Även den här gången blev jag inlagd av samma orsak som den första... På grund av matvägran!
Men en av skillnaderna var att jag den här gången var på "hemmaplan"... Fast ändå inte. Jag var inlagd på vårdcentralen, på den ort jag bodde (och fortfarande bor), på grund av Bronkit (Luftrörs katarr).
Jag hade till och från i perioder "strulat med maten" även efter utskrivningen från barnpsyk. Och det märktes bland annat på min sakta men säkert minskande vikt.

Min pojkvän grälade ganska ofta på mina "matvanor" och jag skulle tro att han nog var ganska så orolig emellanåt.
Även min mamma påpekade min viktminskning och frågade om allt verkligen var bra...
Jag svarade ja, och tydligen lyckades jag lura henne. Vi träffades ju inte så ofta eftersom jag inte längre bodde hemma. Så hon hade väl inget annat val än att tro på vad jag sa, hon hade ju inga bevis på att något verkligen var fel.

Men jag mådde allt annat än bra! Jag hade börjat skära mig ännu mer och ibland flera gånger om dagen. Jag vågade inte klä utav mig när jag skulle sova av rädsla för att min pojkvän skulle se mina sår. Jag ville ju inte göra honom ledsen och orolig i onödan... Därför hade jag en speciell "sov tröja" med långa ärmar som jag trodde skulle dölja mina rödstrimmiga, sönderskurna armar.
Så här i efterhand kan jag inte förstå att jag var så korkad! Givetvis förstod han ju att något var fel, dels för att han märkte hur jag mådde men åxå på grund av just den tröjan! Normalt sov jag antingen i bara trosor eller i en kortärmad t-shirt, så när jag då drog på mig min "långärmade sovtröja" blev det ju hur uppenbart som helst att jag hade gjort något dumt...

Jag hade varit inlagd några dagar på vårdcentralen innan jag ännu en gång bara slutade äta. En liten del berodde på att det gjorde så ont att svälja och luftrörskatarren gjorde att jag tappade matlusten helt. Men mest berodde det ändå på att jag mådde så otroligt dåligt och just "maten i sig" var ett sätt för mig att få "utlopp för mitt kontrollbehov"! Maten var en av dom få saker som jag verkligen kunde kontrollera, det var jag som bestämde om jag skulle äta eller inte... Och ingen annan kunde tvinga mig till det (trodde jag i alla fall!)
Personalen blev så klart oroliga och försökte övertala mig att börja äta åtminstone lite grann igen, men när det inte gick så kontaktade dom barnpsykologer från vårt närmaste sjukhus.

Jag minns så väl att psykologerna kom för att tala mig till rätta en Fredag. Dom ställde ett ultimatum: Antingen skulle jag ha börjat äta igen innan Onsdag annars skulle jag bli tvångsinlagd!
Då förstod jag inte riktigt innebörden av ordet tvångsinlagd, men jag insåg i alla fall att det måste vara bättre att lägga in sig frivilligt!
Jag fick löfte om att få åka hem på det villkoret att jag bodde hos mamma under den "tidsfrist" jag fått, så jag bad mamma hjälpa mig att bli utskriven från vårdcentralen. 
När vi kom hem bad jag henne ringa till barnpsyk och höra om jag fick komma dit redan den kvällen. Jag ville komma dit så fort som möjligt av flera anledningar. Den ena var att jag trodde att om jag åkte dit frivilligt så skulle jag inte behöva äta. Då visste jag ju inte att man kunde bli tvingad för sin egen hälsas skull. Den andra anledningen var att jag trots allt ändå hoppades på att det skulle kännas bättre att komma dit och kanske få hjälp. Men eftersom det bara var kvälls/nattpersonal där så ville dom att vi skulle avvakta till morgonen därpå, då dom ordinarie personalen skulle vara tillbaka.
Jag tragglade mig igenom natten hemma hos mamma och på morgonen åkte vi alltså iväg. Jag hade redan packat en väska under natten med kläder och annat jag kunde behöva.

När vi kom fram till sjukhuset så hamnade vi först på akuten för undersökning.
Där upptäckte läkaren att jag hade gömt undan en morakniv i byxfickan. Den hade jag tagit med mig dels som en sorts trygghet ifall jag inte skulle ha nån möjlighet att hitta något vasst på avdelningen, men åxå lite grann av ren trots! Jag ville testa om det överhuvudtaget var möjligt att smuggla med sig en kniv, samtidigt som jag minsann tänkte visa att jag inte var nån foglig snäll, liten flicka! Läkaren såg även några färska rispor på min ena arm. Jag ljög om att det var våran katt som hade klöst mig, vilket hon inte alls trodde på. Till saken hör åxå att vi inte hade någon katt överhuvudtaget!
Jag gav kniven till mamma för att undvika ännu mer problem, och efter ett tag kom personalen från avdelningen för att hämta oss. 

