De svenska språkljuden - en sammanställning

Nedan följer en sammanställning av samtliga svenska språkljud. Precis som under vokal- och konsonantavsnitten går det att klicka på respektive fonetiskt tecken för en ljudillustration (de skånska r-ljuden är undantagna).

Det långa a-ljudet i 'mat'. Lång, bakre öppen, svagt rundad vokal.
En viss läpprundning förekommer. Denna blir ibland rätt kraftig, till exempel i göteborgskan, och övergår i det närmaste till ett långt å-ljud.
Det korta a-ljudet i 'matt'. Kort, främre öppen, orundad vokal.
Bör tecknas [ ] vid mycket noggrann transkription.
Begynnelsekonsonanten i 'bar'. Bilabial, tonande klusil.
Begynnelsekonsonanten i 'dag'. Apiko-dental, tonande klusil.
Slutljudet (-rd) i 'bord' (uppsvenskt uttal). Apiko-alveolar, tonande klusil.
Vokalljudet i 'be'. (Lång), främre halvsluten, orundad vokal.
Vokalljudet i 'bett'. Kort, främre, halvsluten, orundad vokal.
I framför allt stockholmska har detta ljud i det närmaste övergått till ett ä-ljud.
Slutlvokalen i 'pojke'. Mittre halvsluten-halvöppen, svagt rundad vokal.
Begynnelsekonsonanten i 'far'. Labiodental, tonlös frikativa.
g-ljudet i 'Birgitta'. Dorso-palatal, tonande klusil.
g-ljudet i 'god'. Dorso-velar, tonande klusil.
h-ljudet i 'hus'. Laryngal tonlös frikativa.
h-ljudet i 'behöva'. Laryngal tonande frikativa.

i-ljudet i 'vit'. Lång, främre, sluten, orundad vokal.
Ofta är detta ljud diftongerat, det vill säga att det innehåller två delar som går att skilja åt: I slutet av i-ljudet uppstår det ofta ett j-ljud, till exempel i ordet 'vin'.

i-ljudet i 'vitt'. Kort, främre, sluten, orundad (slapp) vokal.
Uppvisar ett slappare och öppnare uttal än det långa i-ljudet. I vissa dialekter har detta ljud övergått till ett e-ljud, till exempel 'fesk' i stället för 'fisk'.

Begynnelsekonsonanten i 'jul'. Dorso-palatal tonande frikativa.

k-ljudet i 'kisse'. Dorso-palatal, tonlös klusil.
k-ljudet i 'ko'. Dorso-velar, tonlös klusil.
l-ljudet i 'le'. Apiko-dental tonande lateral.
l-ljudet i (det uppsvenska uttalet av) 'sorla'. Apiko-alveolar tonande lateral.
Det tjocka l-ljudet i 'älg' och 'blod'. Apiko-dental till apiko-paltatal, tonande tremulant.
Begynnelsekonsonanten i 'mor'. Bilabial tonande nasal.
Det "tonlösa" m-ljudet i 'rytm'. Bilabial tonlös nasal.
Begynnelsekonsonanten i 'ny'. Apiko-dental tonande nasal.
n-ljudet i (det uppsvenska uttalet av) 'barn'. Apiko-alveolar tonande nasal.
Det palatala n-ljudet i 'vänja' som ibland kan förekommai kombinationer som 'han kör' eller dialektalt i 'inne'. Dorso-prepalatal eller dorso-mediopalatal, tonande nasal.
De labiodentala nf- och mf-ljuden ljuden i t.ex. 'införliva' och 'hemföra'. Labiodental, tonande nasal.
ng-ljudet i 'bång'. Dorso-velar tonande nasal.

o-ljudet i 'bo'. Lång, bakre sluten rundad vokal.
Observera att detta fonematiska tecken inte står för ett långt u!
Starkt markerad läpprundning. Ett ljud som nästan bara förekommer i svenska språket.
Bör tecknas [ ] vid mycket noggrann transkription.

Begynnelsekonsonanten i 'par'. Bilabial, tonlös klusil.
Det rullande tungspets-r:et i 'bra'. Apiko-alveolar tonande tremulant.
Det bakre, rullande och skorrande (sydsvenska) r-ljudet i 'bra'.
Postdorso-uvular tonande tremulant.
Det frikativa tungspets-r:et i 'röd'. Apiko-alveolar tonande frikativa.
Det bakre frikativa (sydsvenska) r-ljudet i 'bra'.
Postdorso-uvular tonande frikativa.
Begynnelsekonsonanten i 'sol'. Apiko-dental tonlös frikativa.
Det rikssvenska sj-ljudet i 'sju'. Dorso-palatal tonlös frikativa (labialiserad).
Det främre "europeiska" sj-ljudet i 'sju'.
Predorso-alveolar eller predorso-prepalatal tonlös frikativa.
(Labialiserad; sammanfaller lätt med ).
Slutkonsonanten i (det uppsvenska uttalet av) 'fors'. Apiko-alveolar tonlös frikativa.
Så kallat fruntimmers-sje då det används initialt.
Slutkonsonanten i 'fat'. Apiko-dental, tonlös klusil.
Slutkonsonanten i (det uppsvenska uttalet av) 'fart'.
Apiko-alveolar, tonlös klusil.
Det inledande tje-ljudet i 'kyrka'. Dorso-prepalatal tonlös frikativa.
tje-ljud med t-förslag, t.ex. i 'attjo'. Dorso-prepalatal tonlös affriakta.
o-ljudet i 'bott'. Kort, bakre sluten rundad vokal.
Observera att detta fonematiska tecken inte står för ett kort u!
Mindre markerad än det långa o-ljudet.
Bör tecknas [ ] vid mycket noggrann transkription.
Det långa u-ljudet i 'hus'. Lång, halvsluten, främre vokal med stark läpprundning.

Det mycket typiska svenska u-ljudet i 'lustig'. Kort, halvöppen rundad mittretungsvokal.
Bör vid mycket noggrann transkription skrivas [ ] .

Begynnelsekonsonanten i 'var'. Labiodental tonande frikativa.
v-ljudet i 'havs'. Svag, labiodental tonlös frikativa.
Detta tecken bör dock användas vid noggrann transkription. Vid foenmatisk är det kanske lämpligare att teckna 'havs' // eftersom v:et i det närmaste låter som ett 'f' (klicka i ordet för illustration).
Vokalljudet i 'ny'. Lång, främre, sluten, rundad vokal.
Vokalljudet i 'nytt'. Kort, främre, sluten, rundad (slapp) vokal.
Vokalljudet i 'gå'. Lång, bakre, halvsluten, rundad vokal.
Vokalljudet i 'gått'. Kort, bakre, halvöppen, rundad vokal.
Vokalljudet i 'läka'. Lång, främre, halvöppen, orundad vokal.
I stockholmskan finns nästan ingen skillnad mellan detta ljud och det vanliga e-ljudet. Därför finns det ofta ingen uttalsskillnad mellan till exempel 'rev' och 'räv'.
Före 'r' förekommer ofta en öppnare variant som kan teckans //.
Vokalljudet i 'läcka'. Kort, främre, halvöppen, orundad vokal.
Före 'r' förekommer ofta en öppnare variant som kan teckans //.
Vokalljudet i 'röd'. Lång, främre halvsluten, rundad vokal.
Detta ljud har stora variationer i landet, till exempel i östgötskan, där det är mycket öppet.
Vokalljudet i 'rött'. Kort, främre halvöppen, rundad vokal.