[ Hem ] [ Tillbaka ]

Jag har inga ord som kan beskriva min smärta just nu, men för min egen skull ska jag ändå försöka! Om jag inte skriver ner det finns det risk att jag "stänger in" allt inom mig och börjar må ännu sämre...

Jag har alltså haft en underbar vän, som inte längre finns kvar...
Hon tog sitt liv för några dagar sen!
Vi träffades på barnpsyk och har sen dess varit väldigt bra kompisar. Vi "fann" varandra direkt eftersom vi hade väldigt mycket gemensamt.

 Fastän vi inte kunde träffas så ofta (vi bodde långt ifrån varann) så höll vi ändå kontakten och våran vänskap var lika stark hela tiden!
Jag saknar henne så otroligt mycket och önskar verkligen att hon fortfarande fanns kvar i livet!!! Jag tror inte att det skulle vara outhärdligt för henne livet ut... Jag tror att livet fortfarande hade mycket att ge! Om hon bara hade orkat fortsätta kämpa så hade det nog vänt... Det är så mycket som jag skulle vilja fråga henne och som jag skulle vilja säga... Men det är för sent nu och jag ångrar att jag inte gjorde det medan jag kunde! Mina frågor kommer alltid att förbli obesvarade och det känns tungt att leva med... 

Jag håller på att gå sönder av saknad och sorg och vetskapen om att jag aldrig mer kommer att se henne känns outhärdlig!!
Jag blir så arg och förbannad över att en del människor behöver må så dåligt att dom väljer att ta sitt liv! Varför ska livet vara så jävligt??! Varför är livet så smärtsamt och orättvist?! Varför???
Samtidigt känner jag mig så arg på henne för att hon inte fortsatte kämpa! Det är så fruktansvärt egoistiskt att lämna sina vänner och anhöriga kvar med sorgen!!
Men det var hennes val och jag hoppas därför att det var det hon egentligen ville, att det inte var ett misstag! Jag försöker tänka på hennes bästa, att hon nu slipper plågas... Men det är så svårt!

Sista gången jag pratade med henne var kvällen innan hon "försvann" , och hon lät helt som vanligt! Hon var till och med väldigt glad och verkade se positivt på framtiden!
Så jag hade ingen aning om vad hon då hade bestämt sig för... Men jag tror ändå inte att det hade gjort någon egentlig skillnad! Hon hade bestämt sig så jag hade nog inte kunnat göra ett skit!
Jag kan ändå inte sluta känna dåligt samvete eller släppa tanken på om jag hade kunnat göra något annorlunda!

Jag kommer aldrig att glömma henne och jag kommer aldrig att sluta sakna henne!! Men jag hoppas att sorgen till slut kommer att ersättas av  dom fina minnena istället.
För det enda jag har kvar är minnen, gamla brev och några gamla kort...