Polisen blev inkopplad strax efter att jag hade berättat,
och det ledde till ganska många polisförhör.
För att jag skulle slippa vara med på själva rättegången så videofilmades alla förhören,
allt som blev sagt spelades även in på band. 

Själva förhören var ganska påfrestande och förhörsledaren (den kvinnliga polisen) 
gjorde inte precis saken bättre!
Hon använde så otroligt löjliga ord och det gjorde bara 
att jag skämdes ännu mer.

Mamma blev kallad till rättegången som målsägare, och pappa följde med som moraliskt stöd.
Det var mamma som fick vara den starka och även hon blev förhörd 
för att kunna styrka min berättelse. 

Själva rättegången fick vi vänta på i nästan två år. Men det värsta var att dom 
bytte åklagare tre gånger!!
Tänk vilken tur vi ändå hade som fick honom fälld.
Det hade ju lätt kunnat sluta väldigt illa!
Att få en åklagare att tro på händelsen är väl svårt nog,
men att få tre stycken olika att tro likadant är ännu svårare!

Det blev ganska så kraftiga reaktioner från den tvivlande delen av släkten!
Mycket av det gick ut över pappa eftersom vi andra helt tappade kontakten.
Han fick bland annat höra att dom inte kunde förstå hur han kunde gå med på något sånt som skulle förstöra hans brors liv!

Jag är trots det glad för att vi "löpte linan ut"
 och fick min förövare dömd!
En av de större orsakerna till varför mina föräldrar ville anmäla,
var för att jag skulle känna att jag "fått rätt"...
Att jag skulle förstå att jag gjorde rätt som berättade vad min farbror gjort, men framförallt så jag skulle förstå att det inte var mitt fel!!