Den här gången blev jag inlagd av en helt annan orsak. Jag hade tagit en överdos tabletter och åkte därför in med ambulans till sjukhuset! Så efter några nätter på barnmedicin blev jag överflyttad till den "gamla vanliga" psykavdelningen...

Mamma var hemma hela den här perioden. Hon hade börjat må dåligt förra gången, och därför tyckte både hon själv och personalen att det var bäst att hon var hemma. 
Samtidigt som jag åkte in den här gången var min mamma hos en nära släkting till oss. Deras dotter hade nyligen tagit livet av sig och mamma åkte dit några dagar före begravningen, för att försöka stötta föräldrarna.
Och när mamma fick reda på att jag var inlagd igen så fick hon personalen att lova att inte släppa hem mig innan hon själv hade kommit tillbaka.

Även den här omgången var det mycket "strul". Jag skar mig så ofta jag bara kom åt och jag hade ständigt bandage på mina armar. Jag märkte ganska snabbt att det var lättare att undvika att bli upptäckt varje gång jag hade skurit mig, eftersom dom nya såren inte syntes tack vare bandagen.
Jag gjorde även otaliga rymningsförsök, men alla slutade likadant. Personalen var så pass uppmärksam, delvis beroende på att jag ständigt hade "extra tillsyn", så jag kom aldrig särskilt långt. Extra tillsyn innebär att personalen tittar till patienten med täta mellanrum, men man får ändå vara relativt ostörd.
Jag fortsatte även med mina "Alvedon kurer", och nu när jag tänker tillbaka är jag ganska förundrad över att det aldrig hände något allvarligt. Jag lekte ju kort sagt med döden, utan att egentligen inse allvaret!

Jag vägrade prata med personalen om varför jag mådde dåligt, jag berättade aldrig för dom om övergreppen som jag blivit utsatt för när jag var liten. Dom visste en liten del av min "historia", men eftersom jag aldrig pratade om det som ett problem så antog dom att det var något annat som gjorde att jag mådde dåligt.

Under den "andra omgången" blev jag utfrågad om bland annat röster och andra hallucinationer. Jag svarade då sanningsenligt att jag inte hörde några röster eller andra konstiga saker... Men dom fortsatte att fråga mig om samma sak om och om igen. Dom nöjde sig inte med mitt svar, och trodde tydligen att det visst var det som var felet.
Så efter nog mycket tjat "gav jag efter" och gav dom det svar dom ville ha. Jag tänkte att om dom nu vill ha det svaret, om än det är en lögn, så visst skulle dom få det.
Då visste jag inte hur mycket den lögnen skulle förstöra för mig i framtiden eller hur mycket ångest, tårar och vanmakt som jag just hade serverat mig själv! En lögn föder fler lögner... Jag blev även tvungen att ljuga för mina vänner och anhöriga för att inte bli "upptäckt"...
Nu idag ångrar jag det djupt!

Jag trodde faktiskt att jag hade varit jättesmart, eftersom jag nu skulle kunna skylla alla dumma saker jag gjorde, på rösterna! Jag visste ingenting om psykotiska personer eller deras symtom, så jag lånade en bok för att "läsa på till provet"... 
Där fick jag lära mig att bokens huvudperson hade röster som ständigt pratade inne i hennes huvud. Dom sa åt henne att göra saker som hon själv egentligen inte ville göra. Men det jag fastnade för var att "hennes röster" hade förbjudit henne att berätta för någon annan vad "rösterna" sa.
Jag kände mig lättad och trodde att jag hade hittat en enkel lösning. 
Men den "lösningen" fick mig bara längre och längre ner i ett stort svart hål, från vilken det skulle ta mig flera år att komma upp ifrån.

Dom började medicinera mig mot mina röster, som jag egentligen inte hörde och aldrig någonsin hade hört.
Jag tyckte inte att det var så farligt till en början eftersom dom medicinerna varken gjorde till eller från. Men efter några månader insåg jag att det knappast kan vara nyttigt att äta en massa mediciner i onödan. Så jag försökte förklara för personalen hur det egentligen låg till med mina så kallade "röster", att allting bara hade varit spel från min sida... Men dom vägrade tro mig och därför fortsatte medicineringen.
Efter ytterligare några veckor så fick jag nog och slutade helt enkelt att ta medicinen. För jag trodde att dom då skulle inse att jag varken ville ha eller ens behövde den.
Men eftersom personalen var helt övertygad om att jag var sjuk och behövde den medicinen så satte dom in andra åtgärder för att jag skulle få i mig den. Just den här perioden var jag även inlagd på tvång, med hjälp av LPT. (Lagen om psykiatrisk tvångsvård) Så dom hade all rätt i världen att tvinga mig, för mitt eget bästa som dom så fint kallade det! Hade jag varit frivilligt inlagd så hade dom aldrig kunnat tvinga mig.
Jag fick en chans att ta tabletterna men när jag slängde iväg medicinkoppen tvärs över rummet så bestämde dom sig för att  istället ge mig en injektion. En manlig sjuksköterska och tre andra personer kom in till mig på rummet, bad mig lägga mig på mage i sängen och dra ner byxorna. Såna injektioner ges nämligen oftast i skinkan. Jag ville absolut inte göra det men jag förstod att dom skulle tvinga mig  även om jag vägrade. Jag bad om att få vänta till kvällen då en av dom kvinnliga sjuksköterskorna skulle komma, för jag ville inte att en manlig person skulle vara så "närgången". Till svar fick jag att jag skulle sluta vara så sjåpig, att det inte borde göra nån större skillnad vem som gav injektionen! Och om jag inte la mig ner frivilligt och låg stilla så skulle dom hålla fast mig tills det var klart. Jag kände mig fruktansvärt kränkt efteråt, och när dom gick ut igen låg jag kvar på sängen med tårarna forsande nerför kinderna.
Det blev den första och sista injektionen på den avdelningen! Efter det så började jag ta mina förhatliga tabletter igen...

Dom flesta minnen som jag har från avdelningen är jobbiga och sånt som jag helst inte vill tänka på. Men det finns faktiskt några fina minnen som jag till och med kan småle och skratta åt!
Vi hittade på ganska mycket "snälla bus"... Och ibland var även några ur personalen involverade. Bland annat bytte vi ut sockret mot salt, så den stackare som använde socker i kaffet fick sig en smärre chock. Men dom tittade sig noga för nästa gång dom skulle ta socker.
Jag träffade även en av mina bästa kompisar på just den avdelningen. Vi hittade på mycket tillsammans och det gjorde att tiden på avdelningen inte kändes lika lång. Vi gjorde allt från att shoppa på stan till att bara sitta och prata på rummet... Vi fortsatte hålla kontakten även efter utskrivningen och hälsade på varandra så ofta vi hade möjlighet. Kort sagt så fick jag en riktig vän som tyvärr inte lever längre...(Läs mer under "en förlorad vän")

Personalen hade först tänkt flytta över mig till vuxen-psyk på den orten, men jag vägrade vara kvar på den avdelningen mer än två dagar. Då bestämde dom, utan att tala om det för mig, att jag istället skulle överflyttas till vuxen-psyk i det landsting som jag egentligen tillhörde.
Dagen för överflyttningen från barn-psyk till vuxen-psyk kom som en total överraskning! Jag fick veta det på morgonen och vid lunchtid bar det iväg.
Ett av mina yngre syskonbarn föddes samma dag som jag blev överflyttad och det blev slutet på min "barnpsyks vistelse"...