Efter mycket kämpande lyckades jag sköta mig så pass bra att jag blev utskriven på prov... Och konstigt nog klarade jag av att sköta mig ganska bra även när jag var hemma. Jag åkte in några kortare svängar när jag mådde som sämst, men annars klarade jag mig ganska så bra. Jag var fortfarande ganska självdestruktiv men på ett mer "hanterligt" sätt.

För ganska precis två år sen la jag in mig frivilligt på den öppna avdelningen, för jag ville göra en ny utredning. Jag var less på att ha en felaktig diagnos och ville få den struken från min journal. Personalen tyckte inte att det var nödvändigt för dom trodde ju inte att det skulle bli någon skillnad. Den gången var jag inlagd i två dagar innan jag åkte hem för gott! Eftersom jag ändå inte skulle få göra någon ny utredning så såg jag ingen anledning att vara kvar. Och på den vägen är det... Sen dess har jag inte varit inlagd en enda gång, och jag hoppas att jag slipper såna avdelningar i framtiden.
Nu äntligen var jag fri från psyk! Fri att välja och bestämma över mig själv och mitt liv...

På hemmaplan hade det åxå blivit förändringar. Mot vilka jag alldeles snart skulle göra uppror! Från att ha haft en vanlig lägenhet blev jag mer eller mindre tvingad att flytta till ett gruppboende. Jag hade väl inte bott där fullt två månader innan jag bestämde mig för att ta tag i mitt liv! Jag hade försökt få hjälp tidigare men insåg att om något skulle hända så var jag tvungen att fixa det helt själv.
Till att börja med vägrade jag infinna mig på vårdcentralen när jag skulle få mina injektioner. Sen började jag även, på eget bevåg, mot psykiatrins vilja trappa ner mina mediciner. Från början åt jag 11 stycken tabletter om dagen, och varannan vecka fick jag min injektion. 
Jag pratade även med mina föräldrar och frågade om jag fick flytta hem igen, vilket dom godkände med blandade känslor. Dom var givetvis oroliga för att något skulle hända, efter alla gånger som jag "käkat tabletter" och liknade dumheter. Samtidigt var dom jätteglada för att vi nu skulle komma varann närmare igen.
Två månader senare åt jag bara insomningstabletterna, som var de enda mediciner som jag hade behov av då.

Nu idag (Augusti - 01) äter jag inga mediciner alls. Jag slutade ta mina insomningstabletter den 29 Augusti förra året, dagen innan jag hämtade min hundvalp. Jag har inte känt något behov av dom tabletterna sen dess, så nu kan jag verkligen räkna mig som helt "medicinfri".  
Tydligen så kommer min diagnos att strykas inom en snar framtid åxå, eftersom jag varit symptomfri utan medicin så pass länge. Det känns som ytterligare ett steg framåt! För några år sen hade jag inte ens kunnat tänka tanken att jag skulle få uppleva det. Det är så mycket som jag har idag som förut såg helt omöjligt ut. Sånt som för bara två år sen verkade oöverstigligt är idag både fullt naturligt och min verklighet...

Fastän jag känner mig sviken av psyk, och fastän jag nog kommer att tänka mig för både en och två gånger... Så tror jag inte att jag vägrar lägga in mig ifall det verkligen skulle behövas! Det är mitt liv och mitt välmående som det handlar om, så om jag skulle hamna i en kris eller nåt liknande, skulle jag nog greppa efter närmaste halmstrå. Om psyk erbjöd mig ordentlig hjälp så skulle jag åtminstone prova, innan jag förkastar deras hjälp ännu en gång... Har man inte försökt så kan man inte veta! Och vem vet, dom har kanske bättrat sig och lärt av sina misstag...