Det här skulle egentligen bara handla om den västra delen av Kungshult, men som det nu är blir det både östra och västra delen plus lite från skogen vid Sofiero!
Min vandring börjar i Kungshult östra del bakom det som tidigare var S:a Maria sjukhus. Numera heter området Maria Park och hyser både bostäder och diverse utbildningslokaler.
Oavsett namnet eller utformningen så är skogen och naturen bakom densamma som tidigare och det är väl ändå huvudsaken. Efter att ha passerat det sista huset, som ligger vackert granne med skogen, slår jag in på en liten skogsväg som leder ut mot de omkringliggande fälten (bilden t v). Ännu bär träden inga blad att tala om och solen har fritt spelrum över marken. Det känns skönt då vinden är lite kylig.
Jag har för avsikt att vika in på en annan skogsväg som går parallellt med fältet (en bit in i skogen), men då det är lite folk där väljer att låta dem passera först. Därför går jag ut till fältet och tar en bild av det och skogskanten (bilden t h). Människorna tar dock god tid på sig men slutligen har de passerat och jag kan fortsätta min vandring.
Skogsvägen är fuktig och det ångar lite från den i solskenet. Jag har nu fältet till vänster om mig med en bit av skogen mellan det och mig. Till höger om mig breder en ung björkskog ut stig. De smala stammarna är många. Ute vid fältet står på ett ställe en ensam tall (bilden t v). Den ser nästan lite vilsekommen ut här bland alla lövträden. Toppen verkar dessutom vara knäckt. Skogen som syns i bakgrunden är Sofieroskogen dit jag kommer så småningom.
Skogsvägen mynnar ut på en bredare skogsväg som går rakt igenom området och övergår i en väg över fälten ner mot Sofiero och Laröd. Jag går den vägen som kantas av vackra glansveronikor och flikplister. På ett ställe får jag se knoppande fläder. Knopparnas utseende får det att rycka i mitt avtryckarfinger (bilden t h) och jag kan inte motstå att ta några bilder.

Det är vår i luften och den bilden förstärks av några tofsvipor som provar att spela ute över det ena fältet. Deras mjuka, karaktäristiska läten är ljuv musik i mina öron. Fåglarna är dock för långt bort för att fotograferas så jag inriktar mig på att ta närbilder av glansveronikorna och flikplistren. Strax innan jag når fram till skogen vid Sofiero tar jag en bild av vägen jag precis gått (bilden t v).
Den stora, vackra skogen vid Sofiero är ganska tyst och bjuder inte mycket att se denna dag. Det är egentligen bara aprilfolen, som växer även här, som erbjuder lite grönska. Bland annat slingrar den sig om staketet i närheten av den lilla tjärn som finns här i skogen (bilden t h). Jag har fotograferat den tidigare, även den gången var det tidigt på våren.
En grusväg skiljer Sofieroskogen från Kungshults västra del. Det finns två stigar att välja mellan och jag väljer den västra av dem. Den löper alldeles i kanten av ett stort fält och bjuder på ganska omväxlande natur. På ett ställe lutar sig ett dött träd mot några levande (bilden t v) och ser ut att kunna falla ner över stigen. Trots det har Entek låtit det vara. Nå, det är väl bara en tidsfråga innan de kommer och går lös på det med motorsågen. Tänk att vi människor inte kan göra något utan hjälp av en motor! Ynkligt!
Skogen här skiftar mellan högstammig lövskog (bilden t h) och slyskog och på sina ställen står några döda träd kvar till tickornas och hackspettarnas stora förtjusning. Ja, faktiskt även till min förtjusning. Inslaget av döda träd ger skogen ett intryck av orördhet vilket är nog så viktigt i synnerhet när den inte är det.
Kaprifol är en växt jag gärna talar och minst lika gärna fotograferar. Den växer i stort antal även här i skogen (bilden t v) och som vanligt kan jag inte låta bli att gripa kameran och ta foton. Det är en vacker växt som slingrande kan anta fantastiska formationer som dock är svåra att göra rättvisa åt på bild. Men jag försöker!
Stigen jag går mynnar ut vid ängarna mellan Pålsjö backar och Maria Par. Ju närmare jag kommer desto snårigare blir skogen (bilden t h) och innehåller allt mer sly. Det gör den inte mindre tilltalande i mina ögon i synnerhet som man har låtit en del fallna träd få ligga kvar. Bra gjort!
Jag närmar mig slutet på min vandring och skymtar ängarna mellan de höga, kraftiga trädstammarna. Innan jag når dit tar jag en blid av stigen åt det håll jag kommit ifrån (bilden t v). Det får bli en bra avslutningsbild på denna vårvandring i Kungshultsskogarna.
Väl mött i skogen någon anannstans!