Jag fick Nicko i november 1985 (om jag inte missminner mig var det den 20:e). Från början var det tänkt att jag bara skulle ta hand om honom en tid åt några vänner till min syster. Han kom att stanna hos mig i 12 år!

I början var han ganska tillbakadragen och höll sig mest under soffan. Längst in i hörnet. Allteftersom dagarna gick blev han dock snabbt allt mer hemtam och började ta allt fler initiativ. Inom loppet av en knapp månad hade han övergivit hörnan under soffan och fullständigt tagit befälet i lägenheten.

Som alla katter hade han ett mycket tydligt och utvecklat kroppspråk. Tyckte han inte om den mat jag serverade nosade han på den (för det mesta i alla fall) på avstånd, sedan vände han sig om och krafsade med tassen som för att täcka över maten. Då var det bara att servera något annat. Ibland inskränkte han sig till att se på mig med en blick som sa "Du förväntar dig väl ändå inte att jag ska äta det där?"

Han hade även egenheter precis som alla katter har. Den mest utmärkande gällde det han fick att dricka. Vatten tolererade han inte utan det skulle vara mjölk, och han accepterade inte att få den i en skål. Nej, mjölken skulle serveras i ett glas! Gjorde jag honom inte till viljes föste han omkring skålen på golvet så innehållet skvätte ut.

På kvällarna när jag lagt mig hade han en speciell ritual som skulle genomgås innan jag fick sova. Då la han sig invid mig och jag skulle klia honom på magen. Många gånger hann jag nästan få krampkänning innan han var nöjd. Slutade jag innan tittade han irriterat på mig och det var bara att fortsätta.

Han tyckte mycket om att vara ute på balkongen. Långa stunder kunde han sitta på balkongbordet och blicka ut över ägorna tio våningar ner. Förbiflygande fåglar, bilar ute på vägen och människor som passerade på cykelvägarna - allt registrerade hans granskande ögon. Ibland skrämde han slag på mig genom att balansera ute på det smala balkongräcket, men detta slutade han dessbättre med när han blev äldre. Ja, inte helt.

Slutet på hans levnad kom på hösten 1997. Hans njurar slutade fungera och på bara en vecka förvandlades han från en nästan frisk katt till bara skinn och ben. Det kändes svårt att mista honom även om vetskapen att han slapp lida lindrade något. Jag saknar honom fortfarande.

Klicka i menyn till höger för att se bilder av Nicko, tagna mellan 1986 och 1997. Det är tyvärr inte så många.