|
| | Psyk! - Hjälper eller stjälper?
Det här
kommer inte bara att handla om mig, utan även om min mamma!
Och återigen ställs jag inför samma fråga: En gång "stämplad"
alltid "stämplad"?!
Jag känner mig så förbannad, ledsen, sårad och kränkt när jag tänker
på hur psyk har bemött mig!!!
Jag själv har varit i "psyk svängen" i rätt många år.
Åkt in och
ut från psyk i perioder, och (mot min vilja) ätit många onödiga mediciner!
Visst jag har mått väldigt dåligt och jag har delvis mig själv att skylla
över att det blev så fel redan på barnpsyk... (Mer om det under
"tiden på psyk ")
Men när jag väl försökte ställa
allt till rätta igen, genom att berätta sanningen, så vägrade psykpersonalen
tro mig!!
Sen ungefär 2 år tillbaka har jag varken varit inlagd eller ätit nån
medicin. Jag ledsnade helt enkelt på allt "dravvel" och gjorde som
jag tyckte var bäst! Så mot andras vilja satte jag själv ut medicinen, och
det var nog det bästa jag kunde ha gjort! Jag mår betydligt bättre nu, är
inte längre negativt påverkad av några mediciner... Jag är helt och hållet "mig
själv igen!" Och som en av mina systrar sa till mig, "Jag har fått
tillbaka min syster igen".
Min mamma bröt ihop för ca. ett år sen och det hade kunnat
sluta med katastrof!!!
Hon hade mått dåligt under en längre tid och åt därför både
antidepressiva och insomningstabletter
(sömn medicin).
Ungefär en vecka innan mamma lades in på sjukhus, verkade hon väldigt glömsk, frånvarande och ja,
allmänt underlig!
Det var inte längre samma vanliga mamma...! Jag misstänkte att hon tagit fler
tabletter än den föreskrivna dosen eftersom hon verkade så virrig och
ständigt trött. Jag fick det bekräftat när hon stod och plockade i
medicinlådan klockan 05:00 på morgonen. Normalt brukar hon inte vara vaken den
tiden och absolut inte "kolla igenom" recept, vilket var svaret jag
fick när jag frågade vad hon sysslade med.
Senare på dagen ringde jag till mammas "behandlare" för att försöka få dom att
förstå att mamma verkligen behövde hjälp, trots att hon inte insåg det
själv..!
Samtidigt ville jag också fråga om råd hur jag skulle hantera
situationen och hur jag skulle hjälpa mamma på bästa sätt...
För nu var det ju ombytta roller! Jag hade aldrig varit "den starka"
i såna här situationer förut. Jag visste inte hur jag skulle bete mig.
Till svar fick jag att jag minsann inte skulle ringa till dom när jag mådde
dåligt!
För jag hade ju mitt eget "kontaktnät" som fanns till mitt
förfogande!
Hon vägrade lyssna på vad jag försökte säga, och var fullt övertygad om
att det var jag som mådde dåligt och försökte få deras hjälp!!
Till saken hör att hon "kände till" mig från den tiden när jag var
inlagd titt som tätt,
(hennes man jobbade på den avdelningen) så hon tog nog bara för givet att
det jag hade att säga inte var "särskilt viktigt"...
Först fick jag nästan en utskällning för att jag alls ringde... Hon fick
för sig att jag försökte "pumpa henne" på information om mammas
mående! Och menade på att hon inte kunde säga nåt om det på grund av
tystnadsplikten. Jag försökte än en gång förklara att jag inte ville
fråga något, utan tala om hur dåligt mamma verkade må...
Då menade hon på att jag inte hade rätt att gå bakom mammas rygg, och att
dom kanske kunde tänka sig att ringa upp mig dagen därpå!
Hur fan hade hon bara mage att säga så???! Och hur jävla dum får man
egentligen lov att vara??!
Jag var så ledsen och orolig för mamma att jag inte kunde hålla tårarna
tillbaka, och det tog hon som bevis på att det var jag som
mådde dåligt!
Hennes
fruktansvärt oproffsiga och totalt ointresserade bemötande höll på att kosta
min mamma livet!!
Senare samma dag fick jag reda på att mamma hade tagit en kraftig överdos av
sömnmedicinen och det var bara ren tur att jag upptäckte det... Då hade jag
ändå släppt lite av den oro jag känt tidigare på dagen eftersom jag tyckte
att hon verkade må bättre. MEN jag hade så otroligt fel!! Hon hade lagt sig
för att vila, men jag lät henne inte vara eftersom jag ville försöka få
henne att förstå hur orolig jag var.
Mamma berättade att hon ätit sömntabletterna i tid och otid för att
"få sova bort en stund". Hon berättade även att ca. 40 st.
tabletter hade gått åt inom loppet av 3 dagar!
Jag handlade helt instinktivt och som tur var kunde jag trots paniken, ändå
tänka rätt logiskt!
Jag ringde till en av mina kontaktpersoner för att få stöd och hon kom hem
till oss. Sen ringde jag även till vårdcentralen och meddelade vad som hänt, och att vi var på
väg ner.
Det var som om ett helt stenblock föll från mitt bröst när jag såg
ambulansen åka iväg till sjukhuset med mamma. Jag hade gjort vad jag kunnat och nu fick läkarna ta
över.
Så här i efterhand, kan jag säga att några veckor innan "just den
dagen" började det synas att mamma mådde sämre & sämre... Usch, jag vill
inte ens tänka på vad som kunde hänt om jag låtit henne somna...
|
E-post: