[ Hem ] [ Tillbaka ] [ Återigen Psyk! ] [ Vänner ]

Mina vänner har varit (och är fortfarande) ett stort stöd och ja, dom är helt enkelt oumbärliga!
Inget problem verkar vara för svårt att lyssna på eller försöka "ställa tillrätta"... Dom ställer upp för mig i vått och torrt!

Till "mina vänner" räknar jag även min familj! Visst, dom är visserligen "släkt/anhöriga" men dom är även oersättliga vänner!
Inräknade är även dom få, men inte desto mindre värdefulla, "nät kompisar" som jag fått den sista tiden.

Det känns så otroligt skönt att bli tagen på allvar! Jag får respons för mina idéer, kritik för mina fel men åxå mycket beröm... Livet går upp och ner, för alla, och alla har vi våra fel och brister.  Kritik känns ju aldrig roligt att få, men viss kritik är ändå positiv och nyttig! Det är först när man är medveten om felen, som man har möjlighet att försöka  bättra sig.
Samtidigt som det känns lite konstigt och "overkligt" att veta att jag faktiskt är omtyckt och accepterad för den jag är, eller kanske rättare sagt, trots den jag är...
Jag har alltid känt mig "som ett enda stort fel" på nåt sätt, som en sämre människa än andra och "ovärdig" andras vänskap... Men jag har mer & mer börjat försöka se mig själv ur andras ögon. Och jag inser (åtminstone ibland) att alla andra kan ju inte ha fel, det är jag som ser mig själv på fel sätt!

Fastän jag alltför sällan visar min uppskattning, så vill jag att ni ska veta att jag verkligen bryr mig och är glad för att ni finns!
Jag skriver inga namn, men ni vet nog själva om ni är medräknade eller inte...
Tyvärr har jag i skrivandets stund en vän mindre!! Hon orkade inte leva längre och tog sitt eget liv....

Ett stort tack till er alla, för att ni står ut med mig!