Jag satt verkligen fast i psykiatrins bojor. Jag hade försökt prata med personalen om att jag ville få en ärlig chans att börja om från början. Att jag ville byta sjukhus för att kunna få den hjälp jag egentligen behövde... Men det var omöjligt! Jag kunde inte komma loss från deras järngrepp.
Både jag och mina föräldrar funderade på andra lösningar som behandlingshem av något slag, och att det kanske kunde vara en bra möjlighet. Då tänkte vi oss ett behandlingshem som bland annat skulle ha erfarenheter av "utsatta personer" men även kunna lite om "matproblem".
Vi visste att kostnaderna var skyhöga ifall vi alls skulle hitta nåt som verkade passande för mig, men även att landstinget ibland brukade betala kostnaden ifall dom trodde på idén.

Vi pratade med avdelningspersonalen som i sin tur tog upp det med överläkaren. Men vi fick inte nåt tillfredsställande svar. Överläkaren menade att ett sånt ställe inte skulle hjälpa mig mer, än vad den här avdelningen skulle kunna göra. Så jag fick aldrig den chansen.
Däremot föreslog dom ett behandlingshem som var specialiserat på psykoser och psykotiska ungdomar. Behandlingstiden var ungefär två år och man skulle inte få åka hem alls under hela den tiden. Jag och mina föräldrar var överens om att ett sånt ställe bara skulle få mig att må ännu sämre, så vi avböjde det förslaget.

Vid det här laget hade jag berättat för min familj om mina lögner och lyckats övertyga dom om att det här var sanningen. Ännu en gång trodde min familj på mig och mitt ord, medan alla andra vägrade lyssna och valde att tro på lögnen.

Jag försökte även söka mig till ett annat sjukhus några gånger, men det slutade med katastrof. Antingen blev jag tillbaka skickad till "mitt" sjukhus eller åxå fick jag åka hem igen redan efter några dagar. Det kostar ju en massa pengar i "vårdavgift" per dygn och eftersom jag inte tillhörde just det sjukhuset så ville dom inte betala för den vård som jag kunde få på "mitt eget" sjukhus...
Det hade funnits en annan möjlighet ifall det landsting jag tillhörde, hade betalat min vistelse på det andra sjukhuset, vilket dom vägrade göra.
Jag satt med andra ord fast som i ett skruvstäd och hur mycket jag än kämpade så tog jag mig inte lös...
Jag minns speciellt en gång när jag hade sökt mig till det andra sjukhuset och bad om att få stanna kvar där. Den personalen tyckte att det var helt okej och jag hann känna en stunds lättnad innan mardrömmen var ett faktum igen!
Efter ungefär en dag så ringde nån av personalen från "mitt" sjukhus och "beordrade" om att jag skulle skickas över till dom.
Eftersom jag hade farit in frivilligt så bestämde jag mig för att åka hem igen, jag skulle må betydligt bättre hemma än på just det sjukhuset.
När jag sa det fick jag till svar att jag var tvungen att åka till "mitt" sjukhus, och där bestämma om jag skulle stanna eller åka hem. Jag fick helt enkelt inte åka hem på en gång. Jag var tvungen att åka en omväg på över 20 mil!
Personalen hotade med LPT ifall jag inte gjorde som det var sagt... Och för att dom skulle våga forsla mig i bilen såg dom till att droga ner mig totalt innan. Dom var nämligen rädd för att jag skulle försöka smita... Så av den bilresan minns jag inte mycket. Jag slocknade nästan direkt jag satte mig ner i baksätet och vaknade först när vi var framme av att dom ruskade i mig.
Jag stannade bara på den avdelningen tills nästa buss hemåt skulle fara och strax satt jag på bussen på väg hem.

Efter det följde en tid med mycket "fläng" fram och tillbaka mellan mitt hem och avdelningen. Innan jag verkligen bestämde mig, helt och fullt, för att se till få lite ordning i mitt kaosartade liv...
Trots några både halv och helhjärtade försök så klarade jag inte utav att "hålla mig" från psyk. Jag skar mig mycket och ofta och när läkarna på vårdcentralen var less på att sy mina sår i tid och otid så blev jag skickad till avdelningen och där skrevs ett vårdintyg (LPT). Den gången var jag inlagd ganska länge, men jag försökte verkligen att skärpa mig så gott jag kunde. Då hade jag kommit till den insikten att jag inte ville tillbringa resten av mitt liv inne på en psykavdelning! Jag ville leva ett "vanligt" liv...