Konsonanter

Alla konsonanter har gemensamt att de utgörs av ett bullerljud som uppstår genom att luftvägarna genom den övre talapparaten förträngs eller hindras helt. Nedan följer en kortfattad allmän redogörelse för konsonanternas artikulatoriska beskrivning. Eftersom det går att dela in konsonantljuden i fem grupper, följer en uppställning av deras uttal, beskrivningar och beteckningar efter varje enskild grupp. Dessutom kan du höra hur de låter.

Konsonater bildas genom att ett organ i talapparaten helt och hållet eller delvis spärrar luftens väg när den är på väg från lungorna. Detta kan ske under en kort tid eller så länge som det finns luft kvar i lungorna.

I princip kan vilket organ som helst utgöra hinder för luften. Om läpparna pressas mot varandra, till exempel vid m -, b- och p-ljuden, talar vi om en bilabial (av bi = två och labia = läpparna) konsonant.

Om luftens väg spärras genom att tungspetsen läggs an mot tänderna i överkäken beskriver vi ljudet som en apiko-dental (av apex = tungspetsen + dentes = tänderna) konsonant. Om konsonanterna bildas med tungspetsen mot tanvallen, kallas ljudet apiko-alveolart.

Om tungryggen bildar hinder för luften genom att ligga mot gommens tak och en bit bakåt beskrivs ljuden som dorso-palatala eller dorso-velara.

Om stämbanden vibrerar under avspärrningen (ocklusionen) är konsonanten tonanade. Om stämbanden inte vibrerar är den tonlös.

Konsonanternas fem grupper är:

1) Klusiler
2) Nasaler
3) Lateraler
4) Vibrantrer eller tremulanter
5) Frikativor eller spiranter

Observera att det går att klicka på respektive fonetiskt tecken i uppställningarna nedan för en ljudillustration (gäller ej de skånska r-ljuden).

Klusiler

Klusiler bildas genom att ett organ i talapparaten ett kort ögonblick helt och hållet spärrar luftens väg när den är på väg från lungorna. När hindret tas bort strömmar luften hastigt ut och en "explosion" uppstår.

Exempel på klusiler är b-, t-, p- och rt-ljuden. Håller man handen framför munnen när man uttalar dem, går det att känna en luftpust. Typiskt för klusilerna är vidare att de inte går att "hålla" eller att "dra ut på" hur länge som helst. Ett annat namn på klusiler är därför momentanljud.

Till klusilerna räknas också affrikatorna. Det är ljud som är en sammanslagning av en klusil och ett "väsljud" (en så kallad frikativa) med samma artikulationsställe. Exempel på en affrikata är t-tj i 'attjo'.

De svenska klusilernas uttal, beskrivning och beteckningar

	Begynnelsekonsonanten i 'bar'. Bilabial, tonande klusil.
	Begynnelsekonsonanten i 'dag'. Apiko-dental, tonande klusil.
	Slutljudet (-rd) i 'bord' (uppsvenskt uttal). Apiko-alveolar, tonande klusil.
	g-ljudet i 'Birgitta'. Dorso-palatal, tonande klusil.
	g-ljudet i 'god'. Dorso-velar, tonande klusil.
	k-ljudet i 'kisse'. Dorso-palatal, tonlös klusil.
	k-ljudet i 'ko'. Dorso-velar, tonlös klusil.
	Begynnelsekonsonanten i 'par'. Bilabial, tonlös klusil.
	Slutkonsonanten i 'fat'. Apiko-dental, tonlös klusil.
	Slutkonsonanten i (det uppsvenska uttalet av) 'fart'. Apiko-alveolar, tonlös klusil.
Och så affrikatorna...
	tje-ljud med t-förslag, t.ex. i 'attjo'. Dorso-prepalatal tonlös affriakta.

 

Nasaler

De nasala konsonanterna bildas precis som klusilerna genom att luftpassagen i munnen är helt avspärrad. För det mesta är det också samma organ i munhålan som bildar dessa hinder.

