Det kan vara svårt för andra att sätta sig in i en 
överlevares situation.
Vardagliga händelser som kan verka hur obetydliga 
som helst kan orsaka stort lidande både fysiskt och 
psykiskt. Alla sorters övergrepp är en stor kränkning
och skadorna kan bli omfattande.

I min barndom var jag utsatt för övergrepp av en släkting,
jag vet inte hur länge det pågått eftersom jag inte har 
klara minnen av händelserna. Men troligtvis sträckte det
sig ändå över några år.
När det uppdagades blev det anmält och ledde sedan
till rättegång. Han dömdes för sexuellt utnyttjande av
minderårig...

I ungefär fyra års tid förträngde jag dessa händelser och
levde ett ganska vanligt liv. Men det sprack i början av
tonåren. Jag blev självdestruktiv och skadade mig på
olika sätt, för att döva min ångest men även för att straffa
mig själv. Jag trodde verkligen att allt som hänt var mitt
eget fel.

Nu vet jag bättre. Jag var ett barn och det är aldrig
barnets fel, det är den vuxne som bär ansvaret!!!!
Men känslan av skuld dyker ändå upp i bland.

Min kontakt med psykiatrin har varit allt annat än trevlig.
Jag känner mig både kränkt och sviken av deras
bemötande.
Min skadade tillit till vuxna människor gjorde att jag inte
vågade ta upp mina problem. I mitt fall anser jag att
personalen fokuserade för mycket på symtomen.
Dom försökte medicinera bort problemen, i stället för
att söka efter roten till det onda.
Jag kände mig "hotad" av deras ständiga frågor och
vakande ögon och jag försökte hitta en utväg ur detta.
Jag gjorde fel val och det resulterade i flera års onödigt
lidande.

Självklart kan jag bara tala för mig själv och utifrån mina
egna erfarenheter och upplevelser.
Jag har nästan bara negativa erfarenheter av psykvården
och deras behandlings metoder.
Men jag tror ändå att psykiatrin har och kommer att vara
en stor hjälp för många människor,
och jag överväger att ge det hela en ny chans...