Det svarta paraplyet residerade oftast allra längst ner i den bruna läderportföljen. Där låg det varmt och tryggt, skyddat från väder och vind, och trivdes alldeles förträffligt med sin tillvaro. Visst kunde det vara trångt i väskan ibland när dess ägare packade denna nästan till bristningsgränsen full av skolböcker, miniräknare och kollegieblock. Då trivdes inte paraplyet men fann ändå för gott att inte klaga.

Paraplyet, som inköpts för en billig penning, var av hopfällbar modell och det fälldes upp genom att ägaren tryckte på en rektangulär knapp på paraplyets lätt krökta hals. Då sträckte paraplyet stolt ut sig i sin fulla längd och vecklade ut sin svarta, aristokratiskt välvda skärm. Det hände att paraplyet var på dåligt humör och inte ville lämna väskans läderdoftande värme för det kalla och fuktiga klimatet utanför. Vid dessa tillfällen fick paraplyets ägare trycka både två och tre gånger på knappen innan paraplyet motvilligt rätade på sig och vecklade ut skärmen.

En gång hade ägaren tvingat ut paraplyet när en frisk vind rådde. Detta borde han inte ha gjort. Paraplyet fällde visserligen ut sig men hämnades sedan genom att vända sig och anta formen av ett överdimensionerat vattentorn. Ägaren hade svurit åt paraplyet och sedan med stor möda vänt det rätt igen. Paraplyet kunde dock konstatera att han blivit ganska våt under arbetet. Detta gjorde paraplyet på gott humör igen och det lät sig stolt bäras rättvänt resten av vägen.

Den blåsiga dagen var en av få dagar paraplyet inte fick resa i portföljen som det var vant vid. Ägaren envisades nämligen med att bära det i handen och till yttermera visso fälla upp det ett par gånger till. När de kom fram till målet såg paraplyet vad det eljest inte brukade få se. En mörk, närmast skräckinjagande byggnad, prydd med vajande fanor, tornade hotfullt upp sig. Paraplyet rös och började känna sig illa till mods.
 "Om jag ändå fick komma ner i väskan" tänkte det.
Det hela blev inte bättre av att ägaren styrde stegen till och gick in i byggnaden. Där inne fanns många människor och det luktade våta kläder och gamla böcker. Paraplyet såg sig omkring och upptäckte att det faktiskt inte var ensamt. På flera ställen såg han kollegor, både hopfällbara och icke hopfällbara och i skiftande färger. Paraplyet granskade dem alla ingående för att se om det var något han kände. Det var det inte.

Efter en liten stund gick ägaren bort mot en öppen dörr. Paraplyet såg sig nyfiket omkring men glömde fördenskull inte bort att hälsa artigt på de paraplyer de mötte. I en stor, chokladbrun lädersoffa satt eller halvlåg nägra människor under mer eller mindre livligt samspråk. En lång, gänglig man med animerad blick kom fram och växlade några ord med paraplyets ägare innan han gick in i rummet. Paraplyets ägare följde makligt efter. Rummet var ganska stort och alldeles fullt av små identiskt lika bord. Paraplyet hade aldrig tidigare sett något liknande. Borden stod uppställda formande ett kantigt U med några bord inuti. Paraplyet gissade att detta var en rättssal ity en sådan hade det sett på TV en kväll när väskan stått öppen. Borden i mitten var antagligen avsedda för dem som gjort orätt och skulle ställas inför rätta, och borden runt om var således ämnade åt juryn som skulle avkunna dom.
 "Min ägare är jurymedlem" tänkte paraplyet. "En rättskaffens människa som skickar syndarna och förbrytarna dit de hör hemma."

Paraplyets ägare styrde stegen till ett bord nära ett av de höga fönstren. Han öppnade väskan och tog fram ett par böcker, ett kollegieblock och en penna varefter han stängde väskan igen och ställde den på golvet. Paraplyet ställde han lutat mot väskan. Det kom in allt fler människor i rummet. Från sin låga position kunde paraplyet endast se deras ben samt att alla satte sig vid de yttre borden. Alla utom en. Den personen, en ung kvinna med långt böljande rött hår, satte sig vid ett av de främre borden inuti U:et.
 "Inte kan väl hon vara en brottsling" tänkte paraplyet. "Hon är ju så söt...och så glad"
Paraplyet funderade. Medan det gjorde det lyssnade det förstrött till den konversation som rådde i rummet. Långsamt gick det upp för paraplyet var det befann sig och det kände vanmaktens isande vind tränga in genom skärmens svarta tyg. Det var ingen rättssal det befann sig i, det var en skolsal! Paraplyet ruskade olustigt på sig och började känna paniken sakta komma krypande. Det ville fly och gömma sig men hade ingenstans att ta vägen. Dörren till rummet var nu stängd liksom alla fönstren. Väskan var stängd även den och dess varma, trygga inre var lika oåtkomligt som ett paket tobak i en helgstängd tobaksaffär.
 "Jag måste bort!" tänkte paraplyet desperat. "Jag vill inte vara här!"

Paraplyet såg sig om. Vid bordet bredvid satt den gänglige mannen paraplyets ägare talat med tidigare. Paraplyet försökte påkalla hans uppmärksamhet men misslyckades. Samtidigt öppnades dörren till rummet och en liten, grålockig gumma kom in. Hennes uppenbarelse tycktes ha en dämpande inverkan på det rådande samtalet och allas ögon följde oroligt hennes förehavanden.
 "En typisk lärarinna" tänkte paraplyet. "Det är bara de hornbågade glasögonen som fattas."
 - Jag ska bara hämta lite böcker, sa den gamla gumman.
Skolsalen verkade hålla andan medan hon tog böckerna, och när hon efteråt försvunnit ut genom dörren tycktes alla sucka av lättnad.
 "Definitivt en lärarinna" tänkte paraplyet. "Tänk ändå, att de ser ut så än idag."

Strax därpå öppnades dörren igen och en medelålders, mörkhårig man kom in. Han höll en stor, grå väska i ena handen och en packe stenciler i den andra. Samtalet tog fart igen. Paraplyet lyssnade och förstod snart att mannen var en lärare samt att lektionen nu tagit sin början. Efter en stund rullades svarta gardiner ner och läraren började visa bilder till vilka han talade initierat och stundom hade längre utläggningar. Paraplyet studerade bilderna och kände lugnet sakta återvända. Dock inte helt ity det inte glömt var det ändock befann sig.