Efter en längre rast, under vilken paraplyet ej fick närvara, samlades alla ånyo i skolsalen. Läraren var där men hade nu fått sällskap av en något äldre kvinna, ljushårig och med rosenmun och iklädd åtsmitande kläder. Paraplyet såg undrande på henne och undrade vem hon kunde vara och vad hon gjorde här.
 "Hon låter likt en lärare men ser inte ut som en" tänkte paraplyet. "Detta är i sanning ett mysteri­um."
Kvinnan talade om olika saker som skulle äga rum och paraplyet blev allt mer övertygat om att hon faktiskt var en lärare. Medan hon talade ritade hennes manlige kollega med spjuveraktig min lustiga figurer på den stora, vita tavlan och fick flera av de församlade att brista ut i glada skratt. När det lite senare blev allmänt uppbrott la ägaren upp väskan på bordet framför sig. Han stoppade ner böcker och penna och kollegieblock i väskan samt till sist även paraplyet. När locket stängts och mörkret i väskan omslöt paraplyet suckade det lättat och kände sig lugnt och tryggt igen.
 "Det är hårt att gå i skolan", tänkte det och kände sig med ens mycket trött.
Kort därefter somnade paraplyet.

Några dagar senare fick paraplyet en ny möjlighet att bevittna delar av en skoldag ehuru det inte var något det egentligen önskade. Det regnade på morgonen och ägaren hade därför paraplyet uppe. När det återsåg skolbyggnaden var det inte utan att det kände ett visst obehag. Ägaren fällde ihop paraplyet och gick in, men den här gången gick han till en annan och mindre skolsal till vänster om entren. Därinne stod borden i rader och tavlan som i den andra salen var vit var här grön.
Ägaren satte sig vid ett bord nära dörren, tog upp väskan och tog ur bok, penna, radergummi och en miniräknare varefter han stängde väskan igen och placerade den på golvet bredvid sig. Paraplyet la han uppe på väskan. Det var ganska många människor i salen och det samtalades livligt. Paraplyet väntade sig att få se den skämtsamme läraren komma in genom dörren, men han kom inte. I stället gjorde en äldre kvinna entre. Paraplyet ryckte till.
 "Vad är detta?" tänkte det. "Vem i all sin dar har släppt ut henne!?"
Paraplyet skruvade olustigt på sig där det låg på väskan och svepte den svarta skärmen tätare om sig. Det hade plötsligt blivit kyligt i skolsalen. Samtalet bland de församlade fortsatte dock med oförminkad styrka och intensitet.
 - Lite mindre bokstäver! sa kvinnan med genomträngande röst och såg ut över de församlade.
 "Vad då mindre bokstäver?" tänkte paraplyet. "Menar hon till antalet eller i storlek?"
Det tog en god stund innan det sakta gick upp för paraplyet att kvinnan faktiskt var en lärare. Hon var något över de femtio, ganska storväxt och hade tämligen långt och lite lockigt grått hår. Paraplyet tyckte att det påminde om stålull.
 - Ni får väl ha lite ljus här, sa lärarinnan ity lamporna i taket faktiskt inte var tända.
 - Annars kan vi ju räkna mörkertal, skämtade paraplyets ägare.
 - Hmm! sa lärarinnan och såg inkvisitoriskt på honom.
 "Nehej, ingen humor där inte," tänkte paraplyet med en suck.
Lektionen fortskred under lugna former, och när den var slut fick paraplyet till sin glädje krypa in i väskan och slippa se mer av skolan den dagen.

Glädjen blev dock tämligen kortvarig för det nu hårt prövade paraplyet. Redan nästa dag fick det uppleva mer av skolan. Det regnade nämligen på morgonen och paraplyet fick finna sig i att vara uppe ur väskan nästan hela förmiddagen. Den första lektionen var visserligen till största delen lugn och behaglig, men inledningen var omskakande och satte djupa spår i paraplyets psyke. Det skulle dröja länge innan minnet av vad det såg den dagen bleknade och försvann.
Det började redan när ägaren till paraplyet anlände till skolsalen. Denna var ny för paraplyet och belägen i en ganska smal korridor. På ett upphöjt podium stod ett stort bord och vid detta stod en kvinna vars like paraplyet aldrig någonsin skådat. Att hon var lärarinna var höjt över alla tvivel, men paraplyet trodde inte att denna typen längre var i bruk. Hon var ganska kortväxt och smal med rött hår som omslöt hjässan likt en dåligt sydd mössa. Klädseln var visserligen snygg men föga klädsam. Paraplyet rös.
 "När man trott att man sett det värsta dyker detta upp!" tänkte det.

Lärarinnan hälsade paraplyets ägare med ett leende som sände kalla kårar nerför paraplyets ryggrad och fick det svarta skärmtyget att knottras. Ägaren nickade lätt mot lärarinnan och gick med lite dröjande steg bort till fönstren. Där sjönk han sakta ner vid ett av borden. Lärarinnan började tala och gjorde det på ett tungomål som var okänt för paraplyet. Det var först långt senare som det gick upp för det att språket hon talade faktiskt var engelska.
När lärarinnan sagt sitt bröt några, däribland paraplyets ägare, upp och sökte sig till lugnare delar av skolan och stannade sedan där tills det var rast. Då blev paraplyet lämnat ensamt vid väskan medan ägaren gick en trappa ner för att dricka kaffe med sina klasskamrater. Paraplyet försökte samla sina tankar och smälta vad det fått se denna tidiga morgon. Det var inte lätt och tog hela rasten i anspråk. Innan paraplyet sedan stoppades ner i väskan kunde det konstatera att ute hade regnet upphört.