Det är Sekretesslagen (SFS 1980:100) som reglerar vilken information som är belagd med sekretess på biblioteket. Det är också den som reglerar i vilka fall sekretessen kan brytas och information föras över till tredje part. Vi kommer nedan helt kort att försöka belysa hur lagen ser ut. I Sekretesslagens 9 kapitel 22§ heter det:
Sekretess gäller i biblioteksverksamhet för uppgift i register om enskilds lån, reservation eller annan form av beställning, om det inte står klart att uppgiften kan röjas utan att den som uppgiften rör eller någon honom närstående lider skada eller men. I fråga om uppgift i allmän handling gäller sekretessen i högst tjugo år.
SFS 1980:100
Biblioteket får alltså inte lämna ut ovan nämnda information om sina användare. Den som trots allt gör det blir straffansvarig i enlighet med Brottsbalken 20 kapitel 1§:
Den som bryter mot sekretessen riskerar böter eller fängelse i högst två år. Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet vid myndighetsutövning genom handling eller underlåtenhet åsidosätter vad som gäller för uppgiften skall dömas för tjänstefel till böter eller fängelse i högst två år.
SFS 1962:700
Om brottet dessutom betecknas som grovt kan det ge upp till sex års fängelse (SFS 1962:700). Men sekretessen på biblioteken är trots detta inte absolut. I Sekretesslagen 14 kap 2§ finns bestämmelser om begränsningar i sekretessen. Där står bland annat:
Sekretess hindrar inte att uppgift som angår misstanke om brott lämnas till åklagarmyndighet, polismyndighet eller annan myndighet som har att ingripa mot brottet, om fängelse är föreskrivet för brottet och detta kan antas föranleda annan påföljd än böter.
SFS 1980:100
Med andra ord kan alltså polis, åklagare eller någon annan myndighet som bedriver en undersökning kräva ut information från biblioteket om dess användare. Den informationen inkluderar naturligtvis låne- och Internetvanor. I Sverige går inte frågor av denna typ till avgörande i domstol utan det är den undersökande myndigheten (polis, åklagare eller annan) som beslutar i det enskilda fallet. Den enda inskränkningen i den undersökande myndighetens befogenheter är att brottets påföljd ska kunna antas bli annan än böter. Likaså kan anställda på biblioteket på eget bevåg lämna över uppgifter till en undersökande myndighet på samma premisser (SFS 1980:100).
När man diskuterar lagar som påverkar biblioteksarbetet måste man naturligtvis ta upp Bibliotekslagen. Det finns dock ingenting i Bibliotekslagen som är relevant för uppsatsens ämne. Vad som regleras i lagen är saker som att det skall finnas bibliotek i varje kommun, att dessa bibliotek ska vara avgiftsfria utom i fall som explicit nämns i lagen samt att exempelvis alla högskolor skall ha högskolebibliotek. Den tar varken upp etiska riktlinjer för biblioteken eller de som arbetar på dem. Inte heller omnämns användarnas integritet (SFS 1996:1596). Kritik har framförts att lagen skulle vara för intetsägande. Den talar till exempel om att det ska finnas ett folkbibliotek i varje kommun, men den säger ingenting om att dessa bibliotek ska skötas av utbildade bibliotekarier (Häggström, 2002).
Under 2002 kom en mängd utredningar från Säkerhetstjänstkommissionen [7]. Kommissionen hade fått i uppdrag att utreda hur svenska myndigheter, främst SÄPO, övervakat olika kategorier av människor (Säkerhetsttjänstkommissionen, 2002). Det rörde sig bland annat om kommunister, fredsaktivister, högerextremister och FNL-aktivister för att bara nämna några grupper (Hjort, 2002; Säkerhetsttjänstkommissionen, 2002; Wallberg, 2002). Vid en snabb genomgång av utredningarna framkom att bibliotek varit föremål för undersökningar åtminstone tre gånger. Den första gången gäller en undersökning 1965 av Carlbergska stiftelsen. Stiftelsen hade startats av C. E. Carlberg som var en övertygad nazist. Stiftelsen hade som uppgift att förvalta den stora boksamling med nazistisk litteratur som Carlberg samlat ihop. Under husrannsakan i stiftelsens lokaler hittades bland annat ett låneregister över bibliotekets användare. Detta register användes senare för att inkalla människor till förhör enbart baserat på det faktum att de lånat litteratur på stiftelsens bibliotek (Wallberg, 2002:78-79).
De två andra tillfällena gäller två möten som Europeiska arbetarpartiet (EAP) höll i Göteborgs stadsbibliotek i april och oktober 1984. EAP är ett parti med såväl trotskistiska och kommunistiska som högerextrema värderingar och har också gjort sig kända för synnerligen grova personangrepp, bland annat på Olof Palme under 1980-talet. För övrigt har partiet aldrig fått mer än några hundra röster i ett riksdagsval (Hjort, 2002:267-280). Partiet har i perioder varit föremål för spaning från SÄPO:s sida. Både mötet i april och i oktober på Göteborgs stadsbibliotek var övervakade av SÄPO (Hjort, 2002:282 & Säkerhetstjänstkommissionen, 2002:339).
Några andra kopplingar mellan svensk polis eller underrättelsetjänst och svenska bibliotek har vi inte hittat. På grund av tidsbrist har vi avgränsat oss till att använda de resultat som Säkerhetstjänstkommissionen lagt fram under 2002.
Svensk Biblioteksförening är en ideell förening med 2800 enskilda och 530 institutionella medlemmar. De arbetar för att det i Sverige ska finnas ett bibliotekssystem med hög standard. I föreningens stadgar räknar de upp ett antal mål med verksamheten. De har även en handlingsplan för hur dessa mål ska uppfyllas. Tre av verksamhetsmålen har mer relevans för denna uppsats än de andra. De är:
De tänker sig att detta mål ska uppfyllas genom att påverka riksdag och regering. De vill också se efter hur bland andra kommuner efterlever lagen och öka medvetenheten för biblioteken hos allmänheten (Svensk Biblioteksförening, u.å.).
Biblioteksföreningen riktar sig till riksdag, regering, kommuner och myndigheter när det gäller att tydliggöra bibliotekens betydelse för demokratin. Även massmedia ska informeras om bibliotekens demokratiska roll. Ett annat sätt att nå detta andra mål är att de stödjer organisationer som värnar om demokrati och yttrandefrihet (Svensk Biblioteksförening, u.å.).
Det tredje målet som vi valt att ta upp uppfylls genom att informera kommun, landsting och myndigheter om bibliotekens roll i samhällsinformationen. Ett annat sätt de anger att uppnå målet är att ”föreningens kurser och nätverk stärker bibliotekens möjligheter att utveckla informationsförsörjningen”. Det är också tänkt att föreningen ska arbeta aktivt med upphovsrättsfrågor (Svensk Biblioteksförening, u.å.).
Svensk Biblioteksförenings verksamhetsmål skiljer sig alltså inte speciellt mycket från den amerikanska biblioteksföreningens verksamhetsmål.
Bibliotekarieförbundet är en av fackförbundet DIK:s underavdelningar. BF har 5 900 medlemmar och är därmed den förening för bibliotekarier som har flest anslutna medlemmar. Eftersom BF är en del av ett större fackförbund arbetar de främst med saker som påverkar bibliotekariers arbetssituation. Det handlar bland annat om att skapa en gynnsam löneutveckling, vidga arbetsmarknaden för bibliotekarier och att vara en länk mellan utbildning och arbetsmarknad. De säger också att de arbetar för att ”bilda opinion kring betydelsen av bibliotekariers och informatikers yrkesinsatser” (DIK, u.å. (a)).
De enda etiska riktlinjer som gäller för svenska bibliotekarier finns hos Bibliotekarieförbundet. De yrkesetiska riktlinjerna består av sju punkter. De handlar bland annat om att bibliotekarien ska arbeta för att bibliotekets tjänster ska vara mångsidiga, välorganiserade, av hög kvalitet och lättillgängliga. Bibliotekarien ska tillgängliggöra kulturarvet, vara professionell i sin yrkesroll och på ett opartiskt sätt arbeta för att förverkliga verksamhetens mål. Två av punkterna har större relevans för denna uppsats än de andra. Det gäller punkt två och tre: ”Bibliotekarien skall värna om de demokratiska värdena” och ”Bibliotekarien skall bemöta sina användare med respekt och omdöme, opartiskt och jämlikt. Den enskildes rätt till integritet skall skyddas såväl vad gäller personliga förhållanden och erhållen information, som lånat material” (DIK, u.å. (b)).
Vi tycker det är anmärkningsvärt att Svensk Biblioteksförening inte har några etiska riktlinjer på sin hemsida. Svensk Biblioteksförening har gett ut en folder som heter ”Svensk Biblioteksförenings rekommendationer för referens- och informationsarbete” (Svensk Biblioteksförening, 2002), men den berör bara referensarbete och inte yrket som helhet.
Trots att det finns etiska riktlinjer för bibliotekarier upplever vi att medvetenheten kring dem är liten hos bibliotekarier. Detta är också något som Eva Forsberg och Kirsi Peltonen tar upp i sin magisteruppsats Internetetik på bibliotek (2002). Uppsatsen tar främst upp problematiken kring Internetanvändning, men de har funnit att medvetenheten kring bibliotekarieförbundets yrkesetiska riktlinjer är liten (Forsberg & Peltonen, 2002:52). Forsberg och Peltonen menar att bibliotekarier ”besitter en etisk kod som de har tillägnat sig genom både sin livserfarenhet och genom erfarenhet i sin yrkesutövning [...]. Denna etiska kod varierar från person till person beroende på dennes bakgrund” (Forsberg & Peltonen, 2002).
Bristen på medvetenheten kring etiska riktlinjer i Sverige är också något som diskuterats av Britt Marie Häggström (2002), som är ordförande i DIK:s förbundsstyrelse. Diskussioner om etiska regler har förts vid några tillfällen, men aldrig speciellt ingående eftersom andra saker ansetts viktigare vid de tidpunkterna. Häggström anser att etiska riktlinjer för bibliotekarier skulle hjälpa till att höja bibliotekarieyrkets status. ”When code of ethics are made conscious and formulated it means that the profession as a whole widens its capabilities. The members become more skilful, more professional and trustworthy” (Häggström, 2002).
En annan magisteruppsats, Etik på bibliotek, beskriver dels att medvetenheten är låg, dels att bibliotekarierna inte känner något behov av etiska riktlinjer speciellt utformade för bibliotekarieyrket. Karin Byström och Jeanin Larsson, som skrivit uppsatsen, menar att syftet med yrkesetik är dels att ”skydda allmänheten från missbruk av professionellt monopol genom att reglera yrkesutövarnas verksamhet”, dels att visa att yrkesgruppen är ansvarskännande (Byström & Larsson, 1997:15). Några av de situationer författarna tar upp där etiska överväganden kan komma ifråga är i mötet med låntagare, vid medieinköp och i situationer då bibliotekarien av en eller annan anledning kan tänka sig att tänja på bibliotekets regler. Byström & Larsson fann i sin kvalitativa intervjuundersökning att deras informanter i allmänhet kände till DIK:s yrkesetiska riktlinjer, men att inte alla tyckte att de var nödvändiga. De flesta tyckte att det inte fanns några situationer som var speciellt ”bibliotekariska”, utan att de situationer som uppstod var generella för alla serviceyrken. Någon av deras informanter tyckte att etiska riktlinjer var något som borde bestämmas på den enskilda arbetsplatsen (Byström & Larsson, 1997:49-50). I allmänhet hade deras informanter dålig insikt i vad som var etiska ställningstaganden i deras arbetssituation. Etiska diskussioner förekom på biblioteken, oftast i anknytning till bemötandefrågor. En gemensam policy var av en del önskvärd för att bibliotekarier ska ha ett likartat bemötande mot bibliotekets användare. Diskussioner om etik förekom också för att hitta lösningar på problem. Det framkom att tystnadsplikten var viktig för informanterna (Byström & Larsson, 1997).
Enligt datainspektionen ska uppgifter om ett lån raderas när en bok lämnas tillbaka till biblioteket (Datainspektionen, 1997). Detta är också den uppfattning vi fått om hur det i allmänhet fungerar på svenska bibliotek. Vad vi har kunnat finna, är det inte många svenska bibliotek som på sina hemsidor informerar om vilka uppgifter biblioteket lagrar om en person eller hur länge uppgifter om ett lån sparas. Exempel på bibliotek som trots allt har information på sina hemsidor om användarsekretess är Lunds och Umeås stadsbibliotek. Stadsbiblioteket i Lund informerar om vilka uppgifter deras låntagarregister innehåller och även att uppgifter om ett lån försvinner när en bok lämnas tillbaka (Lunds Stadsbibliotek, 2003). Umeå stadsbibliotek går ett steg längre och informerar även om hur sekretesslagen gäller biblioteken och vilka regler de själva satt upp för tystnadsplikt och skydd av användares integritet (Umeå stadsbibliotek, 2003).
7. För en komplett lista över Säkerhetstjänskommissionens utredningar se: http://justitie.regeringen.se/propositionermm/sou/sou_02.htm