Efter att ha tänt trappljuset igen beslöt jag mig för att ringa på, men hejdade mig mitt i rörelsen. Dörren var försedd med tre ringklockor som var prydligt numrerade från 001 till 003 med grön Dymotext. Ringklockorna var identiskt lika och satt i rad under varandra vid dörrens vänstra sida. Vid den mellersta ringklockknappen satt en fasttejpad lapp med texten "STIG PÅ". Som en ödets ironi hördes i samma stund musik från våningen nedanför. Tommy Nilsson sjöng "Öppna din dörr".

Jag log lite åt det komiska sammanträffandet och knackade sedan på dörren. Ljudet av mina knogar lät egendomligt ihåligt. Efter en stunds resultatlös väntan knackade jag på en gång till och med lite mer kraft. Inte heller nu resulterade det i något, men musiken från våningen under tystnade. Jag provade ringklockorna, var och en i tur och ordning, men dörren framför mig förblev stängd. Inte ett ljud hördes, inte ett livstecken stod att märka från lägenheten.

Jag väntade en stund sedan tog jag upp min väska och började gå ner för trappan. När jag kom till våningen under öppnades en av dörrarna där. I fyrkanten av gult ljus syntes en gammal rynkig kvinna klädd i gråblå klänning och ett beige förkläde. Hon såg på mig med inkvisitorisk blick och frågade med gäll röst om mitt ärende i huset. Jag förklarade artigt att jag var TV-reparatör och utskickad att titta en krånglande TV-apparat.
 - Jaså, sa kvinnan misstänksamt. Och hos vem, om jag fråga?
 - Hos Rocklund, svarade jag sanningsenligt. Han bor på översta våningen, men verkar inte vara hemma. Säg mig, kan ni möjligen...>
 - Nej, bröt den gamla kvinnan av. Det kan jag inte. Och det bor ingen mer än jag här i huset. Vad sa ni förresten att mannen hette?
 - Rocklund, sa jag. Ernst Rocklund.
Den gamla kvinnan såg konfunderad ut.
 - Det bodde en Rocklund här när jag flyttade hit fyrtiosju, sa hon sakta och strök sig eftertänksamt om hakan. Bestämt hette han Ernst i förnamn. Ja, det gjorde han.
 - Så han har flyttat? sa jag frågande.
 - Han dog för tjugo år sedan, sa den gamla kvinnan. Lägenheten har stått tom sedan dess.
Jag kände mig mycket förvirrad och omtumlad. Att folk ringer om krånglande TV-apparater är inget ovanligt, men aldrig förut hade den som ringt varit död i tjugo år. Den enda förklaring jag kunde se var att telefonisten missuppfattat namnet och adressen. Jag tackade den gamla kvinnan och gick raskt ner för trappan, och ut i den kyliga kvällsluften. Det var ett par tre minusgrader och det snöade. Jag gick över gatan, och innan jag klev in i firmabilen lät jag min blick glida upp utmed det gamla hyreshusets mörka och eroderade fasad.

I lägenheten på översta våningen var ljuset tänt.