Skillnaden mellan klusiler och nasaler är för det första gomsegelets ställning: Nasalerna bildas med sänkt gomsegel vilket gör att luften har fri väg genom näsan medan även denna väg är oframkomlig för luften vid bildandet av klusilker. För det andra skiljer möjligheten att "dra ut" på ljudet: Medan klusilen är ett kortvarigt ljud går det att ljuda nasalerna så länge det finns luft kvar i lungorna.

Den ovan nämnda likheten innebär att nasalerna har sin artikulatoriska motsvarighet bland klusilerna:

Dock finns det ett nasalt ljud som inte har sin motsvarighet bland klusilerna. Det gäller det labio-dentala ljud som hörs i ord där det förekommer ett m före ett f (till exempel i 'kamfer') och stundtals då det finns ett nf ('införliva')eller ett nv ('en vän'). Detta ljud är egentligen sålunda ett nasaliserat v.

 

De svenska nasalernas uttal, beskrivning och beteckningar

	Begynnelsekonsonanten i 'mor'. Bilabial tonande nasal.
	Det "tonlösa" m-ljudet i 'rytm'. Bilabial tonlös nasal.
	Begynnelsekonsonanten i 'ny'. Apiko-dental tonande nasal.
	n-ljudet i (det uppsvenska uttalet av) 'barn'. Apiko-alveolar tonande nasal.
	Det palatala n-ljudet i 'vänja' som ibland kan förekommai kombinationer som 'han kör' eller dialektalt i 'inne'. Dorso-prepalatal eller dorso-mediopalatal, tonande nasal.
	De labiodentala nf- och mf-ljuden ljuden i t.ex. 'införliva' och 'hemföra'. Labiodental, tonande nasal.
	ng-ljudet i 'bång'. Dorso-velar tonande nasal.

 

Lateraler

I svenskan finns det inte många laterala ljud; vi har endast 'l' och 'rl'. De laterala ljuden bildas genom att tungan har kontakt med artikulationsstället. Vid uttalet av 'l' innebär det att tungspetsen ligger mot tändernas insida eller mot tandköttet. Tungan är ihoptryckt från sidorna och luftpassagen är fri vid sidorna.

Tungans kontakt med tänderna vid uttalet av l-ljudet är densamma som när man uttalar 'd' och 't'. Därför föreligger det en viss artikulatorisk likhet mellan lateralerna och klusilerna. Skillnanden dem emellan är enkel att upptäcka om man framför en spegel övergår från ett 'd' till ett 'l'. Då går det tydligt att se hur tungan ändrar form från att vara platt och utbredd till att vara mer sammantryckt.

Det kan vara på sin plats att påpeka att det (dialektalt) tjocka l-ljudet i till exempel 'älg' och 'blod' inte räknas till lateralarna utan tillhör nästa ljudgrupp: vibranterna.

 

De svenska lateralernas uttal, beskrivning och beteckningar

	l-ljudet i 'le'. Apiko-dental tonande lateral.
	l-ljudet i (det uppsvenska uttalet av) 'sorla'. Apiko-alveolar tonande lateral.

 

Vibranter/tremulanter

Vibranterna, som också kallas tremulanter, bildas genom att något organ i talapparaten vibrerar. I princip är det endast två organ som kan skapa ljud på detta sätt: apex (tungspetsen) och uvula (tungspenen).

Ett typexempel på vibranten är rullande rikssvenska r-ljudet. Det bildas genom att tungspetsen höjs mot tandvallen och bildar en rad hastiga kontakter. För att det ska vara ett alldeles äkta vibrantiskt r-ljud, krävs minst två slag med tungspetsen mot tandvallen.

Ett annat exempel på vibranter är det bakre skorrande r-ljudet som uppstår genom att tungspenen sätts i darrning genom att den trycks mot bakre tungryggen så att luften pressas uppåt.