Väl där fick jag ytterligare en chock! Det som från och med nu skulle vara mitt rum, var fullt av personal och jag fick veta att dom alltid brukar sätta extravak på nya patienter den första natten. 
Även det här ordet hade jag svårt att förstå betydelsen av. Visst förstod jag att det inte skulle var något trevligt men exakt hur jävligt det skulle kännas fattade jag inte. Extravak innebär att en personal har konstant bevakning av patienten dygnet runt. 
Mitt första toalettbesök var allt annat än rofyllt! Jag visste ju inte att en patient med extravak inte fick låsa toalettdörren och när jag gjorde det så började personalen banka och gorma utanför. Först blev jag rädd och många tankar hann flyga genom huvudet innan dom hunnit låsa upp dörren och förklarat varför jag inte fick låsa. Efteråt blev jag både fnissig och arg på samma gång.

Dom hade även vissa regler gällande anhöriga. Minst en förälder eller annan nära anhörig skulle vara på avdelningen med patienten. Min pojkvän stannade första natten med mig, och dom resterande drygt fyra månaderna var mamma med mig på avdelningen både dag och natt. 

Första tiden på avdelningen var, trots alla gånger av extravak och den ständiga extratillsynen, ändå ganska trevlig och "lättsam". Jag fick i och för sig inte gå ut själv, inte ens för att röka. Men eftersom mamma var vid min sida mest hela tiden så tog jag mig ut även om personalen inte hade tid att följa med.
Jag behövde inte följa alla regler som dom andra patienterna var tvungen att foga sig i. Jag var till att börja med den enda patienten som fick röka medan jag hade extravak. Normalt fick man absolut inte under några omständigheter lämna avdelningen en sån gång. Men på något underligt sätt hade överläkaren ändå gett mig tillåtelse till det... Enda kruxet med rökningen var att jag var tvungen att dricka ett glas vatten (150 ml) innan varje cigarett. Jag hade nämligen nästan slutat dricka vätska åxå. På mitt skrivbord låg det en "vätskelista" där personalen eller mamma skulle skriva ner den exakta mängden jag druckit, vad jag druckit och vilken tid jag drack det. Det skulle även vara signatur av den som sett mig dricka.

Jag hade vid ett tillfälle väldigt lågt Kaliumvärde och fick två val. Antingen skulle jag äta en banan och dricka ett stort glas apelsinjuice eller åxå skulle jag vara tvungen att äta Kaliumtabletter. Jag gjorde det val som jag trodde var lättast, men det visade sig vara hemskt. Jag struntade i bananen och juicen och fick därför fara till akuten och tvingades att svälja tabletterna. Det var en av dom största tabletter jag någonsin sett. En halva var lika stor som en hel Alvedon. Så dom fyra halvorna fick jag kämpa med rätt länge.
Jag lärde mig däremot en läxa. Nästa gång dom sa åt mig att äta banan på grund av kaliumvärdet så trilskades jag inte eftersom jag visste vad som väntade i så fall.

Dom tvingade mig även att dricka näringsdrycker. Jag kommer aldrig att glömma den sötsliskiga smaken eller lukten som liksom fastnade i näsan. Jag försökte slingra mig undan och några gånger lyckades jag åxå. 
Ibland ljög jag om att jag redan druckit en sån och slapp därför undan. För det mesta var jag tvungen att försöka hälla ut innehållet när ingen såg. Men hur mycket jag än försökte så var jag ändå alltid tvungen att dricka några stycken om dagen. Trots alla näringsdrycker så tappade jag fortfarande vikt och dom vägde mig kontinuerligt. 

Första gången pappa kom och hälsade på mig på avdelningen var både sorgligt och roligt. Då hade vi inte träffats på ganska länge, närmare bestämt fyra-fem veckor. 
Det är väldigt sällan jag har sett tårar i pappas ögon och det gjorde så ont att veta att det var mitt fel att han var ledsen. Han tittade på mina handleder och jag kommer aldrig att glömma innebörden av hans ord. Han sa, med tårar i ögonen, att dom såg ut att vara bräckligare än benen i en liten ripa! Jag skämdes över att ha gjort honom ledsen, och först då insåg jag hur illa jag gjorde mina anhöriga. Fastän jag kände mig jätte hemsk så ville jag ändå inte börja äta. Jag ville inte tappa kontrollen över mig själv, för det enda jag kunde kontrollera just då var maten!

