Våren är nu i full gång och de flesta flyttfåglarna har återvänt. Deras lika vackra som efterlängtade sång hörs överallt. Bland det första jag får höra när jag anländer till Kulla är grönsångare och svartätta. Den senares fylliga sång ljuder från flera olika ställen. De avslutande, klara flöjttonerna är arttypiska. Sången utförs faktiskt inte när fågeln sitter still och heller inte under någon sorts sångflykt. Nej, svarthättan sjunger medan den förflyttar sig från gren till gren.
Kulla Gunnarstorp är grönt och vackert. Det är egentligen bara ekarna som ännu inte ståtar med något lövverk. Men det kommer. Kommit har dock fler blommor och andra växter men även ett flertal insekter. Vid det första hygget växer nu någon sorts gräs med svarta ax och mörkgröna stjälkar (bilden t v). Vad det är för sort vet jag inte och jag kan inte påminna mig att jag sett det förut.
Överallt omkring mig sjunger fåglar. Lövsångarens vemodiga strof blandas med andra toner däribland bofinkens klämmiga drill och gulsparvens enträgna och lätt monotona strof. Från slysnåren ljuder gärdsmygens silverklara och med tanke på fågelns ringa storlek (blott 10 cm) starka röst. En gök låter höra sig och det är första gången jag hör den i år. "Det var i maj när göken gol..." Ja, just det.
Jag vandrar sakta inåt vägen och får förutom en hel rad olika fåglar även se några fjärilar. Vackert gula citronfjärila fladdrar över vägen och när två stycken möts kan de kasta sig upp i luften i någon sorts dans tätt ihop. Vid björkskogen ligger vägen till stor del i skugga. En stor skalbagge, tordyvel, (bilden t h) korsar vägen i faktiskt ganska rask takt. Den är helt svart men skimrar lite i mörkblått. Jag lägger mig ner på alla fyra för att ta foton. Skal­baggen hejdar sig ett ögonblick och verkar betrakta mig. Den ser nästan lite skeptisk ut, tycker jag. Kanske tycker den att jag är en märklig varelse.
Här är även en brunspräcklig mindre fjäril (älggräsfjäril) som behagar gäcka mig. Den landar snyggt på vägen men när jag kommit tillräckligt nära och ska fotografera den tar den till vingarna. Jag lyckas visserligen få några bilder men då sitter den på en gren och de blir inte lyckade. Däremot får jag foton på en stor laxmygga (bilden t v) som sitter i den upp­växande örterna vid kanten av vägen. Den verkar inte bekymra sig om att min kamera kommer mycket nära.
Borta vid det andra hygget står nu häggen i blom (bilden t h) och grödan på den närmsta åkern har växt en bra bit. Jag tar en liten paus här för att bland annart skriva in de fåglar jag hört och sett. Så gör vi fågelskådare. En spillkråka hörs från ekskogen bortom åkrarna, och när jag kommer till vägskälet kan jag bara inte låta bli att ta ett kort på humleblomster (bilden t v). Den har blivit något av en favorit vilket märks på antalet foton jag tagit på den. Den här gången klarar jag det hela utan några miss­öden.
Idag tar jag till vänster vid vägskälet och går en bit in i ädellövskogen som breder ut sig på båda sidor om grusvägen. Svarthättor, lövsångare, trädpiplärkor och flera andra fåglars sång hörs bland de höga stammarna. Mitt mål är en liten, närmast igenvuxen väg som går in i skogen. Nässlor, nävor och annat skjuter i höjden och på flera ställen lyser det vitt av blommande träd. Den brunspräckliga älggräsfjärilen syns även här (bilden t h) och lyckas jag faktiskt få ett par foton.
På väg tillbaka, ut mot åkrarna, får jag faktiskt en chans att fotografera en annan fjäril (bilden t v). Det växer maskrosor vid kanten av vägen och en ganska orädd citronfjäril besöker systematiskt de vackert gula blomkorgarna. Jag gör kameran redo. Ljuset är inte det bästa här men när fjärilen landar på en solbelyst maskros tar jag ett par foton.
Alldeles vid kanten av åkern, på vänster sida av vägen, växer en lönn. Den står nu i blom (bilden t h). Blommornas gröngula färg gör dem inte särskilt iögonfallande men på nära håll är de vackra. Färgen är ovanlig då de flesta träd har vita blommor. Jag tar några foton innan jag fortsätter på vägen mellan åkrarna. Från en trädrad en bit bort hörs en törnsångares lite sågande sång.
Den här dagen följer jag inte grusvägen till slutet men går en bra bit ändå. Under tiden mulnar det på lite mer och solen försvinner. Det är utlovat mulnande och regn så det kommer inte som någon överraskning. På vägen tillbaka går jag en bit in på en stig vid en av åkrarna. Där får jag bland annat se en törnskata vilket var mycket länge sedan sist. Jag tar även en vybild mot ädellövskogen (bilden t v). Molnen blir allt mörkare men mer än ett par lätta regnstänk blir det inte.
Inte vid det här besöket, i alla fall.