Det finns dock r-ljud som bildas genom att tungspetsen inte darrar utan endast utgör ett hinder för luften så att ett väsande ljud uppkommer. Då räknas ljudet till frikativorna, som vi ska titta närmare på längre ner.

Som jag nämnde tidigare räknas det tjocka l-ljudet också till vibranterna; det bildas genom att tungspetsen vänds uppåt-bakåt mot hårda gommen och därefter slås framåt mot tandvallen och då bildar en kortvarig kontakt.

 

De svenska vibranternas uttal, beskrivning och beteckningar

	Det rullande tungspets-r:et i 'bra'. Apiko-alveolar tonande tremulant.
	Det bakre, rullande och skorrande (sydsvenska) r-ljudet i 'bra'. Postdorso-uvular tonande tremulant.
	Det tjocka l-ljudet i 'älg' och 'blod'. Apiko-dental till apiko-paltatal, tonande tremulant.

 

Frikativor/spiranter

Frikativorna bildas genom att ett organ i talapparaten bildar en förträngning av luftvägen så att luften på sin väg från lungorna pressas ut genom en smal öppning så att ett väsansde eller visslande ljud uppstår.

Det går att dela upp frikativorna utifrån hur de bildas:

1. Labiodentalt (läpp- och tandljud)
2. Apikalt eller predorsalt (tungspets- eller tungbladsljud)
3. Predorsalt eller dorsalt
4. laryngalt (struphuvudsljud)

1. Labiodentala friaktivor
Här hittar vi f- och v-ljuden. De bildas genom att underläppen pressas upp mot tänderna i överkäken så att luften kan passera genom den trånga och breda öppningen som bildas. Skillnaden dem emellan är att f-ljudet är tonlöst medan v-ljudet är tonande. Det finns dock ett undantag: Om 'v' kommer före ett 's' eller ett 't', som till exempel i 'till havs' och 'grovt'. Då är v-ljudet i det närmaste tonlöst och kan nästan liknas vid ett 'f'.

2. Apikala eller predorsala frikativor
Ett konsonantljud som bildas genom att tungspetsen vilar mot kanten på tänderna i underkäken samtidigt som tungbladet höjs mot tandköttet bakom tänderna så en smal passage bildas är s-ljudet.

3. Predorsala eller dorsala frikativor
Här hittar vi det märkliga och mångfasetterade sje-ljudet.

Först och främst har vi sje-ljudet i ord som 'skär', 'skina' och 'skjorta'. Tungspetsen är inaktiv medan tungbladet artikulerar mot tandvallen och främre delen av hårda gommen. Typiskt är också att läpparna uoppvisar en viss tendens till rundning. Detta ljud förekommer inte speciellt ofta som slutljud i ord.

Den andra varianten, som skrivs '-rs', är "tunt" och förekommer väldigt ofta finalt, exempelvis i 'fors' men sällan i början av ett ord (förutom i vissa sammansättningar med ett finalt r och ett initialt s, till exempel 'försitta', 'kommer snart'). Ljudet bildas med hjälp av tungspetsen som ligger an mot tandvallen. Det händer dock att detta sje-ljud hittas i början av ord och kallas då "fruntimmers-sje". Detta beror troligen på att det nästan enbart är kvinnor som använder sig av ljudet medan männen behåller en bakre variant, som inte alltid anses vara lika "fin".

Den bakre varianten, som är det sista av sje-ljuden,är dock den vanligaste i Sverige. Tungryggen höjs mot bakre delen av hårda gommen och bildar en trång väg för luften. Samtidigt rundas läpparna kraftig så ett resonansrum bildas längst fram i munnen.

***

Bland de predorsala eller dorsala frikativorna hittar vi också tje-ljudet som kan vara i det närmaste identiskt med ich-ljudet i tyskan. Dock förekommer ofta en variant som bildas längre fram i munnen och kan då beskrivas som att vara dorso-prepalatal eller alveolar.

