MASSOR AV VARFÖR… 1/10 - 2000

Varför är egentligen kontroll så viktigt för mig? Varför måste jag kunna kontrollera allting omkring mig för att kunna känna mig trygg, för att våga försöka leva? 
Varför är jag så rädd för att leva samtidigt som jag inte vill dö? Jag skulle så gärna vilja leva, verkligen leva!!
 Nu går allt ut på att försöka överleva…
 Jag vet ju innerst inne att det inte går att kontrollera allting, det är egentligen väldigt få saker man verkligen kan kontrollera, men ändå försöker jag gång på gång… Varför??

Varför vågar jag inte lita på någon? Vad är det egentligen som jag är rädd för? Det enda som kan hända är ju att jag blir sviken igen. Eller att någon inte orkar höra, inte vågar försöka förstå eller vill se. Men det är väldigt skrämmande!!

Jag önskar att jag kunde få ett liv… Ett riktigt liv!! Ena delen av mig är övertygad att det går, men det kommer inte att vara smärtfritt och det kommer att ta lång tid. Den andra delen av mig kan inte tro att det är möjligt. 
Hur ska jag kunna få ett riktigt liv… Jag som är så äcklig, ful och dum. Jag förtjänar inte ett bättre liv…

Jag hatar mig själv, min kropp och hela min existens!! Jag beundrar verkligen människor som tycker om sig själv, som kan tycka om sig själv trots sina fel och brister! 
Jag ser faktiskt ingenting positivt hos mig själv… Vill inte titta i speglar eftersom jag avskyr det ansikte som stirrar tillbaka. Jag är ett själviskt, elakt och vidrigt kryp… Känner mig totalt värdelös!

Och alla människor som menar väl ger mig så dåligt samvete!! 
Jag ljuger dem ofta rakt upp i ansiktet, men det är ju inte av elakhet. Det är ett skydd! 
Jag vågar inte släppa någon så nära, Istället luras jag för att skydda mig själv. (Vet innerst inne att det egentligen bara är mig själv som jag lurar!)
 Vill berätta för någon hur jävligt det egentligen är, att hela mitt inre är ett öppet, blödande sår… Men jag håller mig till det som känns tryggt, till det som jag känner till… Det hjälper inte mig att må bättre…jag vet det så väl… Men än så länge är det bara det här som jag klarar av!

Jag hatar att tappa kontrollen!! Vill överhuvudtaget inte "säga för mycket" eller " blotta mig själv inför andra"… Då känns det som om jag faller ner i ett bottenlöst, svart hål… Utan möjlighet att någonsin kunna ta mig upp igen!

Vill inte känna någonting! Vill inte finnas! Vill ingenting…
 samtidigt som jag ändå vill…
 Vågar inte prata, vågar inte känna, vågar inte leva…
 MEN… jag vågar inte vara tyst, är rädd för att INTE känna  någonting, 
...och jag vågar inte dö…