Min lilla älskling har betytt, och betyder givetvis fortfarande, väldigt mycket för mig!
Mina tankar kretsar ständigt runt henne, jag planerar oftast dagen så att den även ska passa henne... Det är väldigt sällan jag gör något som hon inte kan följa med på.
Vi är så gott som oskiljaktiga och tillbringar i stort sett all vår tid tillsammans. *Ler*

Vi sover tillsammans i samma säng, jag ser det som en självklarhet att hon även på natten ska få vara nära mig om hon vill! Jag känner en sån enorm trygghet av att veta att hon ligger tätt intill... Om jag skulle vakna av en mardröm så kan jag bara sträcka ut handen, få tröst om jag är ledsen och framförallt så är det verkligen rogivande att höra hennes snarkningar...

Hon har nu hunnit bli "stora damen". Till sommaren fyller hon 2 år! Tänk vad tiden går fort! Jag kan knappt komma ihåg tiden innan jag skaffade henne... Det känns som att hon har funnits i hela mitt liv! *ler*

Mitt "lilla" charmtroll är i och för sig inte särskilt liten... Runt 60 cm i manken och väger drygt 34 kg! 'ler*
Men hon kommer alltid att förbli liten i mina ögon. Och hon verkar själv tro att hon är en väldigt liten hund... Hon älskar nämligen att sitta i knät! Ibland försöker hon även lägga sig i mitt knä och hon ser så förvånad ut när hon inte ryms utan liksom väller ut... *Fnissar*
Ibland kan det till och  med vara smärtsamt när hon hips vips bara sätter sig ner utan att man är beredd... Men oftast är det bara gulligt och mysigt!

Min vovve är verkligen bland det bästa som har hänt mig! Ärligt talat så vet jag inte vad som hade varit om hon inte hade kommit in i mitt liv... Det är hon som har fått mig att verkligen kämpa för att må bättre! Och nu ger hon mig ännu mer kraft att kämpa just på grund av att hon betyder så otroligt mycket. Jag vill inte "skiljas" från henne på grund av några dumheter! Hon finns för mig, älskar mig villkorslöst och gör vad som helst för mig. Och det är banne mig min plikt att försöka göra samma sak för henne! 

Hon är mitt ansvar, hon är beroende av mig och hennes välmående är upp till mig! Man kan egentligen dra en parallell med små barn... Dom är åxå beroende av sina föräldrar, och hundar är beroende av sin matte/husse.
Givetvis kan man inte jämföra på så sätt till punkt och pricka! Ett barn är ju ett barn, och en hund är en hund... Men min lilla älskling är nog det närmsta ett barn som jag kommer att ha! *ler'

Det fanns egentligen två stora anledningar till att jag skaffade hund.
Den ena var givetvis att jag saknade och önskade mig en vovve igen...
Men den största anledningen till att jag bestämde mig var egentligen att "jag skulle minsann visa dom"!!
Dom flesta i min närhet hade nämligen menat på att jag inte borde skaffa hund... För djurets bästa! Eftersom jag vid den tidpunkten fortfarande mådde väldigt dåligt och jag hade nyligen kommit hem från psyk (för sista gången)...
Dom trodde väl att jag inte skulle kunna vara hemma och ta hand om hunden, att jag skulle fortsätta fara ut och in på psyk, att karusellen skulle rulla på. Men tji fick dom!! *Ler'
Från den dagen jag bestämde mig helt och fullt för att köpa hund så har jag inte satt min fot ens i närheten av en psykavdelning!

Så jag kan med övertygelse säga att det är min underbara väns förtjänst att mitt liv ser ut som det gör nu..!