Psykologer...


Ja, då har vi alltså det här med psykologer och terapeuter... Och mitt synsätt på den sortens yrkeskategori. 
Jag har aldrig någonsin haft eller fått någon positiv syn på såna personer. Visst, jag vet att meningen är att man med hjälp av antingen en psykolog eller nån sorts terapeut, ska försöka hjälpa sig själv. Dom kan inte givetvis inte göra jobbet åt en, dom kan heller inte genom en fingerknäppning få en att må toppenbra... Och framför allt så går det inte över på en natt! Det kan ta väldigt lång tid, ibland flera år, och det är allt annat än smärtfritt! Jag har hört en liknelse en gång, gällande såna här personer, man ska se dom som ett redskap för att få hjälp med sina problem och kunna må bättre.

Jag känner en stark motvilja till att söka sådan hjälp! Och jag tror att det bottnar i flera olika orsaker... Bland annat så har jag ett ganska stort kontrollbehov och just såna där situationer är helt omöjliga att varken förutse eller kontrollera!
Samtidigt så känner jag en sorts rädsla för vad som kan komma fram... Jag vet inte om jag verkligen vill "lära känna" mig själv... Sen finns givetvis själva kärnan, från vilken jag tror att det största biten härstammar ifrån... Min brist på tillit! Min brist på mod! Jag är så otroligt rädd för att anförtro mig åt någon annan människa, jag vågar knappt lita på någon annan än mig själv... Och ibland inte ens det!
Det är fruktansvärt jobbigt att "börja från början", att berätta om sig själv för en främmande person, men framför allt så måste jag ha hunnit få förtroende för personen i fråga redan innan jag börjar prata...

Jag har flera gånger fått väl menade råd att jag borde tänka över det här med psykologer/terapeuter som en möjlig utväg... Men jag får "taggarna utåt" så fort jag hör talas om nåt sånt. Visst har jag väl själv åxå tänkt tanken ibland att det kanske är värt att prova, men jag är alldeles för rädd och osäker för att våga bestämma mig för att försöka! Vissa gånger kan jag känna att jag önskade att det fanns nån sån i min närhet, för det finns många saker som är otroligt jobbiga för mig, som jag säkert skulle kunna få hjälp med om jag bara vågade söka den hjälpen...

Men jag är som jag är, och det är inte särskilt lätt att ändra på. Alla mina negativa erfarenheter sätter liksom käppar i hjulet för mig. Det är många gånger som jag förbannat mig själv för att jag inte kan "släppa" mina värderingar och våga skaffa mig nya. Man ska ju aldrig "dra alla över en kam"/generalisera och det är just det jag gör!
Med mitt sunda förnuft förstår jag att alla psykologer inte är hemska, nyfikna och allmänt odrägliga... 
Att det finns "rötägg" inom alla kategorier av människor och inom alla kategorier av yrken. Men samtidigt så kan jag inte släppa mitt "agg" mot just den här sorten...

Men jag hoppas och önskar att jag nån gång klarar av att ta mod till mig och ge en psykolog och/eller terapeut en ärlig chans...