Min vikt fortsatte att minska och jag fortsatte med att äta så lite jag bara kunde. Några gånger fick jag ligga på barnmedicin för "uppvätskning och näringstillförsel" via dropp. Men till slut fick personalen nog och även dom ställde ett ultimatum: Om jag inte åt lite av frukosten dagen därpå så skulle dom vara tvungen att sonda mig! Sammanlagt hade jag då gått ner ca. 20 kg på bara några månader. Jag fick fullständig panik, för jag ville absolut inte ha nån jävla slang genom näsan, som dom skulle spruta ner nån flytande sörja genom och rakt ner i magsäcken! Då skulle jag ju verkligen inte kunna bestämma själv när eller om jag överhuvudtaget skulle äta...
Så när frukosten kom åt jag en macka, och jag kan säga att det inte var särskilt roligt. Jag fick jätte ont i magen, nästan som kramp. Men det är klart magsäcken fick väl en chock efter så lång tids svält...
Efter det åt jag allt jag kom över för att slippa sonden och göra personalen till viljes. Vikten ökade givetvis i en rasande fart, men jag mådde inte bättre av det... Snarare sämre!

Jag umgicks ganska mycket med en av mina medpatienter, och en dag satt vi och pratade om hur trist det egentligen var på avdelningen. Vi satt och gick igenom alla rymningsförsök vi hade gjort och försökte lista ut hur vi skulle kunna förbättra dom... Men kom fram till att det inte var nån idé eftersom personalen var så pass alerta och på sin vakt.
Jag var uttråkad och ville bara bort från avdelningen men skulle inte få åka på permission den närmaste tiden. Så jag bad henne om råd för att slippa undan en stund. Då berättade hon att man ganska lätt kunde fejka att man mådde kroppsligt dåligt, och att det kanske kunde hjälpa mig från avdelningen. Men jag har aldrig varit särskilt bra på att spela teater så det skulle aldrig funka för min del.
Då gav hon mig rådet att ta en överdos Alvedon, för hon sa att det var inte det minsta farligt med 20 st. Hade jag tänkt efter lite, så hade jag ju insett att man blir ju inte inlagd på en medicinavdelning om man inte är väldigt sjuk eller i akut behov av läkarvård. Jag såg det som min "räddning" bort från avdelningen, så jag smet ut till apoteket och köpte ett paket Alvedon.
Väl tillbaka på avdelningen igen smet jag in på toaletten och svalde alla tabletterna...
Då hade min "rådgivare" hunnit tänka efter lite och blivit rädd!
Hon tyckte att jag skulle berätta för personalen vad jag gjort, men jag insåg inte riktigt allvaret. Mamma märkte på en gång att något var fel, men det gick väl ungefär en timme innan hon fick ur mig vad som hänt. Hon ropade fast en av personalen som nästintill drog iväg med mig till akuten.
Jag hade inte en aning om vad som skulle hända där så jag kände mig inte ens orolig, snarare nyfiken...
Men magsköljningen som jag genomgick där var inte någon höjdare precis! När den pågick som bäst hann jag tänka många tankar och jag ångrade mitt tilltag. Usch, det var verkligen fruktansvärt!
Jag fick medicinskt kol nerhällt genom slangen, det binder tydligen upp tablettresterna och "oskadliggör"... Efter det fick jag komma till barnmedicin där jag blev liggande i två dagar med motgiftsbehandling" via dropp.

När jag kom tillbaka till avdelningen igen kändes det rätt bra, jag var inte längre lika uttråkad och hade faktiskt längtat tillbaka dit under tiden jag varit borta.
Men den där första "Alvedonkuren" blev inte den sista! Jag hade ju upptäckt att det var ett, om än otrevligt men samtidigt "bra" sätt, att komma ifrån avdelningen ett tag. Så de otaliga gånger jag tog överdoser av den anledningen går inte ens att räkna...

Jag tillbringade även en del av julen på avdelningen. Från början var det tänkt att jag skulle ha permission över jul och nyår, men jag orkade inte vara mer än några dagar hemma innan jag for tillbaka.
Sammanlagt var jag inlagd ungefär fyra månader. Jag hade relativt många permissioner, fastän dom allra flesta blev avbrutna och jag åkte tillbaka före utsatt tid. Jag orkade helt enkelt inte vara bland "vanligt" folk. Det kändes konstigt nog mer tryggt på avdelningen än hemma. Och efter en så pass lång vistelse där så började jag nästan räkna avdelningen som "hem." Mitt riktiga "hem" kändes främmande på nåt sätt, dom gånger jag var hemma kändes det som att jag bara var på besök...