En vanlig novemberkväll i en vanlig svensk stad.

Det började som ett helt vanligt rutinuppdrag men kom att utvecklas till något utöver det vanliga, och sluta... Nej, jag ska inte gå händelserna i förväg, utan berätta från början.

Klockan var en kvart över åtta på kvällen när jag anlände, kraftigt försenad, till det gamla hyreshuset. En gäst boende på översta våningen hade ringt till TV-firman jag arbetar för och klagat över att TV:n han hyrde av oss "betedde sig underligt." Vari detta bestod hade han inte sagt utan bara grymtat att han ville se en TV-reparatör idag. En sträv, lakonisk stämma som närmast förde tankarna till en klassisk gammal skräckfilm. Telefonisten hade senare förtalt mig att han upplevt en känsla av maktlöshet och inte kunnat säga emot mannen som ringde.

Hyreshuset, som var byggt någon gång i slutet av artonhundratalet, hade för länge sedan sett sina bästa dagar. Underhållet var starkt eftersatt, och på flera ställen hade den smutsgrå putsen fallit av och lämnat de röda tegelstenarna nakna och utsatta för väder och vind. Lampan över den stora, välvda porten var trasig och de två trappstegen var spruckna och nästan skålformiga av nötning. När jag sköt upp porten gled den upp utan ett ljud.
Jag steg in och tryckte på strömbrytarens glimmande röda knapp. Ett kraftigt knäpp och ljuset tändes i trappuppgången. Nakna glödlampor hängande i långa, vridna metallstänger kastade ett hårt och kyligt sken över de breda, gråmelerade trappstegen. Väggarna var enfärgat olivgröna bortsett från en vacker blomstergirland som löpte utmed väggen parallellt med den kraftiga, mörkbruna ledstången. Jag konstaterade snabbt: Det fanns ingen hiss.

Med tung andhämtning och svetten pärlande i pannan nådde jag den femte och översta våningen, och kunde sätta ner min väska. Framför mig fanns en dörr; den enda på den här våningen. Alla dörrar jag passerat på vägen upp hade varit försedda med konstfulla, blyinfattade fönster och haft tunga, krökta mässingshandtag. De hade också haft likadana namnskyltar i gul mässing.
Dörren jag nu stod utanför skilde sig markant från de övriga. Visserligen var den lika stor, men här fanns inga blyinfattade fönster och namnskylten som var i vitmetall saknade namn. Dörren var ljust nötbrun i färgen, ungefär som en valnöt, och hade fyra rektangulära dörrspeglar. I en av dem fanns en svag fördjupning som om någon slagit in en knytnäve i den. Ungefär i höjd med mina ögon fanns ett dörröga och under det ännu ett. Att folk har ett dörröga i sin ytterdörr är inget ovanligt, men detta var första gången jag såg en dörr med två. Till yttermera visso var det understa vänt inåt lägenheten.
Efter lite tvekan satte jag mitt öga till det lilla hålet, men allt jag såg var ett ogenomträngligt mörker. Samtidigt slocknade även ljuset i trappan.