Till en gård i Kral Gustavs socken i Västergötland kom en skräddarmästare. I en kammare spökade det så väldigt, att han fick rådet att övernatta någon annanstans. Men han bara skrattde och gick dit in. Han höll sig vaken tills de övriga i huset hade somnat. Plötsligt blev kammaren helt upplyst, fast det var mitt i mörka natten. Tre små barn kom upp genom golvet. De fattade varandras händer och dansade i ring. Gång på gång sjöng de samma korta vers:
Å bötteknekten å strumpejunkern å vira,
får vår mor leva te nästa år blir fira!
Dansen höll på ända till gryningen. Barnen försvann på samma plats som de kom ifrån.
Dottern i huset var med barn, och skräddaren tolkade situationen så att hon hade dödat tre barn och att så snart skulle ske med ett fjärde: det hade spökena berättat i sin sång.
Det syntes att golvet varit uppsågat där barnen hade klivit upp, och när skräddaren bröt upp golvet fann han mycket riktigt tre barnlik. Det första barnet låg i en bytta, det andra var inlagt i en strumpa, det tredje var invirat i trasor. Nu förstod han vad de hade menat med bötteknekten och strumpejunkern å vira...
Spökerierna slutade när barnliken hade blivit lagda i vigd jord. Den här gången gicke det inte att fälla den skyldiga, men dottern behöll i alla fall det barn som hon väntade.
