Min första kontakt med sluten barnpsykiatrisk vård, är något som jag aldrig kommer att glömma! Det kom som en chock för hela min familj när jag hamnade där. Jag hade inte ens i min vildaste fantasi kunnat föreställa mig att jag skulle bli inlagd på ett sånt ställe... Så kort sagt blev det min första stora chock men absolut inte den sista!
Eftersom jag bor i en rätt liten kommun som inte ens har ett eget sjukhus, så fanns närmaste barnpsyks klinik ca. 15 mil bort.
Som jag sagt tidigare så var början av tonåren en sorts brytpunkt i tillvaron, eftersom jag då började må bara sämre och sämre...
Man skulle kunna säga att jag nådde botten vid 16 års ålder.

Jag hade nyligen börjat gymnasiet på annan ort och kom bara hem på helgerna.
Jag bodde i ett elevhem på skolområdet, och det var första gången jag bodde helt själv. 

Jag flyttade i och för sig hemifrån rätt tidigt, (kring 15 år) till min första lägenhet med min dåvarande pojkvän. Det första tiden var allt bara "rosenrött", mysigt och underbart. Men när jag började må sämre måste det ha varit en fruktansvärt jobbig tid för honom. Han gjorde allt han kunde för att jag skulle må så bra som möjligt men struntade samtidigt i sig själv och sitt mående.
Jag kan ärligt talat inte förstå hur han orkade vara ett så stort stöd för mig.

Jag hann inte gå mer än två månader i skolan innan jag började må så dålig att jag hamnade på barnpsyk för absolut första gången i mitt liv.
Jag hade då hållit på att "strula med maten" i några månader, men hade under en veckas tid helt slutat äta. Jag hade inte ens en tillstymmelse till aptit och det resulterade ganska snart i orkeslöshet, yrsel och utmattning... I slutet på den veckan orkade jag nästan inte kliva upp ur sängen och då hade jag inte varit i skolan på flera dagar. Mina klasskompisar turades om att bära in mat till mig på rummet, som dom sedan fick bära ut igen helt orörd.
Sent en kväll släpade jag mig upp ur sängen för att gå ut och röka en cigarett, en av dom få jag överhuvudtaget rökte under den veckan.
Eftersom jag redan var yr innan jag tände cigaretten så kunde det ju inte sluta på något annat sätt än att jag blev illamående, ännu mer vinglig och tillslut "tuppade av".

Lärarna hade "rond" varje kväll vid 22:30, dom kollade så att allt var bra och låste även ytterdörrarna till alla elevhemmen så att inga obehöriga skulle ta sig in. Vi hade givetvis egna nycklar som gick både till vårt rum och ytterdörren, men ifall någon hade slarvat bort sina nycklar så kunde dom få hjälp att ta sig in.

Det var som vanligt två lärare som gick ronden den kvällen, en av lärarna hittade mig avsvimmad i gräset och hon blev väldigt orolig.
Jag minns inte mycket av vad som hände eller vad som egentligen blev sagt, men den andra läraren hämtade i alla fall bilen och dom hjälptes åt att sätta mig i framsätet.
Sen körde dom raka vägen till deras närmaste sjukhus.
Där bedömdes det att jag behövde psykiatrisk vård men dom trodde att jag bara skulle må sämre av att vara på en psykavdelning för vuxna så dom tänkte skicka mig vidare...
Eftersom läkaren sa att dom inte kunde hjälpa mig där så trodde jag att jag skulle få åka hem till skolan igen.
Och döm om min förvåning när jag blev instoppad och nerbäddad i baksätet på en taxi.
Men jag orkade varken opponera mig eller fråga varför jag skulle åka taxi och inte kunde åka med lärarna tillbaka till skolan. För jag var fortfarande övertygad om att det var till skolan jag var på väg...

Jag somnade ganska snart och vaknade upp en stund senare i en stor, vit och kal källare och fick fullständig panik! När jag satte mig upp så såg jag två "vitrockar" komma springande mot bilen med en rullstol i högsta hugg. Då förstod jag att jag hade hamnat i nåt sorts källargarage och att jag var på ett sjukhus...

Jag kommer inte ihåg hur jag tog mig upp till avdelningen, men jag vet att jag måste kommit dit genom akuten. Dom andra (senare) gångerna har jag alltid varit tvungen att genomgå en undersökning där innan jag blivit hämtad av personalen från avdelningen.

Jag var inlagd i ca.1 vecka den här första gången men jag minns inte mycket av vad som hände...
Jag orkade inte vara uppe utan låg mest till sängs, och jag kunde inte ens ta mig till toaletten själv utan fick åka rullstol mellan rummet och toaletten. I stort sett kan man säga att jag sov mig igenom den veckan.
Mamma blev uppringd mitt i natten och fick veta att jag hade blivit inlagd på barnpsyk. Vi vet ännu idag inte om det var skolan som ringde och meddelade det eller om det var från sjukhuset. Vi vet heller inte om personen som ringde var otydlig eller om det var för att mamma var helt nyvaken och chockad som det blev ett sånt missförstånd.
Senare på morgonen åkte mamma och min pojkvän ner till sjukhuset på den ort där jag gick skola för att träffa mig. För mamma var helt inställd på att det var på det sjukhuset jag fanns... Men då fick dom till svar att det inte fanns något barnpsyk där, utan att det fanns ca. 7 mil bort.
Så dom fick åka vidare och kom tillslut fram till "rätt" sjukhus.
Jag hade legat på barnmedicin över helgen för "uppvätskning" med dropp, men hade kommit tillbaka till avdelningen samma dag som dom kom på besök.

Jag och mamma kom överens om att försöka skriva ut mig. Mamma var fortfarande chockad och hennes första tanke var väl att jag skulle börja må bättre när jag väl kom hem. Jag var mest arg över att jag varit tvungen att vara där överhuvudtaget och ville hem fortast möjligt. Så vi pratade med överläkaren som motvilligt gick med på att skriva ut mig och sen åkte vi hem.

Det här är det enda jag kommer ihåg av alltihop, resten är bara ett enda stort luddigt töcken...