för mina nya medpatienter och av alla drygt 15 patienterna så pratade jag bara med en enda. Hon var en liten trygghet när allt annat var kaos.

Tidigare hade jag ätit en äldre typ av medicin och personalen tyckte att jag skulle byta till en nyare och bättre. Den skulle inte ha lika många biverkningar och enligt personalen skulle den vara bättre på alla möjliga sätt. När jag hade ätit dom tabletterna i ungefär en vecka så blev jag less ännu en gång. Jag hade betydligt fler biverkningar med dom nya än med dom gamla. Men trots det så fick jag inte byta tillbaka.
En dag slängde jag bara tabletterna och oturligt nog så upptäckte sköterskan det. Efter det tyckte dom att jag hade förbrukat deras förtroende och hädanefter skulle dom ge mig injektioner istället. I början fick jag mina injektioner varannan vecka, men efter ett tag både ökade dom dosen och minskade intervallerna. Jag åt även lugnande mediciner och jag skulle tro att jag nog mest liknade en zombie den tiden.
Både före och efter varje injektion mådde jag ännu sämre och fick därför ännu mer medicin, och så rullade det på. Det dom inte fattade var att jag mådde sämre just på grund av själva situationen och inte för att jag hade för låg dos!
Fastän jag visste att jag inte behövde medicinen så vågade jag ju inte säga något mer om det, jag försökte nämligen en gång och då höjde dom bara dosen. För ur deras synvinkel hade jag ju ingen sjukdomsinsikt eftersom jag inte förstod att medicinen skulle vara bra för mig. Det tog  personalen som ett tecken på att jag var mycket sjukare än jag egentligen var.
Injektionerna var fruktansvärda! Alltså inte injektionen i sig, jag har aldrig varit spruträdd, men det var oerhört kränkande. Här fick jag inte heller välja kvinnlig sköterska, utan var tvungen att låta den som hade tid just då, ge mig injektionen. Väldigt ofta var den en manlig person och då var det snudd på olidligt! Bara tanken på att vara tvungen att ta av sig byxorna och lägga sig på mage medan en annan person tittade på kändes hemsk. Men sen att bli stucken med en sprutan i skinkan, och dessutom av en man... Usch, den känslan går inte att beskriva med ord. Till råga på allt, om jag trilskades och vägrade lägga mig ner så hämtades ännu fler personal för att kunna hålla fast mig. Jag var totalt maktlös och kunde inget göra för att slippa undan.

Min mamma hade farit till ett center för så kallad mellanvård, för personer med ångest, depressioner och fobier, några veckor innan jag blev överflyttad. Så nu var alltså både jag och mamma på varsin "avdelning" men på samma ort. Trots det träffades vi inte så ofta eftersom hon åkte hem ganska snart och jag blev kvar i över ett år.

Jag blev flyttad till en öppen avdelning efter ungefär fyra månader och där tillbringade jag resten av det året. Jag hade permissioner lite sporadiskt, men tyvärr alldeles för korta och alltför sällan. Jag hade mycket kontakt med familjen via telefon, flera gånger dagligen, och dom hälsade på så ofta dom kunde.

Tydligen så ska alla patienter som ligger inne ha en diagnos, och eftersom jag inte hade få någon sådan så fick jag genomgå en utredning. Det tog ungefär åtta veckor av ännu fler lögner från min sida, för att jag skulle passa in i deras "mall". Jag blev rädd för att ens tänka tanken nån fler gång att försöka berätta sanningen, efter försöket på barn-psyk och akut avdelningen på vuxen-psyk.

Sen fick jag alltså min "dom". Jag var tydligen gravt psykiskt störd, och sjukdomen som dom hade kommit fram till att jag hade var "schizofreni" med bland annat rösthallucinationer, tillsammans med en borderlinestörning.

Min pojkvän orkade inte.... och gjorde slut. Jag kan inte säga att jag klandrar honom, i alla fall inte nu, för jag var verkligen hemsk.
Det är snarare ett under att han lyckades stå ut så länge som han gjorde! Jag var inte längre "mig själv", jag var väldigt opålitlig gällande vad jag kunde eller skulle ta mig till härnäst. Jag mådde så otroligt dåligt den tiden och vi träffades åxå väldigt sällan.
Just när han gjorde slut (per telefon) höll jag på att gå sönder och jag bad honom rent ut sagt att hoppa åt helvete! Men efter några dagar när jag sansat mig och börjat tänka klart igen så ringde jag honom och bad om ursäkt. (Han är nu en av mina bästa vänner.)
Nästan samtidigt som han gjorde slut fick vi reda på att våran hund hade skelettcancer, och att det bästa var att avliva henne. Så jag fick två rejäla chockar direkt efter varann. Min (f.d) pojkvän lovade att komma till sjukhuset med hunden så jag skulle få ta farväl av henne, eftersom jag inte skulle hinna träffa henne nån fler gång... Det var fruktansvärt att se henne och veta att det var för absolut sista gången! Veta att jag aldrig mer skulle kunna krama henne eller ens få se henne igen... Tårarna verkade aldrig ta slut, Jag grät oavbrutet i flera dagar...

Jag fortsatte skära mig, rymma och ta överdoser även här på vuxen-psyk. En stor skillnad var att jag nu började skära allt djupare, och till slut var det inte längre små rispor på mina armar utan djupa skärsår och stora, fula ärr.
Dom såren var tvungna att sys och det var väldigt sällan jag hade mindre än sammanlagt två-tre sår med suturer (stygn). 
Mina överdoser blev allvarligare, men trots det var det inte alla gånger som jag verkligen ville dö. Dom flesta gångerna var det nog mer ett rop på hjälp än nån verklig dödslängtan.
Några gånger höll det verkligen på att sluta illa.
Speciellt den gången jag blev inlagt på intensiven (intensivvårdsavdelning) som så många gånger förr, med skillnaden att nu var det verkligen en väldigt stor fara för mitt liv. En av läkarna ringde hem till mamma mitt i natten och sa att dom inte visste om jag skulle överleva fram till morgonen. Då hade jag väldigt lågt blodtryck och var knappt kontaktbar.
Jag var kopplad till en massa maskiner som bland annat kollade upp syresättningen av blodet, hjärtrytmen och pulsen. Dom tog även blodprover med ca. 30 minuters mellanrum de första timmarna, sen glesnades det ut till ca. varannan timme.
Man kanske tycker att jag borde ha lärt mig en läxa av den här gången, men nej då. Jag fortsatte ta mina överdoser i tid och otid...

Största delen av tiden var jag inlagd med stöd av LPT (Lagen om psykiatrisk tvångsvård) det innebär alltså att jag kunde behandlas mot min vilja.
Jag fick heller inte nån direkt hjälp, personalen lyssnade inte och tog mig inte på allvar.
Därför ville jag byta sjukhus för att få en chans att få börja om från början igen, utan lögner eller missvisande journaler...