Alla versioner av tje-ljudet är tonlösa i svenskan och förekommer endast i början av ord eller som sammansättningsled före betonad vokal. Dock finns det initialt i vissa lånord, till exempel 'kiosk' och 'kilometer'. Härvarierar uttalet kraftigt mellan ett tje- och ett k-ljud.

***

Detn sista ljudet i denna grupp är j-ljudet som bildas genom att tungryggen hålls mot hårda gommen och bildar på så vis den trånga väg som luften kan passera genom.

I svenska språket förekommer detta ljud som uddljud, det vill säga i början av ord eller sammansättningsled:'jaga', 'fördjupa, 'ogjord'.

Det kan också hittas efter (och före) vissa konsonanter: 'njuta', 'mjuk', 'pjosk', 'majs'.

J-ljudet hittas vidare i böjningar, avledningar och sammansättningar: 'böjde', 'röjning' och 'kajbo'.

I andra ställningar finner vi j-ljudet endast efter kort vokal: 'meja', 'skoj', 'ej', 'stoja'.

4. laryngala frikativor
Det enda laryngala fonemet i svenskan är h-ljudet med en tonlös och en tonande variant. Det bildas genom att stämbanden sluts till hälften så att ett väsande ljud uppstår när luften pressas genom den trånga springan.

Om stämbanden sluts väldigt mycket kommer de att vibrera när luften pressas genom dem. Ljudet blir då tonande. Vibrerar inte stämbanden, blir ljudet följaktligen tonlöst.

Ljudet förekommer endast initialt i ord, en avledningsändelse eller ett sammansättningsled.

Frikativa r-ljud
Det finns dock, vilket vi såg i föregånde grupp - tremulanterna - r-ljud som bildas genom att tungspetsen inte darrar utan endast utgör ett hinder för luften så att ett väsande ljud uppkommer. Då räknas ibland ljudet hit till frikativorna. Ljudet är mycket vanligt i Mellansverige och framförallt då i Stockholm.

 

De svenska frikativornas uttal, beskrivning och beteckningar

	Begynnelsekonsonanten i 'far'. Labiodental, tonlös frikativa.
	h-ljudet i 'hus'. Laryngal tonlös frikativa.
	h-ljudet i 'behöva'. Laryngal tonande frikativa.
	Begynnelsekonsonanten i 'jul'. Dorso-palatal tonande frikativa.
	Det frikativa tungspets-r:et i 'röd'. Apiko-alveolar tonande frikativa.
	Det bakre frikativa (sydsvenska) r-ljudet i 'bra'. Postdorso-uvular tonande frikativa.
	Begynnelsekonsonanten i 'sol'. Apiko-dental tonlös frikativa.
	Det rikssvenska sj-ljudet i 'sju'. Dorso-palatal tonlös frikativa (labialiserad).
	Det främre "europeiska" sj-ljudet i 'sju'. Predorso-alveolar eller predorso-prepalatal tonlös frikativa. (Labialiserad; sammanfaller lätt med ).
	Slutkonsonanten i (det uppsvenska uttalet av) 'fors'. Apiko-alveolar tonlös frikativa. Så kallat fruntimmers-sje då det används initialt.
	Det inledande tje-ljudet i 'kyrka'. Dorso-prepalatal tonlös frikativa.
	Begynnelsekonsonanten i 'var'. Labiodental tonande frikativa.
	v-ljudet i 'havs'. Svag, labiodental tonlös frikativa. Detta tecken bör dock användas vid noggrann transkription. Vid foenmatisk är det kanske lämpligare att teckna 'havs' // eftersom v:et i det närmaste låter som ett 'f' (klicka i ordet för illustration).

Till nästa avsnitt (De svenska språkljuden - en sammanställning)

Till föregående avsnitt (Vokaler)