När man i rollspelskretsar hör ordet kobold nämnas kan det för det mesta ha en av två betydelser; antingen menar man det klassiska fantasymonstret eller så använder man det om en viss sorts rollspelare. Men ingen av dessa definitioner ligger i närheten av den ursprungliga, som kan härledas till en väsen från de europeiska folksagorna.

Kärt barn har många namn brukar det sägas, och det gäller i allra högsta grad kobolderna. Kobold, knocker, coblynau och witchlein är några av de regionala varianter som finns på i stort sett samma väsen. Alla är små varelser, sällan mer än tre fot höga, och med någon sorts koppling till berg och gruvor. Men trots de stora likheterna så har varje sort sina speciella egenheter, mest beroende på gruvarbetarnas åsikter om dem i olika områden.

Just kobolden är den tyska varianten. Liksom sina släktingar i övriga Europa var den en gruvvätte som i vissa fall, om man behandlade dem väl, kunde hjälpa gruvarbetare att hitta fyndigheter. Desto vanligare var dock att den i ren illvilja retades med eller till och med skadade människor. Ursprungligen så sades den inte ha någon materiell kropp utan att den vid behov kunna anta den skepnad den ville, men p.g.a. dess ondska avbildades den under 1500- och 1600-talen som en liten djävul med konformad hatt, spetsiga skor och hårig svans. Annars så var en vanlig uppfattning att kobolden var blå, och det är utifrån det som det likaledes blåfärgade grundämnet kobolt fått sitt namn.

I Cornwall levde liknande varelser som kallades knockers, knackare. Till skillnad från de tyska kobolderna var dessa nästan enbart vänligt sinnade. Sitt namn har de fått p.g.a. att de knackar på rika ådrar för att hjälpa gruvarbetarna att hitta dessa. I vissa sägner sägs knackarna vara andar efter de judar som var med vid korsfästningen av Jesus och som skickats till gruvorna som straff för detta.

Både kobolder och knackare var trots sina respektive intentioner duktiga gruvarbetare, något som dock inte gäller deras kusiner i Wales. Coblynau, eller koblernigh som de också kallas, imiterarade istället gruvarbetet genom att slå sina hackor och hammare mot bergväggarna. Ljudet som uppkom sågs ofta som ett gott tecken hos gruvarbetarna.

I och med fantasyrollspelens födelse, främst Dungeon & Dragons och dess efterföljare, fick kobolderna nytt liv. I spel där gruvor och grottgångar var vanliga ingredienser passade små, onda och fega varelser bra in som utfyllnadsmonster. Många är de hjältar vilka har haft koboldskalper som grund i sina XP-högar (XP - experience points). Dessa kobolder liknar mest de tyska, men den traditionella blå färgen har bytts ut mot brunt eller svart.

Nuförtiden menar man ofta något helt annat än ett väsen eller monster när man talar om kobolder. För den oinvigde så är en kobold i rollspelssammanhang en sorts rollspelare, med betoningen på spelare. Det är oftast unga personer som av äldre rollspelare klassas som "oseriösa". Det är t.ex. sådana här spelare som låter sina rollpersoner, utrustade med de största svärden och bästa rustningarna, springa omkring i grottor och döda monster, t.ex. kobolder, för att få så mycket XP som möjligt. Till viss del kan det nog vara sånt här beteende som har gett upphov till benämningen, men vill man överanalysera kan man även se andra kopplingar. Koboldrollspelare är t.ex. i regel relativt unga och därmed ofta korta likt kobolder. Dessutom kan de av äldre och mer "erfarna" rollspelare ses som ett irritationsmoment, på samma sätt som de mesiga fantasykobolderna.