Hon var en ond och styvsint kvinna. Sina två män skulle hon drivit i en för tidig grav. En juldagsmorgon skulle hon gå i ottesången och kammarpigan var tillsagd att väcka henne i tid. Men på efternatten vaknade hon plötsligt av sig själv. Genom fönstret kunde hon se, att ljusen var tända i kyrkan. Förargad tänkte hon, att man hade glömt att väcka henne och att julottan redan hade börjat. Hon klädde sig hastigt och skyndade iväg, för att åtminstone komma i tid till altartjänsten. Då hon hade hunnit halvägs på gången mellan slottet och kyrkan fick hon syn på en skepnad, som föreföll henne bekant. Mörkt var det, men hon tyckte precis att det var hennes gamla amma, som varit död i många år. Och den döda gjorde tecken åt henne, ängsligt, alldeles som om hon ville varna henne från att fortsätta. Men fru Brita slog spöksynen ifrån sig, hon var ju sent ute och en besynnerlig iver drev henne att skynda vidare. Benrangel i kyrkobänkarna Då hon hade kommit innanför kyrkogårdsmuren märkte hon att ljuset som trängde ut genom fönstret var så underligt blekgrönt och kallt. Det hade ingenting av julotteljusens värme i sitt sken. En fasansfull aning kom henne att rysa, men ändå var det som om en hemligt makt drev henne vidare. Då hon hade kommit innaför kyrkdörren blev hon stående orörlig. För de som satt i bänkarna var benrangel med knäppta skeletthänder och andäktigt grinande dödskallar. Hon hade kommit till de dödas mässa. Huggen med värja I samma ögonblick rusade vålnaderna av hennes två män emot henne, De hade vaktat på henne bakom dörren. Utom sig av skräck flydde hon ut ur kyrkan. Den ene högg efter henne med sin värja, men fick bara en flik av hennes slöja. Den andre kastade en stor sten efter henne. Bara några steg från kyrktrappan blev hon liggande avsvimmad. Där låg hon, när den förfärade kammarpigan fann henne. Men Fru Brita hämtade sig aldrig efter sin ohyggliga upplevelse. Tre dagar senare var hon död. Värjan med en flik av Brita Bååts slöja hänger fortfarande i Engsö kyrka och stenen, som kallas blodsstenen, är inmurad i kyrkomuren.

Långt tillbaka i tiden var folket, som bodde på utgården Ryssbo ständigt utsatta för olyckor av alla de slag. Människor och kreatur insjuknade eller råkade ut för de egendomligaste olyckshändelser. När gårdarna runt omkring fick goda skördar var det missväxt på Ryssbo. Orsaken till eländet härleddes till en rund grå sten, en trollsten, som låg i en jättegryta inte långt från gården. Ingen vågade röra stenen och alla undvek den. Men en dag fattade ryssbofolket mod och rullade stenen ner till sjön och lyfte i den, i en eka. Så rodde man långt ut på Granfjärden och välte otyget över bord på djupt vatten. Lugnt och med tillförsikt inför framtiden rodde man hem igen. Dagen därpå fann man till sin förfäran, att trollstenen på nytt låg på sin gamla plats i jättegrytan. Av egen kraft hade den rullat tillbaka från Granfjärdens djup. Som en sista utväg bar man nu stenen till kyrkan för att dess fördärvsbringande krafter skull bindas i ett helgat rum. Där har den legat sedan dess kringvärvd av århundrandens vidskepelse. Än i våra dagar tycks stenen ha kvar sina krafter. Det sägs, att den som vidrör trollstenen eller flyttar den, inom kort tid drabbas av ond bråd död eller svår sjukdom.

"De gånger kedjan lämnat slottet, har en brand uppstått. Brandorsaken har varje gång varit helt oförklarig." Det berättas att Johan Sigismund Sparre, den siste av sin ätt på Engsö en natt inte kunde sova. Rastlös gick han av och an i stora salen. Huset låg öde omkring honom. Det fanns bara tjänarna och de sov. Om han ändå haft någon att slå tärning med. Ju mer han tänkte på det desto större blev hans lust. Plötsligt stannade han "Finns här då ingen som vill spela med mig", ropade han ut i den tomma salen. "Kom bara, kom vem det var månde, vän eller fiende, ja om det så vore Satan själv". Han hade knappt hunnit uttala den sista stavelsen förrän dörren slogs upp och en svartklädd främling steg in. En råkall vindpust svepte genom salen och fick ljusen att flämta till, så att de nästan slocknade. Utan ett ljud slog sig främlingen ner vid bordet. Hans ansikte var till hälften dolt av en stor krage. Det enda Sparre kunde se av honom var pipskägget. Spelet började. Ingen av dem yttrade ett ord. Det enda ljud, som bröt tystnaden var tärningarnas rasslande mot bordsskivan. Sparre vann hela tiden. Men ändå kände han ingen glädje eller triumf utan bara en isande skräck, som ökade alltefter som spelet fortgick. Plötsligt reste sig främlingen oväntat mitt under spelets gång och drog fram en guldkedja, som han kastade på bordet framför Sparre. Denne vågade inte röra sig, inte ens lyfta blicken. Darrande hörde han en ihålig skärande röst, som ekade genom salen: "Den är din. Du har vunnit den. Men kom ihåg, denna kedja får aldrig bäras av någon annan än herren till Engsö slott. Eld och brand kommer att härja om den någonsin förs härifrån." Sparre sjönk ihop över bordet. När han såg upp var salen tom. Ett ögonblick trodde han, att han hade slumrat till och haft en mardröm. Men framför honom på bordet låg guldkedjan som ett skrämmande verklighetsbevis.