Ett enda stort fel!!                                          19/9-01

Jag känner mig oftast som ett enda stort fel... Jag klarar inte av att göra någonting rätt!
Om jag redan mår dåligt så börjar jag må ännu sämre när dom här känslorna väller över mig... Och mår jag inte redan dåligt så kommer det likt förbannat som ett brev på posten.
Hur jag än gör och hur jag än försöker så blir allt ändå så otroligt fel!
Jag skäms verkligen över alla gånger som jag sårat andra, och oftast har det varit oavsiktligt, men det gör ändå så ont!
Det gör ont både i mig och i den personen som jag gjort illa antingen genom ord eller handling...

Många gånger blir allt så himla fel på grund av att jag mår jättedåligt, halvtaskigt eller bara känner mig allmänt nere...
Då kan välmenande ord kännas som knivhugg,
och då får jag taggarna utåt och sårar den andra personen utan att egentligen mena det!
Jag hamnar liksom i nån sorts försvarsställning, som faktiskt skadar mer än den hjälper i just såna här situationer...

När jag känner så här "att allt jag gör är eller blir fel" så blir åxå allting fel!
Har jag väl hamnat i den tankegången så blir det nästan som en självuppfyllande profetia...
Då klarar jag knappt av att göra saker som jag normalt kan göra i sömnen...
Jag blir också betydligt mer självkritisk och orolig för att göra fel. Vilket i sin tur gör att det blir svårare att göra rätt!
Det blir som en ond cirkel, som till slut är väldigt svår att bryta.
För ju mer säker jag känner mig på att allting ändå blir fel, desto mindre är chansen att jag kommer att klara av det....
Så allt prat om "positivt tänkande" är nog inte bara svammel!
Och tron kan kanske inte flytta berg, men med hjälp av att tro på en sak, sig själv eller sin egen förmåga 
så kommer man ändå väldigt långt!

Jag tycker inte om att visa mina känslor för andra, vilket inte alltid känns särskilt bra!
Dom känslor jag absolut vägrar visa för andra är ledsamhet/sorg och tårar...
Jag visar istället upp en känsla som sakta men säkert byggs upp som en skyddsmur...
Jag försvarar mig med ilska istället...
 Samma sak inträffar om jag vill be om ursäkt, men att det på nåt sätt blir fel,
ibland kan det bli fel genom att jag inte ens klarar av att få ur mig dom orden... 
Så ilskan kan jag inte riktigt styra över,
den blir "ställföreträdare" för dom egentliga känslorna som jag inte vågar eller ibland ens vill visa.

Och så här går det alltså runt, runt, runt... Som en ond cirkel utan slut...