"Det är lika för alla."
Visst har du hört denna fras. Förmodligen mer än en gång. Det är en mycket vanlig fras som människor använder sig av för att ge sken av att rättvisa skulle råda. Är det inte så då? Låt mig förklara närmare. Med frasen "det är lika för alla" menar man att rådande förhållanden eller omständigheter är lika för alla inblandade. Detta är riktigt. Man menar även att när förhållandena eller omständigheterna är lika för alla så råder rättvisa. Inget kunde vara mer felaktigt.

För att rättvisa ska kunna råda krävs inte bara att förhållandena eller omständigheterna är lika för alla, utan även att alla inblandade är identiskt lika. Då, och bara då, kan man tala om att rättvisa råder. Det är väl onödigt att påpeka att det inte finns två människor som är identiskt lika. Paradoxalt nog kan skiftande förhållanden vara mer rättvist än de som är lika för alla. Varför strävar man då efter att göra förhållandena lika för alla? Svaret är att det naturligtvis är åtskilligt lättare att skapa ett och samma förhållande för en grupp människor än det är att ge var och en det förhållande som passar honom eller henne bäst.

För att inte detta ska förlora sig i bara abstrakta formuleringar ska jag ta ett konkret exempel: Skolan. Att jag väljer just skolan är ingen slump. Dels går jag själv i skolan just nu, och dels är skolan en institution där "lika för alla"-begreppet är starkt utbrett. Allt är ju anpassat för att vara lika för alla. Hela klassen sitter i samma klassrum, har samma lärare och samma ämnen. Detta är rationellt men egentligen inte särskilt rättvist. Varför är det så då? Svaret är enkelt. Det är lättare att sätta hela klassen i ett och samma rum under "rättvisa förhållanden" än att ge varje elev det förhållande / de omständigheter han eller hon behöver för att prestera optimalt. Det skulle även krävas fler lärare eftersom en lärare inte kan passa alla i en klass.

Det är inte särskilt svårt att inse hur oerhört mycket det skulle krävas för att tillgodose allas behov, och det är en problematik man ännu inte förmått att lösa. Som skäl anger man att det skulle kräva allt för stora resurser och kosta allt för mycket pengar, och det äger väl ett visst mått av riktighet. För att rättfärdiga sig, och skyla över sitt misslyckande, deklarerar man att man gör det bästa möjliga. Nämligen att göra det så bra som möjligt för så många om möjligt. Det är nog bra men någon rättvisa att tala om ger det inte. För att det ska bli rättvist krävs det att förhållandena / omständigheterna inte gynnar någon mer än någon annan. Alla vi som går i skolan vet hur det är ställt med den saken.