År 1776 tillföll Tidö greve Fritz Karl Dohna. I sitt första gifte med Fredrika Ulrica Sture fick han tre barn, av vilka sonen Karl Kristoffer Dificius avled vid fyra års ålder. Hur han avled, står inte i några källor inte som man vet.

Förmodligen redan på Axel Oxenstiernas tid lär ha funnits en hemlig gång från slottets huvudbyggnad och ut till Mälaren, som då gick mycket högre upp än i dag. Vid fiendskap eller ofred skulle man alltså kunna försvinna ner till stranden genom denna gång för att kanske med båt sätta sig i säkerhet.

Numera finns inga säkra tecken och lämningar efter gången, men med tanke på den tidens snabba växllingar, är det mycket troligt att en sådan reservutgång funnits.

Legenden berättar att den fyraårige Deficius tog en promenad i den underjordiska gången för att sedan aldrig komma tillbaka. Kanske var det mellan kl ett och två på natten som den lille pilten gjorde sin utflykt. Det är och förblir fria spekulationer ty just vid denna tid gör han sig påmind om man får tro vad som berättas. Just från en plats på borggården kan man höra gälla, skärande rop från ett barn.



Elsa Käck

Elsa Käck även kallad Käckan är född i Rytterne. Hon är av soldatsläkt, det talar om att hon är av soldatsläkt. I ett trettiotal år har hon varit knuten till Tidö. Hon har mycket att från gamla tiden från slottet.

En gång hade hon sitt rum där leksaksmuseet är nu. Hon vaknade av ett väldigt oväsen och hörde även som fullt vaken hur något som hon uppfattade som käglor kastades omkull och slogs mot golvet och väggarna. I det rummet har ingen bott på många, många år och då blir ju alltid andarna oroade, har jag hört, säger Elsa. Och det här är alldeles sant, tillägger hon, men det är klart, Axel visade sig ofta och han klagade alltid att han frös, men han var tacksam för att slottet inte var rivet.



Tapetdörren

Tittar man noga ska man finna att i ett hörn av Riksalen finns en dörr i väggen som leder till den flygel i vilken leksaksmuseet är inrymt. En smal trappa och gång förbinder Riddarsalen med denna flygel. Det var genom den dörren anförvanten Carl en natt försökte få klarhet i hur det gick till på dessa fester för över 300 år sedan.

Han såg genom fönstren hur det var liv och rörelse runt ett stort, dukat bord i Rikssalen. Kristallglasen klirrade, kandelabrar lyste, tjänsteandar ilade med stora fat och stånkor. Det var fest på hög nivå, och för att få klarhet om denna smög sig min sagesman genom den smala gången och öppnade den trånga dörren för att bara finna släkten Oxenstierna strängt blicka ner i den tomma salen, precis från de platser dagens besökare kan se dem i sina ramar.