Känslor                         15/2- 2001

Det är så komplicerat det här med känslor! Jag vill inte ha några känslor samtidigt som jag inte vill vara utan!!
Men utan känslor, vad är man då? INGENTING!! Alla jobbiga känslor är vad jag i bland gärna skulle vilja välja bort. 
Men även om det gick, så är det ingen bra lösning...
För utan dom känslorna så kommer jag inte vidare! Det är inte trevligt medan dom är där, snarare fruktansvärt jobbigt. Men när de försvunnit, för den gången, så tror jag att kroppen och hjärnan både medvetet och omedvetet bearbetar orsaken till känslan! 

Känslorna vill och vill inte är ganska motsträviga... Jag både vill och inte vill på samma gång! Känslan att inte orka eller att inte våga infinner sig också väldigt ofta!
Ibland känner jag mig som "en tidsinställd bomb" som håller på att explodera, alla känslor som jag stängt in/tryckt ner inom mig hotar att spränga mig i bitar!!

Jag känner ganska ofta maktlöshet och då kan allting kännas totalt hopplöst. Men samtidigt så finns det ,någonstans, alltid en liten strimma hopp! Fastän ljusstrimman ibland är väldigt svag så lyser den ändå upp lite i mörkret...

Glädje är en otrolig känsla!! Enda felet är att den alltid är så kortvarig när den väl dyker upp, och den är sällan "helt äkta"...
Jag tror inte att jag någonsin har varit "helt igenom glad/lycklig", det har nog alltid funnits några svarta moln som skuggat över glädjen...I alla fall mer eller mindre!
Men varje sekund av den känslan försöker jag njuta av, och spara för att kunna "ta fram och titta tillbaka" för att på så sätt hämta kraft att orka fortsätta kämpa!
Just de sekundsnabba glädjekänslorna finns egentligen varje dag, och om man bara vågar söka efter dom, vågar "ge efter" och verkligen känna...Då har man vunnit ganska mycket!
Jag har funderat lite på vad som får mig att känna glädje, och jag blev faktiskt förvånad att det finns så många saker. 
Jag tycker mycket om djur och barn och blir glad bara av att vara tillsammans med dom. Barn är så ärliga, ohämmade, dom kan vara väldigt jobbiga men är trots allt helt underbara! Man har aldrig långtråkigt i barns närvaro, det är alltid någonting som händer...och oftast har man nära till skratt! 
Jag kan känna mig glad när jag hör en bra låt eller har sett en bra film. Jag är oftast glad när jag umgås med vänner, och är jag inte det så brukar det ändå hjälpa mig att "bli gladare". Ibland vill jag inte "besvära" någon med mina problem och då brukar jag inte umgås särskilt mycket. Fastän jag vet att mina vänner oftast kan muntra upp mig, och därigenom få mig att må lite bättre.

Jag blir ganska ofta arg, både på mig själv och andra. Ett sätt (för mig) att "trycka undan" tårarna är att reagera med ilska! Om jag blir riktigt förbannad (med eller utan giltig orsak) så förskjuter jag på sätt och vis tårarna och tankarna/känslorna en stund. Ibland har det nog varit bra, just då, men det kan omöjligt vara ett bra sätt i längden! För när ilskan väl går över mår jag oftast ännu sämre, eftersom man sällan kan vara riktigt arg utan att medvetet eller omedvetet såra någon...Och om man då har sagt något elakt som man egentligen inte menar, och till och med utan anledning kan jag lova att det känns allt annat än bra!!
Jag vet att jag sårat många människor i ren ilska, jag har även bett om ursäkt de gånger jag inte menade vad jag slängde ur mig... Men jag vet också att en ursäkt inte hjälper särskilt mycket, de elaka/hårda orden har en förmåga att etsa sig fast...