OLIKA TYPER AV MOBBNING.

Tjej- och pojkmobbning.

Man skiljer på tjej- och pojkmobbning. Tjejmobbningen är mycket svårare att komma åt eftersom det oftast handlar om utfrysning och att man flinar, fnissar utan att de egentligen sagt något. Om man frågar varför Lisa inte får vara med, så svarar ofta gruppen: att de har de aldrig sagt. Men de har tydligt visat genom att le eller inte tilltala Lisa, att hon inte är välkommen i gruppen. Det är en osynlig mobbning som inte går att ta på.

När det gäller pojkars mobbning så är den mycket råare. Det används ofta mera våld och man kan se på blåmärken, sönderrivna kläder att det förekommit mobbning.

Skratt

Kan skratt vara mobbning? Ja, i allra högsta grad kan skratt vara mobbning. Det männskliga skrattet är en fascinerande företeelse. Peter-Paul Heineman skriver att skrattet kan ha fel adressat eller nästan rätt adressat eller rätt adressat.

När skrattet har fel adressat

Är när någon har en liten hörselskada och inte uppfattar vad som sägs i en annan del av rummet och så ska hon/han svara på en fråga som ställts av den hon/han pratar med och så brister alla ut i skratt, pga att någon annan i rummet berättat tex en rolig historia som vederbörande inte hört. Här kan man säga att skrattet har fel adresst. Men eftersom den hörselskadade inte vet vad som hänt börjar det hetta i dennes örsnibbar, den känner sej fumlig och börjar svettas och hjärtat slår i allt snabbare takt. När hon/han får förklaringen då är det för ändå för sent.

Utskrattningens serie av genans, förödmjukelse, insikt om den egna löjligheten och de tillhörande kroppsliga symtomen på ängslan har hon/han redan genomlidit.

När skrattet nästan har rätta adresst

Du är ny på en arbetsplats och det är lunch, du tittar dej omkring och bestämmer dej för att sätta dej vi ett tomt bord. Alla börjar skratta och det kommer fram en arbetskamrat och ber dej komma och sätta dej hos dem. Samtidigt berättar hon att vid det bordet brukar företagets argast gubbe sitta. De ger dej plats vid bordet, trots att det är fullsatt. Men det är redan försent din kropp har redan reagerat på samma sätt som den hörselskadade.

När skrattet har rätt adresst

Är när skrattet riktats mot dej. Anta att du kommer med ett uppdrag till en redan etablerad grupp människor som genast placerar dej i en viss kategori, ditt budskap likaså och de behandlar dej därefter Du är kanske en skolkurator som skickats att tala ett aggressivt raggargäng tillrätta. De kommer att skratta sig fördärvad på din bekostna och du kommer inte att ha någonstans att ta vägen.

Den här typen av skratt kommer omedelbart steget före utmobbning. Effekten på dej är den samma. Repar du dej har du både tur och styrka. Skratt är ett mäktigt vapen, den utskrattade är försvarslös på ett markant sätt.

Följa John

Det finns alltid en ledare i en grupp människor. Tex den gamla leken Följa John, så länge som ledaren är hygglig och klok kan han inte leda oss i fördärvet. Men om John i brist på bättre föremål låter ett gängs ilska och uttråkning gå ut över en medmänniska då har vi det som kallas mobbning.

Hetsleken

I de flesta mobbningssituationer så är det en ledare som styr och hetsar gruppen. Som tex i Hetsleken där det är strid mellan två personer och gruppvåld mot en ensam. Då förekommer ofta hetsljud och upptrappningsetusiasmen är hög. Man kan höra uttalanden av tex det här slaget: Ta en sten... riv honom i ansiktet... sparka honom... för helvete ni slåss ju inte... osv. Det kan vara så att den som utför handlingen inte alls tänkt använda sig av någon sten men grupptrycket gör så att han inte törs låta bli.

Grupptryck

Grupptryck riktas ofta mot avvikelser som tex pojken som slog ut sina framtänder och vart kallad "tandlösa gubben". Tandläkaren ville vänta tills han växt i sin gom innan han gjorde en dyr brygga. Men pojken bönade och bad tills han fick sina nya framtänder insatta. Stolt gick han till skolan igen och fick heta "lösgommen". Han behandlades alltså på samma sätt.

Uttråknings-/irritaionsmobbning.

Det här är ytterligare en typ av mobbning. Lisa går på biomatiné och en av hennse klasskamrater får syn på henne från andra sidan av salongen och ropar "hej Lisa". Den stora och anonyma barnskaran har väntat tio minuter på att filmen ska börja och är ytterst oroliga och uttråkade. När ropet Lisa hörs genom salongen fångas det upp av de närmast sittande och inom några sekunder böljar det genom salongen, taktfast som en hejarklack:: Lisa - fisa, Lisa - fisa osv. så småningom stiger intensiteten i mobbningsropen. Filmen börjar och allt glöms bort, dock inte av Lisa. För henne är det här biobesöket ett fruktansvärt minne. Det känns som om man gjort bort sig.