BUP (Barn och ungdoms psykiatrin) blev inkopplad i samma veva som polisen. Det var väl tänkt att jag skulle träffa denna psykolog,
för att få hjälp och chans att bearbeta vad jag varit med om... Men så blev inte fallet!

Jag vägrade prata med henne, och jag menar verkligen vägrade!
För jag blev lovad av polisen, att jag aldrig mer skulle behöva prata om det som hänt,
om jag bara berättade det under polisförhören. 

Jag kan inte skylla det här på någon speciell...
Det blev helt enkelt alldeles för mycket på samma gång!
Ingen av oss i familjen var redo för att "konfronteras med psyk",
vi var eniga om att besöken inte gav något och därför avslutade vi "psyk kapitlet" för den gången!

Eftersom jag vägrade prata med någon överhuvudtaget så tog heller inte familjen upp problemet.
Mamma försökte några gånger att prata med mig,
men jag slöt mig som en mussla och gick bara undan.
Det var först när jag kommit upp i tonåren som det var lättare att prata om det,
men det var åxå först då det kändes nödvändigt!