Här är ytterligare några sånger som berör
mig...
Jag tycker mycket om att sjunga men gör det
endast när jag är ensam och ingen hör!
TUSEN BITAR
Det sägs att ovan molnen är himlen alltid blå
men det kan va' svårt att tro när man inte ser den
Och det sägs att efter regnet kommer solen fram igen
men det hjälper sällan dom som har bli'tt våta
För när vännerna försvinner eller kärleken tar slut
ser man allt med lite andra ögon
Man över sig och långsamt blir man bättre på att se
skillnad mellan sanningar och lögner
Allting kan gå itu men ett hjärta kan gå i tusen bitar
säger du att du är min vän så är du kanske det
Det sägs att det finns alltid något bra i det som sker
och tron är ofta den som ger oss styrka
Ja man säger mycket men man vet så lite om sig själv
när ångesten och ensamheten kommer
För när vännerna försvinner eller kärleken tar slut
ser man allt med lite andra ögon
Man över sig och långsamt blir man bättre på att se
skillnad mellan sanningar och lögner
Allting kan gå itu men ett hjärta kan gå i tusen bitar
säger du att du är min vän så är du kanske det
Allting kan gå itu men ett hjärta kan gå i tusen bitar
säger du att du är min vän så är du säkert det
- Anne Linnet
sv. text Björn Afzelius
KUNGENS MAN
Maria går på vägen som leder in mot byn.
Hon sjunger och hon skrattar åt lärkorna i skyn.
Hon är på väg till torget för att sälja lite bröd,
och solen stiger varm och stor och färgar himlen röd
Då möter hon en herre på en häst med yvig man.
Han säger: jag är kungens man som tar vad jag vill ha.
Och du är allt för vacker för att inte ha nå'n man.
Följ med mig in i skogen ska jag visa vad jag kan
Hon tvingas ner i gräset och han tar på hennes kropp.
Hon slingrar sig och ber honom för guds skull hålla opp.
Men riddarn bara skrattar berusad av sin glöd.
Så hon tar hans kniv och stöter till och riddaren är död.
Dom fängslade Maria, hon stenades för dråp,
men minnet efter riddaren blev firat varje år.
Ja, herrarna blir hjältar men folket det blir dömt,
och vi som ser hur allt går till får veta att vi drömt...
- Björn Afzelius.
FLICKAN OCH KRÅKAN
Jag satt härom dagen och läste min tidning
en dag som så många förut.
Och jag tänkte på alla dom drömmar man drömt,
som en efter en har ta'tt slut.
Då såg jag en bild av en flicka med en
skadskjuten kråka i famn.
Hon springer i väg genom skogen så fort
som hon någonsin kan.
Hon springer med fladdrande lockar.
Hon springer på taniga ben.
Och hon hoppas och tror och hon bönar och ber
att det inte ska vara försent.
Och flickan är liten och hennes hår är så ljust
och hennes kind är så flämtande röd.
Och kråkan är klumpig och kraxande svart.
Och om en stund är den alldeles död,
Men flickan hon springer för livet
hos en skadskjuten fågel i famn.
Hon springer mot trygghet och värme
för det som är riktigt och sant.
Hon springer med tindrande ögon.
Hon springer på taniga ben.
För hon vet att det är sant, det som pappa har sagt,
att finns det liv, är det aldrig försent.
Och jag började darra i vånda och nöd.
Jag skaka' av rädsla och skräck.
För jag visste ju alldeles tydligt och klart
att det var bilden av mig som jag sett.
För mitt hopp är en skadskjuten kråka.
Och jag är ett springande barn
som tror det finns nån' som kan hjälpa mig än,
som tror det finns nån' som har svar.
Och jag springer med bultande hjärta.
Jag springer på taniga ben.
Och jag bönar och ber fast jag egentligen vet
att det redan är all'es försent.
- Mikael Wiehe
E-post: