Under resultatredovisningen har vi sett hur central användarsekretessen är för våra informanter. Flera av citaten speglar deras övertygelse om att användarsekretess är en fundamental del av biblioteksverksamheten. Under bearbetningen av vårt material har vi kommit att förstå hur viktiga etiska riktlinjer och användarsekretess är för både användare och bibliotekspersonal. Om vi inte ansåg att användarsekretessen var så viktig hade naturligtvis det faktum att den inte alltid respekteras eller tas på allvar av alla aktörer i samhället inte varit så allvarligt. Men egentligen, vad spelar det för roll att FBI, SÄPO eller grannen vet vad du gör på biblioteket? Om du inte har gjort något fel har du inget att dölja. Bara den med mörka avsikter söker mörkret och varför ska vi skydda dem?
Som vi visade i teoriavsnittet är användarsekretess viktigt ur ett epistemologiskt perspektiv. För att mängden kunskap ska öka måste människor ha tillgång till information. Om tillgången till information begränsas kommer mängden kunskap som en följd att bli mindre. Eftersom, vilket vi visat tidigare, en dålig eller obefintlig användarsekretess leder till ett ändrat informationsbeteende där vissa informationsbehov riskerar att inte tillfredställas är det epistemologiskt sett ett dåligt alternativ. Mindre användarsekretess leder helt enkelt till mindre kunskap. Mindre kunskap är epistemologiskt sett alltid något dåligt.
Men det finns fler anledningar till att användarsekretessen är viktig. En är demokratiaspekten. Information, eller rättare sagt tillgången till information är viktig för att ett demokratiskt styrelseskick ska fungera (Dahl, 1999:245-247). Det kommer bland annat till uttryck både i den svenska regeringsformen (SFS 1974:152) och den amerikanska konstitutionens första tillägg (Legal Information Institute, 2003). Ett sätt som tillgängligheten till information kan minska på, är om människor blir rädda för att söka efter den. Om personen är rädd att det faktum att han eller hon är intresserad av ett speciellt ämne eller en speciell titel kan göra att personen blir misstänkt i något avseende kommer chansen att personen söker den typen av information att minska. Inte heller kommer människor att söka vad de själva betraktar som känslig information om de tror att bibliotekarier sprider informationen vidare. För den som bor i ett mindre samhälle där bibliotekets personal och dess användare till stor del känner varandra kan det upplevas som besvärande om det kan misstänkas att användares informationsbehov blir allmänt kända. Exempel på sådana informationsbehov kan vara uppgifter om fysiologiska eller psykologiska sjukdomar, ungdomar som söker sexualupplysning etc. Vad en person uppfattar som känsligt är naturligtvis oerhört individuellt och ingen kan sitta till doms över andras upplevda behov av integritet och sekretess.
Om människor väljer att inte tillfredställa sina informationsbehov, exempelvis på grund av en konstruerad eller faktisk brist på användarsekretess, får detta alltså allvarliga följder. Det betyder nämligen att medborgarna blir mindre välinformerade och har mindre kunskaper än de skulle haft om de inte varit rädda och därmed haft friare tillgång till information. Detta är oerhört allvarligt. Ett demokratiskt styrelseskick bygger på välinformerade medborgare som fritt kan söka information. Om människor därför hindras att söka information kommer som ett resultat demokratin att fungera sämre eftersom möjligheten för medborgarna att fatta välinformerade beslut minskar (Dahl, 1999:245-247). Man kan alltså säga att en bristande användarsekretess leder till minskad kunskap vilket på sikt är ett hot mot demokratin.
Användarsekretess eller överhuvudtaget riktlinjer som berättar för anställda på biblioteket hur de ska handla i olika situationer är viktiga, som vi visat ovan. Men det är också viktigt att de som använder sig av biblioteket får reda på hur detta regelverk eller dessa riktlinjer ser ut. För att användarna ska känna sig trygga måste de känna till att biblioteket kommer att handskas med deras uppgifter på ett säkert sätt. Om biblioteket då slår fast att de kommer att handla på ett visst sätt och förbinder sig att följa en uppsättning regler så ökar chansen att användarna ska känna tilltro till biblioteket som institution. Detta naturligtvis under förutsättning att användarna inte redan känner en djup misstro mot biblioteket. Om så är fallet hjälper inte regler för uppförande eftersom ingen då tror att de ska följas i praktiken. Med andra ord är användarsekretess eller etiska regler redan till hälften förfelade om de inte kommuniceras ut till dem de berör mest – användarna.
När vi började uppsatsarbetet trodde vi att det skulle ha skett stora förändringar i de amerikanska bibliotekens arbetsrutiner. Anledningen till detta var de diskussioner på bland annat diskussionsforumet Library Underground och Estabrooks undersökningar (Estabrook, 2002, 2003a, 2003b, Library Underground, u.å.) som vi tagit del av. Som läsaren redan uppmärksammat i kapitlet Tillståndet på tre kaliforniska bibliotek var så inte fallet. Inga större, mer genomgripande förändringar har gjorts på de tre biblioteken annat än införandet av Library Online för att boka dator på biblioteket. En förändring som åtminstone till större delen motiveras av en vilja att förbättra arbetsmiljön för de biblioteksanställda snarare än för att värna användarnas integritet. I detta kapitel kommer vi att jämföra de förändringar som våra informanter pekar på med vad som framkommer i enkätundersökningarna som gjorts vid University of Illinois (Estabrook, 2002, 2003a, 2003b).
Den största, mest avgörande skillnaden mellan Estabrooks undersökning och författarnas är vad som framkommer om de olika bibliotekens syfte med sina förändringar. I författarnas undersökning är alla informanterna överens om att det viktigaste är att skydda användarnas integritet. Som informant D säger ”the priority now has to be protecting peoples privacy” (Informant D:3). Detta genomsyrar alla intervjuer och tas som självklart av informanterna. De problem informanterna ser är praktiska. Hur mycket användarinformation behövs för att verksamheten ska fungera? Hur får vi mjukvarutillverkaren att förändra sitt program så att ingenting sparas? Den typen av frågor var viktiga för våra informanter. För våra informanter var det självklart att användarnas integritet går före myndigheternas önskan att undersöka användarnas låne- och Internetvanor.
Hos Estabrook är bilden som väntat mycket mer splittrad eftersom den behandlar bibliotek av olika storlekar från alla delar av USA. Samtidigt som över 40% av biblioteken har börjat kräva legitimation av sina användare om de vill använda Internetdatorer så har nästan 15% slutat kräva samma sak. Samma trend går igen i svaren på andra frågor. 33.5% av biblioteken har börjat övervaka vad användarna gör vid datorerna samtidigt som 34.1% av biblioteken installerat programvara som förhindrar övervakning av datoranvändarna. Bägge typerna av åtgärder har sitt upphov i attackerna den 11/9 men har fundamentalt motsatt syfte. Vad som framkommit skulle kunna tolkas som en polarisering i den amerikanska biblioteksvärlden. Den ena polen (till höger i figur 1) har som mål att med alla medel skydda sina användare mot myndigheter (eller andra) som vill undersöka deras biblioteksanvändning. Den andra polen (till vänster i figur 1) prioriterar jakten på terrorister och upprätthållandet av den allmänna säkerheten i samhället. I figuren har vi lagt in var vi anser att biblioteken vi besökte befinner sig på denna skala samt var vi, med ledning av Estabrooks undersökningar, anser att majoriteten av de amerikanska biblioteken befinner sig. De censurerande biblioteken återfinns till vänster i figuren.
En annan fråga som uppstår hos den som läser enkätsvaren, är varför så många som 83% av gångerna som myndigheterna begärde ut information var det genom muntliga förfrågningar, utan att ha skaffat en subpoena? Utan en subpoena kan bibliotekarierna i de flesta stater neka att lämna ut uppgifterna. Varför tar FBI risken att få gå tomhänt från biblioteket? Vi har två teorier som vi tror kan vara möjliga förklaringar. Den första förklaringen är att det ett enklare sätt att få tillgång till information. En subpoena kräver trots allt att myndigheten övertygar en domstol, låt vara att det är en domstol med lägre krav på misstanke och dessutom hemliga förhandlingar. Om bibliotekarierna samarbetar utan en subpoena slipper den undersökande myndigheten den omvägen. Det behövs inte några hållbara skäl eller misstankar för undersökningarna och de kan göra undersökningar baserade på rena chansningar eller vaga gissningar. Förklaring nummer två är att bibliotekarierna trots allt bryter användarsekretessen på myndighetens begäran. Hälften av myndigheternas muntliga förfrågningar där de vill att bibliotekarierna frivilligt ska bryta användarsekretessen ger faktiskt resultat. Bibliotekarierna samarbetar, myndigheten får de uppgifter de anser sig behöva. Skulle sedan bibliotekarierna vara obstinata återstår alltid möjligheten att vända sig till FISA-domstolen för att begära en subpoena.
Få bibliotek har trots allt gått till ytterligheter i sin önskan att skydda samhället mot terroristhot. Men vissa undantag finns, exempelvis de 1.3% av biblioteken som frivilligt rensat bort material från sina hyllor eftersom de ansett att den innehåller information som kan hjälpa terrorister. 1.3% motsvarar ungefär 19 stycken bibliotek vilket kan anses vara ett så litet antal att det är utan betydelse. Vi tycker inte att det är så. Tanken att biblioteket ska censurera sina samlingar är lika främmande för oss som för våra informanter. Det reser dessutom en mängd frågor. Vilka saker är det som de aktuella biblioteken rensat ut? Material som kan anses hjälpa terrorister är ett ganska brett begrepp som skulle kunna innefatta både psykologi (Vilka typer av attentat ger störst psykologisk effekt?), kemi (Vilka ämnen är giftiga/behövs för att tillverka bomber?) och etnologi (Hur smälter man in i det amerikanska samhället?). Estabrooks undersökning ger inga svar på vad det är som rensats ut, det är något vi bara kan spekulera om. En annan del av undersökningen ger också upphov till frågor kring samma tema. 4.1% av de tillfrågade biblioteken i den sista av Estabrooks undersökningar säger att personal på biblioteket frivilligt anmält användare till polisen eller FBI eftersom de misstänkt dem för att vara terrorister. På c:a 60 bibliotek har alltså personalen anmält användare som misstänkta terrorister till myndigheterna (polis eller FBI). Varför? Återigen får vi ingen ledning av enkäten utan kan bara spekulera. Berodde det på de böcker de lånade? Hemsidor de besökte? Betedde de sig som terrorister? Vilket skälet än var för att anmäla dem betyder det att det finns ett konkret hot från biblioteket riktat mot användarna som lyder: Om du lånar fel material, tittar på fel hemsidor eller uppför dig på fel sätt kan du bli anmäld för terrorism! Ett starkare incitament för att undvika biblioteket som informationsresurs kan knappast tänkas. Att anmäla sina användare på grund av deras informationsbeteende var någonting som våra informanter aldrig kunde tänka sig att göra. Informant C är den enda som inte kategoriskt tar avstånd från detta. Hon säger under intervjun att hon inte vet hur hon skulle göra om hon försattes i en situation där hon skulle se någonting som hon upplevde som hotande på det sättet. Men hon säger samtidigt att hon inte anser att det är hennes jobb att rapportera vad hennes grannar eller arbetskamrater eller för den delen biblioteksanvändare gör.
En majoritet av biblioteken i Estabrooks undersökning har, som vi pekade på tidigare, börjat kräva legitimation av sina användare för att de ska få tillgång till datorerna. Detta kan tänkas vara en följd av att även biblioteken i Estabrooks undersökning har infört Library Online. Om det är Library Online som är orsaken eller att biblioteken i efterhand vill kunna undersöka vem som surfat på vilken sida går tyvärr inte att utläsa ur undersökningen
En av de saker vi har velat få fram i den här uppsatsen är vad bibliotekarierna på de undersökta biblioteken har för åsikter om Patriot act. Vi är medvetna om att de bibliotekarier vi talat med kan ha åsikter som avviker från bibliotekarier i andra delar av USA. Vi har också pekat på det faktum att den amerikanska västkusten och Bay Area specifikt anses vara en mer liberal del av landet. Som vi har sett i avsnittet Informanternas attityder överväger de negativa åsikterna om Patriot act. Ingen av de bibliotekarier vi talat med tycker att det är rätt att FBI utan större svårighet ska kunna kräva ut information från biblioteken. Gemensamt för alla våra informanter är att de tycker Patriot act står i direkt konflikt med bibliotekets uppdrag. Informant C sammanfattar vad hon anser vara bibliotekets uppdrag på följande sätt: ”I think public libraries in the United States in general feel that their mission is to be… a free source of information, free in the sense that we don’t charge people for it and also that it’s… open, it’s freely available” (Informant C:6). Informant F beskriver biblioteket som ”the University of the People” där vem som helst ska kunna hitta den information de vill ha (Informant F:7). Alla våra informanter har också påpekat att deras Library Code of Ethics och Library Bill of Rights är absolut nödvändiga för att de ska kunna utföra det jobb de gör, på det sätt de gör det. Förutom de negativa åsikterna fanns det hos en av informanterna en påtaglig rädsla för lagen. Den fick sitt tydligaste uttryck i de saker som tyvärr inte kommer fram i text eller bandinspelningar, kroppsspråket. Informant D tyckte hela situationen var obehaglig och ville att alla inspelningar av henne skulle förstöras efter vi var klara med uppsatsen.
Med tanke på hur upprörda bibliotekarierna var över Patriot act, blev vi lite förvånade att inte mer görs för att försöka stoppa lagen eller att det förekommer mer högljudda protester. I princip alla stater i USA har antagit resolutioner mot Patriot act (ALA, 2003f) och det har lämnats in ett antal förslag till lagändringar (ALA, 2003c). På det enskilda bibliotekets nivå händer dock inte mycket. Den aktivitet som våra informanter berättat om handlar främst om att informera användarna om vad Patriot act innebär för dem (Informant B:2-3). Men också se till att den information som FBI får tag på ifall de skulle besöka biblioteket blir så begränsad som möjligt (Informant D:2, F:3). De bibliotek vi varit i kontakt med har alla lagt ut information på sin hemsida om Patriot act. I ett fall rör det sig om bibliotekets resolution mot Patriot act (Appendix C), ett av biblioteken har lagt ut en FAQ (Frequently Asked Questions) om Patriot act, medan det sista biblioteket hänvisar till ALA:s information om Patriot act.
Vid våra besök på biblioteken upplevde vi inte att det fanns mycket information på anslagstavlor eller liknande. Något som till en del motsägs av informanternas uttalanden i avsnitt 3.1.1. Vi vet inte om biblioteken har haft mer information om Patriot act tidigare. De kan ha dragit ner på den verksamheten allteftersom intresset hos användarna avtagit. Detta är dock något som vi inte kunnat belägga. Det verkar dock som att bibliotekarierna ser sin roll som enbart informerande. De högljudda protesterna och aktiviteter för att förhindra Patriot acts effekter överlåter de till andra, främst ALA och ACLU. Varför det inte görs mer från bibliotekariernas sida för att stoppa eller begränsa effekterna av Patriot act kan vi bara spekulera om. Kanske tycker de att det är något som bäst sköts av en större organisation. Kanske tror de att det är meningslöst att försöka få regeringen att ändra på en lag. Kanske har de helt enkelt nog med det dagliga arbetet på biblioteket.
Som vi visat i avsnittet Tillståndet på tre kaliforniska bibliotek finns det bland våra informanter två stycken som är avgjort mer positiva till situationen än de andra intervjuade, informanterna A och F. De var mer positiva när det gäller de långsiktiga konsekvenserna av Patriot act. De har också större förhoppningar att det ska uppkomma positiva följder av lagen samt att den slutligen kommer att försvinna. De tre anställda däremot är mer uppgivna och/eller pessimistiska inför situationen. Vi vet inte om detta kan ha något samband med det faktum Informanterna A och F båda är chefer på sina respektive bibliotek. Möjligen kan de i och med detta skaffa sig en större överblick över situationen än de andra informanterna. Mer vill vi inte spekulera i detta eftersom storleken på intervjugruppen inte var tillräckligt stor för att några säkra samband ska kunna ses. En uppfattning som återfinns i informantgruppen är det faktum att hela debatten kring Patriot act och biblioteken har satt biblioteken och bibliotekarierna i fokus under en period. Informant F menar, som vi sett, att professionen har skiftat sida i det allmänna medvetandet i USA. Från att ha varit en kår som associerades med att sprida porr till underåriga har man nu kommit att bli förkämparna i kampen för konstitutionella rättigheter. Ett symptom på det ändrade klimatet kan hittas i Michael Moores bok Stupid White Men där han berättar att det var amerikanska bibliotekarier som tvingade HarperCollins att publicera boken genom massiva protester, trots att förlaget hade bestämt sig för att förstöra hela upplagan (Moore, 2002:xi-xviii). En förhoppning som uttrycks av informanterna är att uppmärksamheten ska innebära att biblioteket ska uppskattas för de värderingar som de anser sig stå för. De hoppas också att intresset från allmänhetens och medias sida ska resultera i att fler blir medvetna om vilken viktig roll biblioteket spelar i samhället.
Den allvarligaste negativa konsekvensen som våra informanter pekar på är den ökande otrygghet som kan bli följden av Patriot act. Speciellt Informant D framhåller otryggheten som en konsekvens av Patriot act (Informant D:4). Informant E tror också att Patriot act kan ha den effekten. Hon tror också att människor, på grund av otryggheten, kanske inte vågar ställa de frågor de vill. Som referensbibliotekarie är detta något som hon känner starkt för. Hon vill att användarna ska känna sig så trygga på biblioteket och speciellt i referenssituationen, att de känner att de kan ställa vilka frågor som helst till bibliotekarien. Men, säger hon, kanske kommer de i framtiden att tveka inför känsliga frågor (Informant E:7).
Under intervjuerna framkom att de intervjuade bibliotekarierna inte visste om att bland annat sektion 215 av Patriot act, som är den del av lagen som berör biblioteken, automatiskt kommer att försvinna 31 december 2005 (Appendix B). Den enda av de intervjuade som kände till detta var Informant C (Informant C:7). Bland de övriga uttryckte istället två stycken förhoppningar om att det ska ske modifieringar i lagen så att den inte längre ska vara tillämpbar på bibliotek (Informant E:8, F:7). Sammanfattningsvis verkade inga av de intervjuade ha några konkreta framtidsplaner för hur hoten mot användarsekretessen ska mötas.
Detta avsnitt tar upp våra tolkningar av vad Patriot act kan komma att få för konsekvenser på de tre bibliotek vi besökte.
Genom att på sina respektive hemsidor på ett föredömligt tydligt sätt redovisa exakt vilken information som sparas, varför och hur länge den sparas (Appendix E) hjälper man användaren att fatta ett informerat beslut om huruvida han eller hon vill använda sig av biblioteket som informationsresurs. Att kommunicera ut denna information till användarna skapar också trygghet hos dessa. Om de har frågor eller undringar kan de lätt hitta information om detta. Det förtroende, som vi tidigare visat är så oerhört viktigt för att biblioteket ska kunna fungera som en plats där information och kunskap förmedlas, upprätthålls självklart också genom en sådan åtgärd. För bibliotekarien i sin yrkesroll kan det också fungera som en trygghetsskapande åtgärd. Alla anställda vet vilka regler som gäller och vet var de ska hitta svaret på eventuella frågor från användarna. Det faktum att biblioteket dessutom talar med en röst, det vill säga att en användare inte riskerar att få två olika svar om han eller hon frågar två olika bibliotekarier, ska inte heller underskattas i relation till det nödvändiga förtroendet mellan bibliotekarie och användare, som nämnts tidigare.
Alla informanterna var överens om hur viktigt det var att skydda användarnas integritet och de var också var ense om att Library Code of Ethics och Library Bill of Rights var fundamentalt viktiga dokument för deras yrkesutövning. Dessa uppfattningar såg likadana ut såväl hos den ännu inte färdiga bibliotekariestudenten på ett av de mindre biblioteken som hos bibliotekschefen på det större stadsbiblioteket. Tillsammans gör detta att vi inte tror att det kommer att ske några förändringar i riktning mot att användarsekretessen (frivilligt) kommer att komprometteras eller nedprioriteras på de tre biblioteken.
När det kommer till användarnas informationsvanor på de tre biblioteken är det svårare att uttala sig. Konsekvenserna är svåra att analysera utan att ha tillgång till en undersökning av hur användarna själva ser på situationen. Vissa allmänna slutsatser kan dock dras utifrån de intervjuer som gjordes med bibliotekarierna. Majoriteten av våra informanter hade inte uppfattningen att någon medvetet undvek att låna eller efterfråga någon speciell titel. De hade inte heller känslan av att någon användare undvek något särskilt ämne. Detta är självklart en subjektiv bedömning och ska inte tas som intäkt för att inte trots allt vissa användare ändrat sina vanor. Som vi sett tidigare i uppsatsen valde Informant A att inte söka viss information eftersom det kändes otryggt att besöka vissa hemsidor. Hon nämner också explicit Patriot act som grunden till att hon inte kände att hon kunde besöka dessa nätsidor (Informant A:4). Om detta återspeglar hur användarna generellt ser på informationssökning på biblioteket går naturligtvis inte att uttala sig om. Men som Informant A själv säger under intervjun anser hon sig vara mer bekymrad över Patriot act än de flesta (Informant A:4). En tolkning kan alltså vara att eftersom hon är mer bekymrad över Patriot act än genomsnittet är det detta som gör att hon inte sökte informationen. Andra, mindre bekymrade människor, skulle kanske inte känna sig hindrade i sin sökning. Det är också så hon själv tolkar situationen.
The people who are concerned about it [Patriot act] certainly are interested in what it means to them and are outraged. The other group, that just says: Oh, they’re not going to be interested in me, don’t seem to be concerned.
Informant A:4
Om konsekvenserna kan vi sammanfattningsvis säga att vi uppfattar att de tre biblioteken nu är på rätt väg. De har bra och lättåtkomlig information om hur biblioteken hanterar användaruppgifter och hur användarsekretessen fungerar i olika situationer. Detta tror vi är den bästa strategin för att behålla användarnas förtroende. Därmed bör de negativa konsekvenserna kunna begränsas.
Som vi redan tidigare sett har inte biblioteken samma uppfattning om lagen som FBI och Department of Justice. Biblioteken ser Patriot act som ett hot mot deras verksamhet där användarna riskerar att få sina läsvanor granskade av FBI. Samtidigt säger Attorney General John Ashcroft att Department of Justice och FBI inte är intresserade av vad det amerikanska folket har för läsvanor. Ingen av aktörerna ljuger om vad lagen innebär, men vi tycker att FBI och Department of Justice bagatelliserar den inverkan lagen har på biblioteken. Vi ser det som att konflikten mellan de två sidorna inträffar därför att deras prioriteringar ligger så långt ifrån varandra. Bibliotekens främsta prioritet är att tillgängliggöra information till sina användare samtidigt som de skyddar användarnas integritet. Department of Justice och FBI säger själva att deras främsta prioritet är att förhindra terroristattentat. Minskad personlig integritet blir en konsekvens av deras metod att uppnå säkerhet för det amerikanska folket. Insynen som FBI får i biblioteken (som de säger att de inte använder) gör att användarsekretessen går förlorad och användarnas integritet äventyras.
En annan sak de båda sidorna är djupt oense om är huruvida FBI har möjlighet att gå in på biblioteken och begära ut information eller inte. Biblioteken säger ja, FBI säger nej. Eller rättare sagt, först säger FBI nej, sedan säger de ja och sedan säger John Ashcroft att de inte bryr sig om folks läsvanor. Frågan som besvaras på FBI:s hemsida gäller om FBI kan gå in och begära ut information från biblioteken när de vill. På detta svarar de nej, det kan de inte. Vi antar att de menar att det är möjligt, men inte hur eller när de vill. De går vidare med att förklara att det är möjligt för en FBI-agent att få tillstånd till en undersökning från en FISA-domstol. De måste då bevisa att uppgifterna behövs i en pågående utredning. Problemet med FISA-domstolen är att insynen är minimal, ingenting av det som beslutas i domstolen blir offentligt, därför vet man inte exakt hur mycket bevisning som behövs. Oavsett problemen kring FISA blir svaret på frågan JA, det är möjligt för FBI att begära ut information från biblioteket. Det krävs dock lite mer än att bara gå in på biblioteket och kräva att få titta. För biblioteken är det viktiga i sammanhanget att det är möjligt för FBI att undersöka biblioteken. De bryr sig inte lika mycket om hur svårt eller besvärligt det är för FBI att genomföra det. För biblioteken är det principen som gäller. Det är möjligt och därmed är både användarsekretessen och användarnas integritet i farozonen. Attorney General John Ashcroft svar på detta är att Department of Justice inte är intresserade av vad amerikanerna läser. Vi tolkar detta som att de försöker ta udden av det allvarliga i situationen.
Ett problem är att det uppdagats en del oklarheter i uttalanden från Department of Justice och FBI:s sida. Det har bland annat hävdats att Patriot act aldrig kan drabba amerikaner. Det påstås också att Patriot act aldrig använts för att undersöka något bibliotek, som vi sett är detta något det råder delade meningar om. Men som vi såg tidigare i Estabrooks undersökningar är detta inte nödvändigtvis hela sanningen. Av de bibliotek i Estabrooks tredje undersökning som fick ett domstolsutslag på att de var tvungna att lämna ut användarinformation, säger 10.3% att utslaget hänvisade till sektion 215 av Patriot act. I samma undersökning säger 2.6% att det finns frågor i undersökningen som de inte svarar på eftersom lagstiftningen inte tillåter det. Det behövs inte så mycket fantasi för att sätta det påståendet i samband med det meddelandeförbud som innefattas i Patriot act. Det skulle innebära att dessa 2.6% av biblioteken också kan ha fått besök av FBI under Patriot act.
Efter omständigheterna kan man då ha en viss förståelse för att biblioteken inte litar på att Ashcroft är ointresserad av vad amerikanerna läser. Det hade, som vi tidigare sett, inte varit första gången i historien som FBI ägnar sig åt denna typen av verksamhet.
I USA krävs det som visats ovan fortfarande att myndigheten som bedriver en undersökning får ett tillstånd (subpoena) från en domstol för att kunna kräva att få ut uppgifter om användarna på ett bibliotek. Med Patriot act sker detta inför en domstol (FISA) med hemliga förhandlingar, som i praktiken bara gör vad myndigheten kräver av den. Men principen att ett domstolsprövande behövs kvarstår. I Sverige är det den undersökande myndigheten direkt som tar beslutet. Ett beslut som kan överklagas eller prövas först i efterhand. Sekretessen kan brytas för alla brott som kan antas få en annan påföljd än böter, vilket är en både vid och vag definition. Exempelvis torde alla brott som SÄPO utreder kunna antas få andra påföljder än böter. Lika väl som FBI kan använda Patriot act för att jaga potentiella terrorister på amerikanska bibliotek kan SÄPO jaga dem på svenska bibliotek på samma sätt med existerande svensk lagstiftning. I Sverige behöver man dessutom inte ta omvägen kring en domstol för att få ut uppgifterna.
Vi har kunnat visa att svenska myndigheter (SÄPO) har bedrivit spaning inne på Göteborgs stadsbibliotek vid två tillfällen samt använt sig av ett användarregister från ett privat bibliotek som utgångspunkt för arresteringar vid ett tredje tillfälle. Med andra ord är bibliotek inte skyddade på något sätt, varken från brottslighet eller från (säkerhets)polisens intresse. Dessa tre tillfällen framkom vid en ytlig undersökning baserad på endast nyligen publicerade offentliga undersökningar. Vi vill poängtera att det alltså inte ska betraktas som en komplett lista på polisens förehavanden på svenska bibliotek genom historien.
Alldeles oavsett hur lätt eller svårt det är att få ut uppgifter om användarna på ett bibliotek anser vi att svenska bibliotek behöver öppna ögonen för vad som faktiskt kan hända, även om de inte tror att det kommer hända. Det förs alldeles för få diskussioner om sekretess, integritet, och etik i den svenska biblioteksvärlden. Vi menar inte att USA har den ideala bibliotekssituationen, men det finns en del saker svenska bibliotek kan lära sig av dem.
Om vi bortser ifrån att ALA har 64 000 medlemmar och Svensk Biblioteksförening bara har 2 800, tycker vi att föreningarna liknar varandra, speciellt när det gäller verksamhetsmål. Båda föreningarna vill, som vi sagt tidigare, verka för högsta möjliga kvalitet i bibliotekssammanhang. Båda föreningar talar också om bibliotekens demokratiska roll i samhället. En väsentlig skillnad mellan dem är att ALA talar om användarnas rätt till sekretess, medan Svensk Biblioteksförening inte ens nämner sekretess annat än i samband med referensarbete.
Det begränsade utrymmet har inte möjliggjort ett närmare studium av Svensk Biblioteksförenings historia eller de föreningar som den är sprungen ur. Vi kan därför inte uttala oss om föreningen behövt agera mot myndigheter som försökt få ut uppgifter från biblioteken. Det verkar dock vid ett ytligt studium inte som om det varit vanligt förekommande att myndigheter försökt få ut användaruppgifter från bibliotek i Sverige. I jämförelse med de amerikanska biblioteken, vars historia varit fylld av myndighetsintrång, har de svenska biblioteken varit relativt skyddade. Vi antar därför att Svensk Biblioteksförening kunnat koncentrera sig på andra saker än att kämpa mot myndigheterna, som ALA behövt göra.
Vi inser att det är svårt att jämföra dessa två biblioteksföreningar när den ena är så mycket större och har så mycket mer resurser än den andra. Men faktum är att de säger att de ska göra ungefär samma saker. Vi upplever inte att de gör det.
Som vi tidigare påpekat finns det etiska riktlinjer för bibliotekarier. Vår uppfattning är dock att medvetenheten om etiska riktlinjer, sekretess och integritetstänkande bland svenska bibliotekarier är låg om vi jämför med de amerikanska bibliotekarier vi intervjuat. Denna uppfattning baserar vi på det faktum att de förs väldigt få diskussioner kring dessa ämnen, men också att det är förhållandevis svårt att få tag i information om detta i Sverige. Även Britt Marie Häggström och Forsberg & Peltonen menar, som vi tidigare sett, att medvetenheten kring etiska frågor är liten hos svenska bibliotekarier. Library Code of Ethics och Library Bill of Rights är mer eller mindre lag för bibliotekarier i USA, medan vi i Sverige mötts med frågetecken när vi frågat efter etiska riktlinjer för bibliotekarier. Vi får inte känslan av att bibliotekarier i Sverige eller Svensk Biblioteksförening tycker att det är oviktigt med etiska riktlinjer. Förmodligen är det bara så att situationen i Sverige aldrig blivit så akut att frågan fått prioritet över andra frågor på dagordningen.
Vi befarar att det alltför ofta är som Forsberg & Peltonen skriver, att etiska överväganden blir något som bibliotekarien tar ställning till efter eget huvud. Problemet med det blir att person A förmodligen inte tycker att samma saker är viktiga som person B tycker. En bibliotekarie kanske tycker att det är acceptabelt att tala om för en tonårig pojkes mamma vad sonen har för böcker hemma, medan en annan tycker att pojkens integritet är lika viktig som någon annans.
Med etiska riktlinjer blir det enklare för bibliotekarierna att ta beslut. De etiska riktlinjerna blir en handlingsplan för bibliotekarierna att förhålla sig till i svåra situationer. I USA är det tydligt att den långa förekomsten av etiska riktlinjer givit effekt. För de amerikanska bibliotekarier vi intervjuade var Library Code of Ethics och Library Bill of Rights ständigt aktuella. Det var något de menade var otroligt viktigt för dem i deras arbete och till och med nödvändigt för att de skulle veta hur de skulle agera. Det var också tydligt att våra informanter satte användarna först. Alla förändringar i biblioteket sedan Patriot acts introduktion gjordes med användarnas bästa i åtanke. Vi kan inte uttala oss om hur svenska bibliotekarier ser på användarna eftersom det inte är något som ingått i vår undersökning. Bristen på etiska riktlinjer som föreskriver ett visst förfarande borde dock innebära att bibliotekarier prioriterar olika i olika situationer. Det är ganska naturligt eftersom alla bibliotekarier är inte likadana, de är inte exakta kopior av varandra som tänker likadant i alla situationer. Om därför ingen diskussion förs där varje bibliotekarie tänker igenom sina ställningstaganden, är det svårt att som enskild se de möjliga implikationerna av ett visst handlande. Resultatet för biblioteket som helhet blir ett vingligt kryssande mellan olika ad hoc beslut i olika situationer.
Vad gäller information till användarna om de yrkesetiska riktlinjerna, förekommer det på en del bibliotek. Vi gör här ingen åtskillnad mellan information om yrkesetiska riktlinjer eller information om användarsekretess. För användaren handlar det främst om att kunna besöka biblioteket, låna det man vill låna, söka information på Internet, allt med bibehållen integritet. Om det i slutändan handlar om en lag eller riktlinjer som reglerar bibliotekariernas agerande spelar mindre roll för användaren. Uppenbarligen finns det en del bibliotek som tycker det är viktigt att informera användarna om yrkesetik och användarsekretess. Vi har, som vi tidigare talat om, funnit en del bibliotek som har sådan information på sina hemsidor. Det är ett sätt för biblioteket att få användaren att känna sig tryggare på biblioteket. Att det finns ett visst intresse för denna typ av information kan man se på Umeås hemsida, där just den sidan om användarsekretess haft över 600 besökare på tio månader.
Vi anser att alla Sveriges folkbibliotek borde anta etiska riktlinjer. Bibliotekslagen reglerar förekomsten av bibliotek så att alla kommuner i Sverige har bibliotek. Lagen säger dock ingenting om hur biblioteken ska skötas. Som vi påpekat tidigare tar den svenska bibliotekslagen varken upp etiska riktlinjer för biblioteken eller för de som arbetar på dem. Det har framförts kritik mot bibliotekslagen till exempel för att den säger att det måste finnas folkbibliotek i varje kommun, men att den inte säger att dessa bibliotek ska skötas av bibliotekarier. Vi anser att även om de sköts av bibliotekarier behövs det också etiska riktlinjer som ytterligare säkerställer en jämn och hög kvalitet för svenska bibliotek.
Vi anser inte att alla bibliotek i Sverige nödvändigtvis behöver anta samma etiska riktlinjer, även om det skulle underlätta användarnas förståelse. Men vi tror att etiska riktlinjer skulle tydliggöra, både för biblioteksanställda och användare, vad biblioteket står för och vad dess uppgift är. Det skulle göra bibliotekarier säkrare i sin yrkesroll när de vet hur de ska bemöta olika situationer som kräver snabba beslut baserade på etiska problem. Slutligen skulle det kunna säkerställa det förtroende mellan biblioteket och användaren som vi i teoriavsnittet (kap. 1.2.1.1) visat är så viktigt för kunskaps- och informationsförmedling.
Vi skulle också önska att de lagar som reglerar användarsekretessen och överhuvudtaget den etiska dimensionen av bibliotekarieyrket uppmärksammades mer inom biblioteks- och informationsvetenskap.
Vi vill avslutningsvis be läsaren ta ställning till ett antal sekretessproblem. Tänk dig följande scenario:
En man kommer in på biblioteket där du arbetar och sträcker fram ett lånekort till dig. Han undrar vems kortet är. Talar du om det för honom? Förmodligen inte. Är det någon som har tappat sitt lånekort kan du ta hand om det, istället för att berätta för honom vems kortet är. Mannen säger då att han hittat en plånbok utan annat ID än just lånekortet och nu vill han veta vems det är så att han kan lämna tillbaka plånboken. Fortfarande är det antagligen så att du säger nej utan större betänkligheter. Det finns alternativa lösningar (lämna plånboken på biblioteket så ringer vi låntagaren, lämna plånbok och lånekort till polisen osv.) som du kan föreslå.
Tänk dig nu att mannen som kommer in är en uniformerad polis. Han räcker fram ett lånekort och ber dig tala om vems kortet är. Om du säger nej insisterar polismannen på att få reda på personens identitet och säger att du inte har rätt, enligt sekretesslagen, att neka honom informationen. Då är det förmodligen lite svårare att säga nej, men hur ser reglerna ut? Får du tala om det? Vilka rättigheter har låntagaren?
Nu berättar polisen för dig att lånekortet han håller i sin hand är det enda spåret efter utrikesministerns mördare. Mördaren tappade det på brottsplatsen innan han försvann. Om du berättar vems det är kan du lösa brottet. Kanske förhindra att mördaren flyr ut ur landet och på så sätt undkommer straff. Allt du behöver göra är att dra kortet genom läsaren och låta polisen se skärmbilden. Om du fortfarande säger nej anklagar polisen dig för att skydda en brottsling och påpekar att det är straffbart att göra det. Hur reagerar du? Talar polisen sanning? Finns det några riktlinjer på ditt bibliotek för hur du ska hantera polisens begäran? Vet du om det är straffbart att i denna situationen att lämna ut informationen eller om det är straffbart att inte lämna ut den? Lämnar du ut informationen? Anser du att du bör göra det?
Låt oss för en sekund anta att du lämnar ut all den information som polisen vill ha. Det handlar trots allt om ett fruktansvärt brott mot landets utrikesminister och du vill inte bli känd i historien som den som möjliggjorde mördarens flykt. Dessutom sa faktiskt polisen att du var tvungen och att det var straffbart att inte göra det. Poliser ljuger väl aldrig.
Men tänk om mördaren inte bara är mördare, utan tjuv också. Lånekortet som tappades på brottsplatsen kommer från en plånbok som stals tidigare på förmiddagen. Resultatet blir att en helt oskyldig person blir anklagad för mordet. Kanske stals plånboken från en person som redan tidigare varit känd hos polisen, en person utan alibi för den aktuella tidpunkten, en person som kommer att tillbringa lång tid i häkte för ett brott han eller hon inte begått.
Scenario två ser ut som följer:
En mamma, som har en son på 13 år, kommer in på biblioteket och säger: ”Jag vet att min son har några böcker hemma, kan du kolla om någon av dem är försenad och i så fall vilken?” Vad gör du? Berättar du vilka böcker som är försenade eller bara att det finns tre försenade böcker men inte titlarna? Egentligen ska sekretesslagen förhindra bibliotekarien från att berätta för mamman vilka böcker sonen har hemma. Men detta är ett fall där vi tror att det lättare ses genom fingrarna. Bibliotekarien kanske känner till mamman och ser inga problem i att berätta för henne vad sonen läser. Dessutom är sonen omyndig, vilket ytterligare försvårar situationen. Mamman är trots allt ansvarig för sonen. Denna typ av situation, som säkert inte är ovanlig, skulle kunna avhjälpas genom tydliga riktlinjer för bibliotekarier. Vi anser att bibliotekarien i detta fallet inte ska berätta något för mamman, eftersom vi anser att sonens integritet är lika viktig, trots att han är omyndig.
Kanske tänkte du berätta vilka böcker det är men när du ser titlarna väljer du att låta bli? Kanske handlade böckerna om barnmisshandel och det gjorde dig misstänksam? Kanske du minns pojken som lånade dem? Brukar han inte ha blåmärken i ansiktet? Verkar han inte märkligt skygg, möter inte din blick som andra barn. Och mamman som står framför dig, verkar hon inte plötsligt stressad, nästan aggressiv i sin förfrågan? Kanske väljer du att inte hjälpa mamman utan istället, informellt över en kopp kaffe i fikarummet, fråga dina kolleger om någon av dem lagt märke till pojken? Du undrar hur man ska bete sig i en sådan situation? Ska man kanske berätta för någon (förutom de åtta kolleger som du nyss invigt) som kan göra något? Någon känner någon som hört något om någonting. Rykten börjar spridas, socialtjänsten börjar utreda saken.
Men. Kanske handlade det om ett specialarbete i skolan. Kanske var mamman försenad till Friskis & Svettis. Kanske resultaten av ryktena, socialtjänstens utredningar och den sociala stigmatiseringen av familjen blir att familjen känner sig tvungen att flytta. Kanske hela familjen får problem av den press det innebär att bli utpekad.
Vi inser att detta inte är scenarion som biblioteksanställda ställs inför varje dag. Men etiska problem kring användarsekretess är viktiga att diskutera innan de behöver tillämpas. Som vi visat ovan krävs det ibland att komplicerade etiska beslut tas snabbt utan att längre överväganden eller diskussioner med kolleger hinns med. Om det då finns utarbetade etiska riktlinjer som är förankrade i organisationen gör det att de anställda kommer att känna en större säkerhet i sin yrkesroll. Det gör också, om riktlinjerna är officiella, att användarna vet och kan ta ställning till om de vill använda bibliotekets olika tjänster.